Chicken-run

Jag är egentligen en riktigt feg jävel, har jag insett nu. Istället för att stanna upp och försöka lösa saker och ting så lägger jag benen på ryggen och försvinner. Bättre fly än illa fäkta, är det inte så?
Bevisen radas upp ett efter ett och multiplicerar jag ihop allt så ser jag så klart och tydligt mitt mönster. Jag kan inte ta att jag gör någonting dåligt och då är det så lätt att ta den enkla vägen genom att bara lösa upp sig själv och låtsas som att det regnar. Men nu när jag samlat på mig för många av dessa liknande händelser så orkar jag inte se. Det är så glasklart att det är smärtsamt.

Dagen då världen stod stilla

Hamnade på bio igår och glodde på "The day the earth stod still". Den handlar om varelser som anländer till jorden för att rädda världen från oss. Vi som saboterar det värdefullaste vi har. Eftersom det inte finns många planeter som den här och den är rätt så värdefull. Tycker dock att den slutade lite snörpligt, vi skulle ju dö allihopa och världen kan börja andas igen! Skulle lätt kunna offra mig om det skulle göra någon nytta. Tror att djuren skulle sköta den mycket bättre än vad vi någonsin kommer att kunna göra.

Huh?

Jul? Nä, det har jag inte hört om. Däremot blir det sommar om 18 dagar!

Fina klappar och farlig tråd

I skrivande stund är det exakt nitton dagar kvar tills mitt plan lyfter mot Havanna. Julen och allt annat tjaffs tar inte upp så mycket plats i den övre delen av kroppen som kallas hjärna, då jag har siktet inställt på en förhoppningsvis underbart spännande ö med många fantastiska människor och upplevelser. Visst är det mysigt med all julstämning som fladdrar runtomkring och över en, men det känns som att jag lever i min egen lilla bubbla. Älskar dock att ge bort julklappar så det ska jag ändå försöka att få klart mellan allt hästande och jobbande i butiken. Om jag hade obegränsat med de små lapparna med siffror på så skulle jag ge presenter till varenda människa jag tycker om. Nu är fallet tyvärr inte så.

Igår när Falconi och jag var ute på en runda i skogen tyckte jag att jag hörde någon som skrek i skogen, så jag styr honom rätt in bland träden. Tänkte om det var någon som druttat i sjön och behövde hjälp. Lyssnar och letar, men hittar ingen. Efter en stund dyker några grönklädda män upp och det var tydligen de som fört liv. Ingen som är i livsfara med andra ord. Hittar en ny liten stig och tror att vi är i riktning mot den vanliga vägen. Men icke, rider runt där och för en stund får jag lite halvpanik över att jag inte ska hinna in till butiken. Till slut kommer vi ut och när vi nästan är ute på vägen igen hör jag hur det skramlar till vid hans bakben. Jag kastar mig av honom när jag inser att det är någon jubelidiot som lämnat ståltråd mitt i skogen! Falconi står där med intrasslade ben och jag försöker att hålla honom helt stilla eftersom att om han känner att han sitter fast kommer han att få panik. Håller i tyglarna samtidigt som jag försöker att trassla ut honom med mina fötter, han hoppar runt lite och som ett under kommer han till slut loss. Fy fan! Inga skador på benen i alla fall. Puh! Arg som ett bi och lite skakig i benen hoppar jag upp igen. Mongot som lämnade skiten där borde skjutas.

In till butiken nu och slå in massvis med julklappar. Är förvånad över att jag inte tröttnar, tycker det är barnsligt roligt.

Skrammel och kramar som hjälper

Den senaste veckan har jag varit med Röda korset tre pass i deras kram-kampanj som de arbetar med just nu. En av gångerna stod vi på en kryssingsterminal och där var det relativt lätt att få med folk på noterna. Träffade många goa och glada människor, men så skulle de ju iväg över havet och supa skallen av sig också. I Ringens centrum var det betydligt svårare och jag blev chockad över hur folk kan bete sig. Utan att få det att låta för egocentriskt, så är jag absolut inte van att bli ignorerad på det sättet! Visst kan jag förstå om man inte har lust att bidra med något, men bemöt ändå oss som står där helt frivilligt med någorlunda respekt i alla fall istället för att vända bort blicken och totalt skita i om någon ställer en helt vanlig fråga. Skäms på er folk! Nästa vända var på fältöversten på östermalm och där hade jag inte väntat mig några mirakel heller. Men jag träffade många underbara ungar som knackade en i ryggen och när man vände sig om fick man ner ett par kronor i bössan. Även om det inte är mycket så värmer det att de yngre ändå försöker.

Nu ligger nedräkningen endast på tjugosju. Tiden kommer att rassla iväg, bäst att pre-packa lite redan nu om jag känner mig själv rätt. Jag tycker faktiskt att det är lite småtrist att jag bara ska mellanlanda i Madrid. Jag fann det rätt underhållande att hamna på olika platser i olika länder och träffa människor man aldrig skulle ha mött annars. Jag älskar flygplatser.

Tiden blir till ord

Jag känner mig som en bok
Fast bara några få ord skrivna
resten är inte givna
Du har svårt att tyda mig
svårt att läsa och förstå min bok
Men det gör ingenting
Tids nog kommer sidorna vara klädda med vackra ord
och du som följt mitt skrivande
Kommer minnas mina ord

Det bästa i livet är inte alltid gratis

http://www.kram.redcross.se.space2u.com/

Helt enkelt

Sambucus rasimosa..

.. betyder druvfläder på latin. I ettan på gymnasiet pluggade vi trädnamn på det latinska språket så hårt att de fortfarande sitter i skallen. Någon annan som minns dem?
På tal om Berga så hade de en monter på Globen i helgen, precis brevid Tinas om centrerad ridning. Har träffat så mycket människor både från gamla jobb och stall och vet inte vad. Såg küren och ibland ryser det till i hela knäna för att det är så ruskigt bra. Dock var helgens pudding Fredrik Perssons svarta förlöpare i hans fyrspann. Jösses! Vilken häst! Vilken trav!

I lördags efter jobbet i butiken fick jag helt plötsligt informationen om att Lasse skulle spela på södra teatern, bara några timmar innan det började. Det var det värsta! Drar med mig Martin och får ändå se spelningen som Röda korset hade arrangerat, en en aidsgala där även Emilia och diverse andra artister var med. De hade dock inte gjort den ultimataste reklamen för evenegemanget då det inte var så väldigt mycket folk. Roligt ändå, trots att det blev rätt mycket väntan innan Lasse började spela. Han är ju så övertrevlig och kramig att jag blir alldeles glad!

Massvis med kusar i stora golfbollen

Jag åkte in till Globen igår och kikade när Maila red på sin lilla Panda. Tjusigt värre. Träffade en massa Berga-människor samt en hel del från Hammarby och annat löst folk. Ikväll blir det nog lugnt eftersom jag ska jobba i butiken imorgon och på söndag blir det mera hästshow.
Nu är det bara trettioåtta dagar kvar tills planet lyfter mot Havanna. Ha ha ha havanna.

Bland hundar, hästar och tomtar

Igår plockade chefen fram och snurrade igång julskivan för första gången för i år. Nog för att det var kul att julpynta hela butiken, men den där skivan bör styckas i småbitar, brännas på bål och sedan dränkas i Mälaren för att bli uppäten av en slemmig öring. Så hemsk är den egentligen inte(förutom falukorvslåten då), men efter sjuhundrafjärde gången börjar det bli rätt tröttsamt. Hängde upp kulor, glitter och tomtar bland alla grimmor, hundben och ridstövlar. Det var riktigt trevligt och blev rätt fint, dock ingenting jag skulle vilja ha hemma hos mig. Nej, jag har inte ens skaffat mig en adventsstake. Det är ypperligt att få dekorera men inte behöva ha det i sin närvaro hela tiden. Våran stelbente plastic wonder Wilmer ska få sig en glittergrimma han också.

Ingen som kan en trollformel för att få bort den äckliga snön?

.

Använd tiden väl

I stadens park har det stått två statyer, i evigheter verkar det som, mitt emot varandra, en manlig och en kvinnlig.En dag kom en trollkarl fram till dem och sa: "Ni har nu stått här i över tvåhundra år, så jag ska vara snäll och förvandla er till levande människor i trettio minuter. Men kom ihåg - det är bara trettio minuter, så använd dem väl.Trollkarlen svängde med sitt trollspö och de två statyerna försvann bakom närmast buske, där det hördes fniss, skratt och lite annat med. Efter femton minuter kom de tillbaka alldeles utsjasade och trollkarlen frågade varför de inte gjorde det en gång till eftersom de fortfarande har femton minuter till godo. Då vände sig den manliga statyn mot den kvinnliga och sa:"Okej, men den här gången håller du duvan också skiter jag på den!"

42 dagar kvar..

Ett stycke fd barack-sambo, en soff- och resevän och en Grönalundargranne = mysig kväll

Jag är helt färdig i kroppen. Totalt slut. Jag kommer inte att orka ta mig hem härifrån biblioteket. Damp ner här efter jobbet och känner hur jag börjar nicka till när värmen sprider sig i kroppen igen. Jag hatar den här snön. Från djupet av mitt hjärta. Ska försöka att härda ut den månaden som är kvar innan jag far över atlanten. Allting blir dubbelt så jobbigt och tungt med äckelsnön som förstör, samt att det tar tredubbelt så mycket av energin när kroppen försöker hålla sig någorlunda kring en mänsklig temperatur. Stora täcken väger sju ton när de är blöta och bara att ta sig mellan hagarna och stallet i den djupa snön är som ett träningspass på gymet. Vinden och de små äckliga flingorna piskar i ansiktet när man sitter där på hästen och fryser tårna av sig.
Sådär.
Nu har jag fått ur mig det värsta och kan bli en trevlig prick igen.

I lördags ringde Arris frågade om vi skulle ta oss ut och göra stan. Men egentligen så orkade ingen av oss gå ut, så hon tog sin söta lilla bil med det rosa rattskyddet och körde alla milen hem till mig. Sprang ner och köpte glögg, russin och pepparkakor och så hade vi världens myskväll. När första Glögg-flaskan var slut fick vi inhandla nästa för Marre släpade sig också ut hit till Huddinge och sedan kom Björn upp han med. Så där satt jag och snackade massa skit och skoj med min föredetta barackkamrat från internatet, en annan som jag upptäckt slappa soffor och Bolivia tillsammans med samt en helgo Grönan-vän som jag springer över till stup i kvarten och lånar filmer av. Arris sov kvar och vi låg där i min stora säng och glodde på I am legend med Will Smith innan vi slocknade. Åt mitt nybakade bröd och pepparkakor till frukost innan hon begav sig ut till vischan igen.
Tack allihopa. Ni förgyllde min helg.

Oerhört kallt, vitt.. och alldeles, alldeles fruktansvärt

Jag försöker att hålla mig positiv till det mesta. Slå bort negativa tankar och se saker ur ett annat perspektiv. Men. Jag verkligen (man ska inte använda ordet hata, men om jag gjorde det så skulle jag göra det just nu) tycker så illa om om den här hemska, hemska snön som faller ner på den kalla, hårda asfalten. Ligger kvar gör den också! Det är så man kan börja gråta.. Men jag kniper ihop ögonen hårt och kör på teorin "Syns inte. Finns inte." Som vildvittorna i Ronja rövardotter skulle ha sagt.

Cred direkt

Köpa nytt busskort? Ääh.. orkar inte nu. Jag gör det imorgon istället, tänkte jag. Lär du dig ingenting av dina misstag, kära Michelle?
Två smågrabbar sitter snett framför mig och snackar fotboll och grymma tv-spel. De plingar och stiger av vid nästa hållplats, jag har en till att åka. Den ena pojken glömmer sin ryggsäck varav jag sliter åt mig den och bankar på rutan, ber chauffören vänta och hoppar ner mot dörren. Håller på att krocka med en man som har ett välbekant kort på sitt bröst. Killen tar sin väska och lommar iväg. Efter någon sekund klickar det till bland hjärncellerna - BILJETTKONTROLLANTER - och jag utbrister "Nämen oj! Är vi redan i Huddinge" och skuttar av med ljusets hastighet. Bakom hör jag någon säga "Vänta lite..", men jag är redan på väg bort i mörkret. Ha! Nära ögonfransarna där! Blev som en liten belöning att jag klarade mig för att jag var godhjärtad nog att stoppa bussen åt grabben och hans väska.
Ja. Jag SKA köpa nytt busskort imorgon.

Deprimerande flingor av vatten och trumpen tråkgubbe

Men snö! Nej! Nej, nej, nej säger jag bara. Det är tur att jag och mig själv vet att vi ska åka iväg om en och en halv månad, annars skulle jag bli helt knäpp. Att bara gå in i mörkret och veta att det är så långt tills det vänder skulle få mig att gå in i någon slags psykos. Det fungerar inte. Jag och vintern - vi har bråkat många gånger förut. Är det att låta den vinna om man bara ger sig iväg?

Körlektion efter ett frenetiskt mockande och ridande för att försöka hålla värmen, jag bor praktiskt taget i mina långkalsonger. Jag brukar ta min körlärares tråkiga attityd, för jag orkar inte bry mig. Han är bara en gammal man och jag ska bara lära mig. Men när jag vet att jag tittade på påkörssträckan till höger för att se att det inte var minsta toyota på väg och han ber mig vrida ordeeentligt på huvudet och kontrollera. "Jag kollade och jag såg att det inte kom någon bil alls". Tystnad en stund och sendan kommer han lugnt med "Det gjorde du visst inte". Jag lägger inte ner någon energi på att svara ens. Men för fan, jag vet väl själv hur mycket av vägen jag såg. Tråkfan. Gör det ont att försöka vara lite ödmjuk.

Fick reklam för Nordea för ett tag sedan, där de skickade med en liten pärlplatta och en påse plastpärlor i alla möjliga färger som man knepade och knåpade med när man var liten. Fråga mig inte varför eller hur de tänkte när de kom på den idén, men de har legat på mitt bord och igår satte jag mig och komponerade ihop den ena pärlfiguren efter den andra. En palm på en ö med en Kubaflagga, en rosa elefant.. Hur kul som helst! Det är tur att ingen såg Michelle, tjugotvå år sitta där ensam i sin lägenhet och leka med barnpyssel. Oj, sa jag just allt det där högt?

För det är okej att vara svag

Kroppen har visst ingen respekt alls för vilken veckodag det är. Alldeles klarvaken strax innan sex på morgonen, fanns inget annat att göra än att kliva upp och börja dagen. Att bara sluta ögonen och försöka att somna om går inte, jag och sova hör liksom inte riktigt ihop.

Grönan förföljer mig. Häromdagen när jag var inne i stan för första gången på ett tag såg jag tre stycken grönalundare inom loppet av elva minuter! Satt sedan på biblioteket och när jag skulle gå därifrån krockar jag nästan in i Kåge, som är en handikappad man (gubbe då) vars största intresse är att vandra omkring på Skansen och Gröna Lund. Han har bara tänder på ena sidan av munnen och haltar fram och tror att han arbetar på bägge ställena. Min mamma kände honom för mycket länge sedan så jag brukade vara trevlig och heja på honom när han stapplade förbi. "Hälsa mamma!", skrek han alltid efter mig när jag gick iväg. Nu stod han där på Huddinge bibliotek med sina tänder och ler när han förtjust berättar att Grönan öppnar nästa helg. Jag förklarar för honom att jag inte kommer tillbaka dit någonting mer. Då ler har finurligt och utbrister "Joho du! Du kommer nog tillbaka". Jag säger att jag ska hälsa min mamma och börjar gå därifrån. "Du kommer nog allt tillbaka. Vi behöver dig!" Vilka vi? När jag väl kommer hem ligger det ett brev från, tada, Gröna Lund som informerar om att de ska strukturera om hela organisationen. Men jag vill inte veta! Vill spola tillbaka bandet och göra om. Göra rätt.

Mårten gås flaxar efter egen kompass

Okej. Vissa dagar är det oerhört trevligt att jobba i stallet och vara ute i den oh så nyttiga, friska luften. Idag har inte varit en sådan dag. Jag har inte tinat upp riktigt än ens, mina tår är som ett par prinskorvar någon tappat ur sin matkasse rakt i den blötaste vattenpöl. Just nu sitter jag på biblioteket och ska alldeles strax hem och bränna sönder mig i duschen. Ska bara ta en sväng och hitta lite trevliga saker att läsa. Jag måste bromsa mig efter ett par böcker, annars blir det alldeles för tungt att bära hem och jag glömmer sedan bort att lämna tillbaka hälften och får en hel drös med påminnelser som jag får ångest över. Joho du, lilla Michelle. Jag känner dig allt.

Satt och skrittade hemåt på Gossip idag och kikade uppåt då jag såg en stor fågel (kan månne ha varit en gås?) flyga ensam mot söder. En sådan som egentligen borde ha varit tillsammans med sina artfränder på väg mot varmare breddgrader. Men där flög han alldeles ensam, i rak kurs mot sitt mål. Det var säkert vännerna jag sett bara några minuter tidigare passera förbi. Det är lite så jag känner mig. Som denna gåsen som väljer att flyga så som den vill, betraktar flocken lite på avstånd. Inte mitt inne bland smeten och flaxar, men nöjd med tillvaron ändå.
Eller så kanske var den bara efterbliven?

Calles groda är sliten, men den lever

Har lyckats att undvika regnet varje dag den här veckan, det börjar alltid när jag är klar i stallet och är på väg till bussen. Men det är fruktansvärt geggigt och halt i skogen och omkring på vägarna nu, Willy och jag gled omkring som Bambisar på hal is (vad är Bambi i plural?). Men vad är lite regn och gegga, är det saker att bli irriterad på så har man det ganska bra.

Var ute på Berga igår och kikade runt. Jösses, det märks att det var ett tag sedan jag var där. Gick in i nya rid och upptäckte att där stod minsann körhästarna nu, tog mig ner till körstallet och där stod en black liten sak och tydligen var privathäst. Märkligt. Alla ridhästarna har fått ett nytt fint stall uppe vid svinhuset, det var sannerligen på tiden! Verkligen tjusigt med nya fina boxar och stor sadelkammare. Hälsade på gammelmännen Leo och Svarten som still going strong. Travstallet låg dock på sin vanliga plats och Calle hade fortfarande sin gose-groda som han fick av mig för flera år sedan. Smutsig och trasig, men hoppas han tycker om den ändå. Sedan gjorde vi i ordning Myzak för voltigeträningen och det visade sig att han faktiskt blivit en riktigt hygglig häst för sitt uppdrag. Eleverna var rätt duktiga de också, men uppvisningen på våra sista Berga-dagar kan de nog inte slå. Det kändes mycket märkligt att allt faktiskt var som vanligt i den stora bubblan man lever i, bara det att alla mina människor och vänner var utbytta.

Var inne i stan en sväng efter jobbet och bokade in nya tider i butiken. Måste ju få in mera slantar så att vi kan leva någorlunda anständigt där borta på Cuba. Vi sitter på samma flyg, vi sitter på samma flyg. Tusen år och tusen mil, vi sitter på samma flyg.. - Fast, det gör vi ju inte. Jag åker ju ner en hel dag före de andra.

Why not?

Me he perdido

Har till och med lånat en gammal spanska-skolbok för att försöka få in detta vackra, men ack så kluriga språk i mina celler. Det fastnar lite i taget, men det går inte fort. Känner att jag behöver kunna göra mig förstådd där borta, så att man inte behöver gå runt och känna sig helt handikappad som jag gjorde i Bolivia. Det enda jag kunde säga där var Cuanto costa? och trienta y siete (vilket var mitt rumsnummer där vi bodde). Me he perdido betyder att jag har gått vilse och känner att jag kommer att behöva använda den meningen ett par gånger eller två.

Ska ut till Berga imorgon för att se hur de håller ställningarna i voltige-gruppen. De måste ju hålla traditionen levande, trots att gamle svarten inte orkar med längre. Han är verkligen en underbar häst som verkligen har humor, han var mer som en i gänget än bara en häst vi övade på. Alltid lite jobbigt att åka dit. Hem till Berga. Take me home, to the place.. I belooong.
Nu måste jag resa på mig och gå hemåt, börjar få träsmak i rumpan här på bibliotekets hårda stolar. Min dag var rätt så lik gårdagen, först jobba i stallet och sedan ut till Södertälje för ännu en körlektion med Kjelle. Rolig strutt, även om han är lite väl gubbig emellanåt. Tror att de vet bäst och avbryter en då och då. Orkar inte bli arg, utan försöker bara lära mig så mycket som möjligt.
Mot hemmet som gäller nu efter att promenera över till Björn låna till mig ytterligare några filmer av honom. Skönt att ha någon så nära, nästan lite internat-känsla över det när man bara kan gå över när man känner för det.

Tunga droppar blir till lockar

Jösses Amalia, vad det har vräkt ner under dagen. Rena rama stormen. Som tur var så var jag färdig med stallet och ridningen när det började som värst. Håret blir ju i alla fall lockigt och fint när det väl torkar igen. Satt på pendeltåget efter körlektionen och smålog åt alla människor som blev stressade och sura över att tåget fick stanna här och där på grund av stoppsignaler. Jag som tycker om att åka tåg och inte hade bråttom någonstans tog det piano, medan de andras mungipor hängde ner till golvet och suckarna blev bara högre och ljudligare. Innan jag skulle gå av stod en kvinna och väntade på min plats medan jag satte på mig jackan, hon blängde och tyckte jag var oerhört långsam. Jag sölade ännu mera och pillade med allt bara för att reta upp henne lite mer. Vad gör det för nytta att bara gå runt och vara grinig? Kanske tänker folk så att tiden går långsammare desto tråkigare man har, bara för att få ett så långt liv som möjligt?
Igår var Brita med mig ut till stallet för att träffa Jolly som hon ska rida lite då och då. Rackarns trevligt med sällskap, även om det kan vara mysigt att bara vara ensam med hästarna och filosofera.

Hittade en halvrolig sida om vad man borde ha fått för namn egentligen, tydligen skulle jag ha blivit döpt till Fiona. Sedan så var det tur att man inte föddes med snopp, då den valde fram namnet Gert åt mig. Inget fel med det, bara att jag känner mig inte som någon Gert.
http://www.svenskanamn.se/namn/namngenerator

En kråka på Tunn

Jag borde verkligen, verkligen gå och dejta min kudde. Klockan är 03:01 just nu. Men det är så spännande, jag vill,vill,vill så gärna att Obama ska ta hem det här.
Jag var i stallet under förmiddagen och dagen. Fixade och grejade lite i stallet och tog ut Willy en sväng (jag tog det faktiskt väldigt lugnt och fint, kära lilla mamma)
Lasse under kvällen på ett svettigt Kafe 44. Var ingen åldersgräns den här gången som det var senast på Debaser och det märktes rätt så rejält.

Men efter regn kommer alltid sol och smärtan gör att du känner att du lever

Jag hade egentligen tänkt att åka över till Linköping och min kära Maila i helgen. Men si, det gick sig ju inte. Var en vecka sedan olyckan nu och känner mig så mycket bättre. Underbart att kunna röra sig någorlunda igen! Bara ibland som det sticker till som en kniv i bröstet och snabba rörelser är inte att tänka på. Var ute och gick en sväng med syster yster och Tiger, hamnade i Glömsta där vi växte upp. En plats som bara på några år gått från största delen små kolonilotter med stora härliga tomter samt får- och hästhagar till ett trångbott villaområde med stora hemska hus som står så tätt att man kan se om grannen petar sig i näsan.
Hittade ställen där vi lekt som yngre och kollade in vårt gamla hus. Det var sig inte likt. Nog lika bra det, annars hade det varit lite sorgligt.

Håller på att krevera här. Vill ut och springa! Rida! Orka jobba. Tänk att man inte uppskattar sådant i vanliga fall när man är kapabel till det. Som en käftsmäll och ett überretligt "Det skulle du ha tänkt på innan, hörrö du! När du inte hade vett till att vara lycklig då."
Lasse imorgon. Woho! Fick rysningar när hans låt "Tunn" helt plötsligt dök upp på radion. Mera Lasse!
En dag kvar tills det stora Amerikat får en ny ledare. Jag håller hårt, så knogarna vitnar, tummarna för att herr Obama tar hem det. Han verkar ju faktiskt riktigt mänsklig och jag tror skarkt att han kan ändra saker till det bättre. Hela världen behöver en nystart och detta blir både en praktisk och en symbolisk förändrig. Bara det att USA skulle få sin första färgade president. Go Obama!

"Vilket fint skägg du har. Där kan man gömma sig om man har varit olydig"

Carina Berg är underbar! Men gestikulerande rörelser visar hon ett skägg på sig själv medan hon frågar en man (som faktiskt ser ut som jultomten) i en bil om vägen till Gudrun Schyman och avslutar med denna underbara mening. Det gör ont att skratta när man har blåmärken under revbenen och sår på levern.
Blev en resa in till sjukan i natt också. Vaknade omkring tresnåret och mådde som en isglass i Sahara. Inte varje dag, eller natt, som man åker ambulans, utan blåtutan på - men ändå.

Magen bättrade sig under dagen, fast känner mig fortfarande som en skröplig tant som har trasat sönder magmusklerna i en billig träningsmaskin från TV-shop och jag har inte utfört många knop över huvud taget den här sista dagen i oktober. Betalat räkningar, kollat upp hostels i Havanna samt druckit Proviva och ätit ihoprullade tunnbröd med ost. Flera stycken faktiskt.

Liten miss förändrar allt och lite till

En glad Falconi skuttar och hoppar. Inte mer än vanligt, men är man trött i kroppen så hänger den inte riktigt med. Skutt och hopp igen och en förvånad Michelle hamnar på marken med ett hovmärke på magen. Smärta.

Ett sånt litet klantigt misstag gör att jag får ta mig in till Huddinge sjukhus och kolla att allting är okej. Tar blodprover, puls och blodtryck och får ett fint dropp i vänsterarmen. Är fascinerad över att min vilopuls bara ligger på 45-46 slag i minuten, om man tänker på att en elittävlingscyklist har en omkring 35-40. Efter några timmar där jag legat och lyssnat på märkliga läkartermer som flugit över huvuder och ledsna personer som skriker av smärta ute i korridoren får jag dricka en märklig vätska som gör att de kan röntga mig ordentligt. Den smakar verkligen..ingenting. Vatten smakar trettiosju gånger mer än den här genomskinliga kontrastvätskan. Om du någon gång undrar hur ingenting smakar, så rekommenderar jag dig att ta en hutt av den. Hamnar därefter på röntgen och får senare svaren. Förutom blåmärkena så har levern tagit stryk. Jag får en uunderbar (läs stor som ett tält och ful som stryk) vit klänning och ska stanna kvar över natten. Matförbud får jag också om de skulle bli tvugna att operera. Hamnar i ett rum med en förvirrad, söt liten tant och en kvinna som pratar högt i telefon med en bastant röst bakom sitt skynke. Det ligger även en utländsk kvinna och snarkar till vänster om mig.
Läser tidningar som Illustrerad vetenskap, National geografics (där de har en hel artikel om cholita-brottare i Bolivia. Intressant!) och Hästmagasinet. Dödar timmarna genom att spela Quadra Pop i min mobiltelefon, men det går inget vidare. Varje timme kommer de in för att checka mitt blodtryck och ta pulsen. Känner mig som en fånge där med min droppställning.
Efter mycket om och men så somnar jag, men vaknar av att den
söta tanten vandrar omkring med sina sladdar och undrar om grannen kan ta hand om hennes dropp då hon måste besöka damrummet. Vi förklarar vänligt men bestämt att hon måste ha det på sig. Hon hittar efter några försök till toaletten, men då hon kommer ut igen efter en hel del minuter så har hon lämnat kvar droppet där inne. Hon mumlar och virrar ut i korridoren. Hennes granne och jag ringer efter sköterskorna som får leta leta efter henne en stund. Både grannen och jag skrattar och stönar högt bägge två eftersom att skratta gör ONT. Egentligen är det inget att roa sig åt, men det var en väldigt komisk situation just då, där mitt i natten på sjukhuset.
Vaknar tidigt nästa morgon. Omkring nio får jag tid på ultraljud
där de ska kolla extra noga vad som är skadat. Får ordern att stanna kvar en natt till, ingen mat tills dess heller! De andra blir serverad mat som luktar underbart, men jag får ligga där med mina tidningar och min spanska-ordbok. Nej, nej.. jag var int bitter. Finner en liten artikel om en slags mås som gör så att om det inte finns tillräckligt med hannar så får två honor bilda par. De blir befruktade av en annan honas make och så tar hon-paret sedan gemensamt hand om barnen. Naturen är väl fantastisk?
Mera blodprover, börjar bli härdad vid nålar och blod nu. Släpar omkring på min droppställning och hittar fram mot eftermiddagen en tv-apparat där jag fastnar framför ett program om Håkan Hellström. Hans låtar ger mig nostalgirysningar i hela kroppen.
Nästa natt väcks jag omkring två-snåret av en gullig sköterska som har upptäckt att min puls är nere i 38 och jag får ekg-sladdar fastklistrade på bröstet, armarna samt benen. Men allt verkar vara okej. Blir inget ljust streck och ett långt tjutande ljud som i sjukhusserierna i alla fall.

Så imorse fick jag beskedet om att allting ser okej ut på dagens blodprov så får jag nog åka hem senare under dagen. Halleluja! Får även börja äta igen och den smörgåsen var nog det underbaraste jag smakat på länge.
Så för några timmar sen tog jag bussen hem och får äntligen komma ut i friheten igen. Men HUR ska jag kunna hålla mig stilla i tre-fyra veckor? Som en galen unghäst med boxvila.

Smuts och drägg på ankaret

"Betong är mysigt"

Träffade min kära gamla Jenny Plopp igår, det blir en hel del tid mellan gångerna vi ses. Nu var det ju bara ett år sedan (om man inte räknar sådana gånger man råkar springa på varandra i Stockholms tunnelbana), så det går åt rätt håll i alla fall. Jösses, var det inte nyligen vi fnittrade runt i Åsö´s korridorer och sprang runt på söders gator? Praoade på Vivo med snygg-Björn och försökte växa upp. Hon har en fin lägenhet som jag efter en hel del trubbel lyckades hitta till. Trodde jag mindes rätt, men det var åt helt fel håll. Fick hjälp av ett äldre par som ledde mig fram till porten och även lärde mig några meningar på persiska. Efter tjattrande, vindrickande och en och annan nöt hamnade vi inne på Anchor. Har intalat mig att sådana ställen är så roliga just för att åldersvariationen är så bred. Men jag vet inte jag. Himmelen vad mycket puckon det finns där ute i stockholmsnatten. Åk hem till eran egen planet.

Nu ska Brita och jag planera, drömma och fixa. Hur mycket salsa orkar man dansa egentligen? Var hittar man de bästa och mesta Mojitosarna? Vilken strand är i verkligheten den man har i tankarna när man tänker paradis?

La Habana

Så är det

Trala la lilla molntuss. Kom hit så ska du få en puss.

Snurr på åket med ryska maffian

Gasen i botten. Blicken fastkilad på de fyra konerna, den så kallade älgen. Tvärnit och en spinn som kan mäta sig med G-krafterna på Poppen, ryssarna i baksätet skrattar de också.

Halkbanan igår. Hamnade i samma bil som två ryska killar varav en kunde några ord svenska och den andra agerade tolk. Inte för att han var så mycket bättre han heller, men roliga var de. Briljerade lite med mina ryska kunskaper och fick reda på sånt jag undrat över. På teorin innan frågade gubben som höll i kursen en av dem "Har du någonsin fått spinn på bilen?"
"Ja, alltid", blev svaret på bruten svenska. Varav läraren tittade lite undrande på honom och sa med ett leende "Kör du BMW?"
"Nej. Lastbil". Alla i salen brast ut i skratt.

Men fy krattans vad kul det var. Skulle lätt kunna göra om det några gånger till.

Äldst? Jag?

Läste just i tidningen om hur man blir som människa beroende i vilken ordning man föds i syskonskaran. "Det äldsta barnet blir lätt en presterare, som satsar på att vara duktig för att få kärlek. Med sitt åldersförsprång är de skickligare än sina syskon, uträttar saker och får uppskattning för sina prestationer. Det ger självförtroende, så äldstabarn är ofta ambitiösa och strävar efter kontroll. Eftersom de fostras till ledarskap och ansvarstagande så hamnar de ofta på ledande positioner, i idrottsföreningen eller på jobbet. Hela 82 procent av sveriges regering består av förstfödda".
Sanning?

Lejonet slickar sina sår och spinner

Blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men i magen så känns det okej ändå. Som det stod i dagens horoskop, "allting händer av en anledning". Jag bör tro på det.
Upp och fixa stallet, ut med hästarna. Hittade en massa nya fina vägar, en av dem ledde till en underbar liten å där vattnet ringlade sig fram bland löven. En hare skuttade förbi och säkerligen så sitter det minst ett dussin andra varelser och betraktar oss som vi gör med dem. Stod där en stund helt stilla och bara iaktog naturen tills Gossip fick nog och ville vidare.
Sprang en runda efter jag pysslat med min nya dator (fick den, bara sådär. Gudomligt snällt!), det var ett tag sedan nu och varje gång jag känner hur kroppen får jobba sådär lagom mycket så fylls jag av känslan "Jaaa, men just det. Det var så här skönt det var". Och kroppen tycks andas ut av lättnad.

Försöker att ta tag i en sak i sänder nu. Ofta blir det så att jag sätter igång tusen saker på en och samma gång, för då kanske jag lyckas med åtminstone hälften av dem?
Och alla mina underbara vänner! Om jag inte hör av mig är det för att i min överbelastade hjärna får det bara plats ett visst antal saker åt gången. Ring eller messa och påminn mig när ni känner er bortglömda!
Peace.

Alltid

Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre.

Dagen

Vakna.
Te.
Springa till centrum.
Frukost.
Buss.
Mocka.
Rida.
Bussa igen.
Butiken.
Knappa och räkna.
Packa upp.
Slå in.
Prata med roligt folk.
Stänga.
Datorisera.
Hem och dö.

Sentimiento de felicidad

Den här dagen är en sådan som det bara inte går att vara olycklig på.
Hur man än försöker.
Solen skiner och hästarna gick fint, vad mer kan man begära?
Känner hur energin kommer tillbaka och jag tänker proppa i mig c-vitamin och honung för att hålla förkylning och sjukdomar och vad allt nu heter borta så långt bort som det bara är möjligt. Lite choklad och dadlar håller det säkert på avstånd också.

Spelning på fredag! Som jag har längtat. Vill inte bara lyssna på Lasse Lindh i min lilla telefon hela tiden, Lasse ska vara på riktigt! Och jag tycker faktiskt att han behöver handla hundmat snart igen.

Ha ha ha haaavaanna. Havanna.
Brita och jag i full flärd på salsagolvet.
Here we comes.

Krig med en skithög

Idag såg jag många tecken på att sommaren inte riktigt vågat släppa greppet än. Hemska små fästingar på mularna, dinglande blåklockor bredvid stigen, en surrande, förvirrad geting och massvis av omkringrusande spindlar på en solvarm sten. Även en liten gräshoppa studsade förbi. Fast det är möjligt att all denna aktivitet pågick just på grund av att den varma årstiden dör ut snart. Jag menar, hur lugnt skulle vi ta det om världen höll på att gå under?

Ösregnade under förmiddagen, var rätt mysigt att pyssla i stallet medan det smattrade och hade sig på taket. Men till slut så måste man ju ut i det härliga. Jag kom inte upp på gödselstacken med kärran då det var överfullt, så fick stå och balansera på plankan medan jag försökte att skotta över allting istället. Det var jag mot skiten och den skulle inte få vinna. Men si där, det gick nån minut - och helt oförberedd så låg jag sedan där med en smäll när jag halkat på det blöta. För fa..få..fåglarna vad ont det gjorde! Stod och gastade åt den ett bra tag men insåg sen att den vägrade att lyssna. Skithögen vann.

Ett liv för en snäcka

Ut till stallet, släppa ut Kalle - som envist ska lägga bollar, äpplen, pinnar, you name it framför fötterna på en. Ibland orkar man kasta iväg dem, ibland snubblar man och får ut en hel del kombinationer av halvfina ord ur truten. Mocka lite grann, vem behöver en terapeut när man kan stå och dividera med sig själv och ge guruliknande, genialiska svar som ingen annan behöver lyssna på. Många av de stora livskriserna har man löst där bland skiten.

Willy och jag trotsade regnet och när jag kom tillbaka fanns det inte en endaste torr fläck på hela mig. Satte en ikea-kasse över huvudet medan jag stod och gjorde nya hö-påsar utanför. Grannen måtte ha undrat om hon kikade ut genom sitt fönster.
Det vräkte ner från ovan, men jag hade lovat ta ut Falconi också. Drömde om min varma filt med hoppande får, den nya boken och mitt jordgubb/champange-te medan jag satt upp på lilla-en-och-åttio-pojken. Men kom sedan fram till att jag hellre satt på den här fina, lyhörda skapelsen. Ska verkligen bli spännande att fortsätta med honom.

Kom hem till slut i alla fall. Under de tio minutrarna jag fick vänta utan busskur blev jag omöjligt ännu blötare än innan. Busschauffören log lite medlidande åt mig när jag klev på. Men vad gör man inte. Förresten så är det sjukt smidigt att ta sig runt i Huddinge, det finns ta mig tusan bussar till vartenda litet hörn.
Ja, men jag vet. Jag ska ta körkort. När, eller när och om jag fixar det nu så hamnar i alla fall ännu en av post-it lapparna i papperskorgen. Vikt och riven som en biljett. Det sitter i ryggmärgen.

Slutet öppnar upp mot nya, lövprydda vägar

Jag kan inte säga att det inte gör ont. För det gör det.
En bit av mig dog där.
Men nu är jag tillbaka fullt ut i den värld där jag alltid har levt. Känner hur varenda cell skriker av lycka när de hittat sin plats igen.
Det var lika bra det som hände. Hade aldrig kunnat ta mig bort annars, det finns för mycket värme och vänskap innanför portarna. Jag kommer alltid att ha en plats för allt och alla någonstans i en del av mitt hjärta.

Tog en sväng med Gossip idag igen, över de senapsgula och blodröda prasslande höstlöven. Tänkte att så länge det inte regnar är hösten rätt underbar.
Regndropparna började falla och vi styrde kosan in bland ekarnas skyddande tak.
Nåja, så länge det inte snöar så är jag nöjd.

Full men ändå så tom

Tog mig upp ur sängen på något vänster.
Ut till hästarna.
Andrum.

Höll på att tappa bort mig själv.
Nu vet jag vart jag hör hemma.
Tack.

"Michelle är inte närvarande för tillfället, men du kan lämna ett meddelande efter pipet"

ERROR

Smärta och virvlande löv som fyller tomrum

Fredag. Borde man inte göra något normalt? Socialt.
Ska fundera på saken.

När är det den stora höst-depressionen ska slå till? Kanske någon som har ett exakt datum så att man kan förbereda sig ordentligt.
Har redan haft en miniversion av den så jag tänkte att jag ska försöka att hålla mig kvar uppe på krönet så länge som det bara är möjligt.
Jag saknar att vara sådär obotligt naiv att tro att man är starkast, bäst och klarar av att göra allt som man bara vill och kan. Då klarade jag av så mycket.
Det är INTE okej att ha sådan här träningsvärk efter ridningen. Förr kunde jag rida åtminstone fyra-fem hästar om dagen utan att känna det minsta. Måste bero på åldern?
Men det är en skön smärta.
Man känner att man lever.

Tiden läker vissa sår men citroner fixar allt

På min garderobsdörr har jag fullt med post-its där jag har kladdat ner saker som jag måste, eller bör, ta tag i att göra. De som är mest akuta flyttar jag drastiskt över till spegeln bredvid min minimala hall, där jag klatchar upp dem i samma höjd så som ögonen och ansiktet så de inte går att ignorera. Inte utan att flytta på dem och då har de ju redan bevisat att de existerar. De sticker och irrirerar tills jag rycker tag i mig själv att börja med det som de beordrar mig att göra.
När man får rycka ner en och riva den (av någon anledning viker jag alltid ihop dem och river dem på mitten. Som en.. grönanbiljett.. hrm) så är det som att man blir lite lättare om hjärtat. Även om det bara är vikten av en post-it så är det ändå inte lika tungt längre. Då och då skriver jag upp saker som är otroligt enkla att utföra, bara för att få ta ner någon i alla fall när man inte orkar med de större sakerna.
Ibland flyttar jag bara runt på lapparna. Vet inte varför, men kanske för att säga till dem att "Ja, jag har lagt märke till er och ska". Ska göra. Rastar dem lite genom att låta dem byta plats. Lånar mig lite mera tid.
Det är märkligt. Tid är egentligen det enda man verkligen har. Det spelar ingen roll hur urfattig, fånig och utblottad man på riktigt är. Det finns egentligen inte saker du måste göra, bara sådant som man själv väljer. Men väljer man att bara sitta i ett hörn och spela på läpparna så kan det ju bli lite klurigt längre fram.
Eller om man typ väljer att raka sig med en osthyvel. Aj.

Däbbt i däsan på jopped

Äntligen får man något vettigt gjort.
Kryper ut ur mitt kyffe och börjar bli lite mer mig själv igen.
Häst och hundhuset. Otroligt lugnt, folk har inte så mycket slantar nu såhär dagen innan löning antar jag. Rita påsar till grisöronen. Plocka bland borstar och kratsar. "Ded blir sjuddiodre kronor". Packa upp handskar och västar. En sån vill jag ha. Två sådana. Damma av hyllor. Leka med världens minsta och vindögdsaste Chiuaua-valp som kommer in (jösses Amalia, de är ju yttepytte som små ekorrar). Prata med folk som känner folk där man har ridit och jobbat. Bråka lite med kassaapparaten som inte är min bästa vän. Det var skönt att jobba igen. Göra nytta.

Jag har funnit märkliga blåmärken på knäna efter måndagen. Har inga minnesluckor, inte vad jag minns i alla fall. Men en promenad in the middle of nowhere mitt i natten efter att någon hojtat till på nattbussen och tyckt att det var ett lämpligt ställe att kliva av på. Men det var trevligt. Fick dock världens förkylning. Mindre trevligt.

Hästarna imorgon.
Hittar min förlorade hälft igen.
Min anledning till att andas. Äta. Leva.

Sommaren som försvann

Näst sista helgen nu.
Vart tog säsongen vägen?

Har knepat och knåpat och sytt och pysslat till en kostym till avslutningsfesten nu. Fyra söndertrasade maskinnålar och X antal blodiga fingrar senare.
Men det kommer att bli grymt.
Hela festen kommer bli galet rolig, får vi hoppas.

Det bankar.

Livets pussel

Har man blivit smått beroende när man vaknar klockan fyra på natten och sätter sig och spelar Quadra Pop på mobiltelefonen?
Så skönt att koppla bort allt annat en stund.
Fisk passar med fisk.
En till.
Stjöstjärna med stjöstjärna.
Där passar de bitarna.
Plopp.
Så är de borta.
Om och om.
Det är lite som livet faktiskt. Man måste lägga alla bitarna rätt för att man ska kunna fortsätta. Nya problem kommer hela tiden och ibland blir det för mycket, då får man vara snabb och se vad som kan tänkas bli nästa drag.
Pussla ihop livet. Bit för bit. När man tagit itu med en sak, så försvinner det.
Men till slut blir det ändå för mycket och man kan inte hantera situationen.
Problemen har staplats på varandra upp till gränsen.
-Game over-

Men kanske så hamnar man på high score-listan?

Tillbaka in i bubblan

Men.
Jag orkar inte med det här igen.
Michelle vs kroppen.
Förbannat också!

Det är kallt ute nu.
Hittade min Berga-jacka.
Den sitter som den alltid har gjort.
Luktar som livet vi hade.
Åh..
Vill hem.

Like they do on the Discovery Channel

Otroligt vad man får lära sig genom televisionens högre makter. Jag har nu, så här mitt i natten, fått reda på hur man tillverkar elgitarrer, airbags och jellybeans. Nu slipper jag ligga och grubbla mig sömnlös. Visste ni att man vaxar gelébönor i stora cementblandare?

Har proppat i mig vitaminer och honung. Vill inte bli sjuk. Vill inte. Vill inte. Inte nu. Har nästan fått in hjulen på banan igen.
Händer en del runtomkring som borde påverka mig mer. Men känner att jag är väldigt egocentrerad för tillfället. Vill få rätsida på röran både i kropp och knopp.
Eller ska man leva efter vad Einstein sa.
Ordning är bara för idioter, genier behärskar även kaos.

Villkommen zu mich!

Nu har jag ju en fungerande lur och till och med börjat få ordning på hemmet. Slå en pling och kom och hälsa på vettja! Jag har massor med kuddar, ett fint bord och nya tenypor.
Hörrö!

Okej. Face it. Nu är det höst.
Mössa. Vantar. Helt lugnt.
Bara den där förbannade snön håller sig borta så länge som möjligt, annars måste jag rymma igen. Förstår inte riktigt varför jag tycker det är så hemskt med snö, men jag får rysningar bara av tanken på att halka omkring på det där vita, knarriga.
Dock så är det oerhört mysigt med julmarknad.
Tusentals små underbara lampor över hela parken.
Få arbeta i långa, lurviga luvor som man kan snurra runt halsen.
Långkalsonger och människor som är lättare att glädja än vanligt.
Kramas med folk som är som en extra-familj.

Michelle är kontaktbar igen

Jag har lyckats komma över en mobiltelefon nu. Underbart skönt att komma ut ur isoleringen och kunna bli kontaktad och kontakta folk igen. Så alla som ser någon anledning i att jag ska kunna nå dem kan ju messa mig något fint eller slå en pling.

Grönan imorgon igen.
Tänker inte erkänna det, men det är nästan så jag har haft lite abstinens.
"Mååste... riva ..biljetter"
"Måste.. spänna fast folk"
Man får passa sig så att man inte tar hallmattan och kastar i sopnedkastet.

Bränner broar som inte ens är färdigbyggda

På något sätt.
Undermedvetet.
Så måste jag älska att sabotera allting för mig själv. Så förbannat jävla självdestruktiv. Jag bygger upp och har en sådan perfekt bild av hur allt ska bli, men kommer aldrig så långt.
Jag skulle bli så bra.
I min värld var jag redan bäst.
Men jag raserar och bränner gång på gång. Det känns som att det är för sent nu.
Det blir så uppenbart när säsongen lider mot sitt slut och man ska återgå till ett normalt liv.
Bah. Mitt liv har inte varit normalt någonstans.
Inte hemskt på något sätt. Jag saknar det jag hade. Saknar det jag har slängt bort.

Har i alla fall ett hjärta som vaknat till liv.
God morgon.

Varje litet steg

Har suttit här och försökt att skriva någonting vettigt i evigheter nu. Men hur jag än skulle printa ner orden och placera ut bokstäverna skulle det bli fel.
Så fel.

Jag får behålla allt i bröstet och låta det virvla omkring hejvilt där inne. Men det får inte riktigt plats och jag funderar på att sticka ut och ta en rejäl språngmarch så kan jag låtsas att det är därför hjärtat pumpar till tusen.

In i minsta mitokondrie

Upp och ner är lika långt, men inte lika lätt!

Upp och runt och överallt inuti

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

                         - Hellström

När musen är stängd dansar ostarna på bordet

Sensommar med början till det som kallas höst.
Mössa och vantar.
Det är nästan behagligare med all denna blåst.
Löv som virvlar och regn som piskar.

Det liksom känns mer.

Ett-fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-nej-nej-nej-nej.

Kryssningen blev precis så man kan vänta sig att en kryssning ska vara.
Speciellt om det är ett gigantiskt gäng Grönalundare ombord.
En del slagsmål, en himla massa sprit, ett sönderklämt finger, en M&M-nergrisad hiss, gnisslande sängar från vissa rum, en utslagen tand, söndermald buffé som hamnar lite här och var, utspillda ölburkar, hytthoppning, tax-free-parfymerande, mycket kärlek, finsk bingo, Absolut Apeach, Gay-spaning, bygga fästning och torn av plaststolar, solning på däck, ännu mera sprit och Toblerone.
Fast.. ändå. Lite galet blev det också, även om det var trevligt när det blev fel. Attans.

Det är kaffets fel att det pickar i bröstet. Kaffet, Michelle.

Slutet på det gröna

Dessa pubkvällar.
De blir alltid så märkliga till slut. Ord som värmer ända in i själen och sanningar som berättas för att virvla upp det gamla i bröstet. Nya känslor som ska ersätta och reparera.

Rörigt i kropp och knopp.
Till den grad att min mobil försvann mitt i alltihop. Borttappad, stulen eller så har den tröttnat på mig och beslutade sig för att vandra hem med någon. Inte för att jag förstår varför någon annan än jag skulle ha den minsta gnutta glädje av den. Gammal, trasig och halvt fungerande samt blivit tappad både i en Berga-toalett och i kärlekstunneln och varit både lite här och var. Har dock tre års bilder i den och massvis av ovärdeliga nummer till personer bland annat i utlandet som jag inte kommer få tag i på annat sätt.
Inget ont som inte har något gott med sig.. Fick en liten promenad med trevligt sällskap till centralen i alla fall. Nattbuss hem och var i säng omkring femsnåret.
Kryssning ikväll. Känns som att det kan bli lika galet det här.

Lill-diva på cirkus

Jahapp.
Vad nödvändig man kände sig då.
Tar mig upp i gryningen för att åka ut till grönan och inte göra någonting.
En pytte-diva som åker cirkuskarusellen om och om igen.
Fick frukost i alla fall.
Jag, Per och Louise var de enda som var morgonpigga nog. Mähä.

Recept partaj a lá Michelle

Tag ett knippe Grönalundare.
Några nävar med Bergafolk.
En stackars Jenny-flicka från Ulken.
Min käre resekamrat.
Ett stycke söt liten syster.
Upphittad busschaufför.
Plus en barndomsstallvän med tillhörande pojkvän.
En hel del hemmagjorda drinkar.
Många varma kramar.
Korvar, mashmallows och bananer på grillen.
Nostalgiska låtar.
Lite hångel (nämner inga namn).
Kontaktannons-servetter.

Och så tillsätter du en massa kärlek och rör runt tills massan har blivit mjuk och fluffig. En vanlig jävla muffins.

När blir för mycket grönt FÖR mycket?

Det är rätt så intressant vad sysselsätter sig med när hjärnan håller på att skrumpna ihop till ett ruttet russin exempelvis när man sitter i körhytten på Vilda Musen och idiottrycker på fyra knappar. Rälsen går snett ovanför, så man ser vagnarna om man har dörren öppen. Jag räknade ut att det går i genomsnitt tjugotre sekunder mellan varje vagn, så när en vagn passerade tre sekunder över skulle nästa komma tjugosex... och så blev jag skitnöjd när den verkligen kom då. Automatiskt räknade jag ut nästa tid. Fyrtionio. Tolv. Trettiofem. Gaaah. Någon som vet vad jag skulle bli diagnostiserad till?

Ska man snacka ännu fler arbetsskador så är det att även vid ledig tid reagera vid varje helt klockslag för att man ska fylla i avläsningsrapporten. Eller när jag satt på toaletten och min första tanke var varför sjutton någon hade ställt in en biljettburk där (det var en silverfärgad rund papperskorg jag fått syn på).
Man har tränat upp sina ögon att även i hundrasjuttio graders vinkel upptäcka röda kläder och kostymer och även som privatperson vara serviceinriktad till tusen. Som när turister står där med kartan och högt undrar hur de hittar till slottet och Michelle förklarar tydligt och pedagogiskt vägen dit. Efteråt vill jag klappa till mig själv för att jag aldrig kan koppla bort det där.
Sitter på bussen och blicken följer varje persons handled och till slut fattar jag att jag letar efter åkband som egentligen inte finns. Jag har sedan jag började arbeta på Grönan inte heller köpt ett enda rött klädesplagg, har några gånger plockat ut gamla ur garderoben men snabbt slängt tillbaka dem.

Å andra sidan så har man blivit så sjukt mycket tålmodigare med personer som arbetar i kassor samt på bussar och dyligt. Man vet hur det känns att tappa greppet om situationen och att det oftast inte är deras fel.

Kärlek. Massvis av kärlek.

Det är nog första födelsedagen jag inte fått öppna ett enda paket. Så är det att bli gammal. Men jag ä int bitter, jag har fått så mycket grattis-kramar och hälsningar att det värmer ända in i själen och tillbaka ut. Har känt mig lite ensam på sistone i min tomma lägenhet och telefonen har varit ovanligt tyst, men det krävs tydligen en elfte augusti för att folket ska höra av sig. Tack alla underbara.

Längtar till på fredag då jag får samla alla mina och göra dem glada. Har en underhållande arbetsvecka framför mig innan dess bara. Brandövning i Lustiga imorgon bitti, de andra ska spela gäster och vi ska försöka få ut dem på snabbast möjliga. Om det vore jag skulle jag leka Gunilla och gasta "Du måste hjääälpa mig över här! Håller DU I MIG!? Hjälper du mig nu då!"Kommer sakna tanten när säsongen är över. Har fått mig många skratt av henne. Gunillas mustascher. Hugaligen.

Halvvägs till fyrtiofyra

Jag fyller visst år i år också. Dags att plocka fram rullatorn snart, tror jag.
På ett sätt känns det som att det var alldeles häromveckan jag var den trettonåriga flickan som hade huvudet och hjärtat fullt av hästar och levde allt för ofta sin egna lilla värld. Satt med näsan nere i någon bok och sprang runt med lillsyrran bland kusar och får.
Känns lite vemodigt att inte kunna se världen ur ett barns naiva och blåögda perspektiv. Ingenting var omöjligt och man var en sådan självklar mittpunkt i världen. Jag minns hur jag satt och tittade på tv-programet Gladiatorerna och var helt bombsäker på att jag skulle kunna klå muskelknuttarna hur lätt som helst. Trots att man är äldre och ska vara så mycket klokare är man egentligen bara mer luttrad av hur rutten, förunderlig och svindlande världen kan vara.

Winnerbäck på Zinken i förrgår. De högre makterna hade bestämt sig för att vi skulle få höra om änglar och soldater till regnets ihärdiga smattrande. Vi fixade ett par plastsäckar från en sushi-bar i närheten och jag klampade runt där som en annan gladpackad fisk. Men torr höll jag mig i alla fall, förutom fossingarna. Spelningen var underbar. Så många toner som betytt så mycket genom livet. Drog ut till Berga efteråt där de flesta redan blivit allt för glada i hatten. Sjuk känsla av att det bara var en vanlig skördefest och man skulle få gå ner till baracken och lägga sig. Vakna upp till en ny, underbar dag på världens bästa Berga.

Men för fan. Grattis på mig, Michelle.

Bekännelse

Det är en hemsk sanning.
Men jag klarar inte av att hålla den inom mig längre.
Det vore orättvist mot mig själv och omvärlden.
Jag har gjort många oförnuftiga saker i mitt liv, men inte lika idiotisk som den här.
Saken är den att..
Here we go.

Det var jag. Det var jag som trampade ihjäl spindeln som orsakade gårdagens skyfall.

Roadtrip a la Stockholm

Sommarens premiärdopp igår. Woho.
Vi åkte ut till Årsta havsbad och svalkade oss. Fast jag kan ju inte påstå att jag är något badlejon direkt, gillar inte riktigt vatten. Kände mig som en klimakterietant som hellre sitter på stranden än plaskar runt. Å andra sidan lekte vi i klätterställningen, så då jämnar det ut sig. Åt vindruvor och vattenmelon och bara var. Vi såg en tutte, snopp, tutte och oh - rumpa (eller hur var det nu?)
Trevligt i alla fall hur som helst. Åkte förbi Berga och alla gamla minnen, kändes märkligt att vara där med Grönan-gänget. Sightsing genom enorma Västerhaninge, över till Julietas våning i Handen och vidare en snabbis mot min lya i Huddinge. Vi landar till sist hemma hos Nina i Kärrtorp, där jag också har sprungit runt som liten eftersom jag växte upp i Bagis/Skarpnäck. Hon vann priset för bästa balkongutsikten i alla fall. Och godaste kaffet.
Hem till Foffe på söder för att hämta bio-biljetter och sen slår vi oss ner på Victoria för att se Läderlappen fightas mot en grym Heath Ledger.
Meeeera mys.

Jag är tiden som passerat

Jag är så tacksam över att ni bryr er. Att ni ruskar om mig.

Men jag KAN inte ändra på det. Det sitter så djupt inrotat i varenda cell inuti mig att det går på rutin. Det är lika naturligt för mig som att andas.
Det här är allt jag är, allt jag har kvar av mitt gamla jag. Tro inte att jag kan släppa det också för då har jag förlorat mig själv totalt och klarar jag inte av att vara.

Jag mår inte dåligt över att ha det i min skalle dag ut och dag in. Skulle du må dåligt över att din kropp behöver växla koldioxiden mot rent syre. Nej, det sker helt automatiskt. Är jag arg och frustrerad är det för att jag förlorat mig själv någonstans på vägen. DET däretmot är ett jävla problem och gör mig sjukt sorgsen. DET gör mig att vilja skrika lungorna ur bröstet och slå på något hårt tills händerna domnar bort så jag slipper känna.
Men det ni kallar problem är jag. Den enda del av mig som fortfarande existerar.

Erase and rewind

Fy katten och hundan och grisen och vet vad.
Den här dagen kunde jag gott och väl varit utan. Den började redan vid fyra när jag vaknade av att solen bestämde sig för stiga upp och pippifåglarna höll konsert utanför. Det hade väl varit okej om jag somnat någolunda, men hade åter hela filmsekvenser av allt och inget hela natten så att jag bara hann sova ungefär två timmar innan jag vaknade. Hade provat sängen, soffan och till slut lade jag mig tillrätta på balkongen. Fungerade ju ett tag i alla fall.

Trött som ett mähä släpar jag mig fram på jobbet. Knökmycket människor och bland dem många IQ-befriade själar. Ska inte besvära er med allt, men droppen som fick det att rinna över var ändå när det börjar närma sig slutet av dagen. Står på Poppen och efter en åktur ligger en tjej i en av gondolerna och bara skakar och är helt likblek. Mannen hon åkte med är helt rasande och skyller allt på oss. Efter en stund får vi ur henne, men hon kan knappt gå och får inte ur sig ett ljud. Ringer på sjukvårdare och jag får veta av honom att hon får psykoser så här som gör att hon tappar talförmågan. Han skäller och gormar lite till på oss, men jag bara försöker att reda ut hela situationen samt ta hand om den stackaren som fortfarande inte fått ur sig ett knyst.

Jösses. Nu kallar sängen. Eller kanske balkongen.

We´re the kids in America

Okej då.. jag tycker väl om Grönan lite ändå. Ganska mycket faktiskt. Var bara tvungen att få ur mig lite aggressioner.
Maskeradbrännboll igår, eller i natt snarare. Fick mig ett par rejäla skratt.

Den här gången krävs det mer

Mycket Grönan nu.
Har sumpat så mycket annat för det jävla ställets skull. Är det värt det? Jag älskar alla mina underbara människor jag har hittat lite här och där. Men har totalt tappat mitt eget liv och mitt mål som jag trodde var så nära. Men det här sablans jobbet kom som en ångvält och bara mörsade över allt.
Jag kör skiten ur mig för att verkligen försöka hitta tillbaka. Men som sagt, den här gången verkar det krävas mer..

Har du gått vilse i pannkakan John Blund?

Blundar.
Vrider mig.
Borrar ner ansiktet i kudden.
Ändrar ställning igen.
Klockan är nu två på natten och jag blir ännu mer stressad när jag vet att jag verkligen, verkligen behöver sova. Men nu har jag gett upp, orkar inte. Ligger bara i mörkret och det enda jag hör är hur hjärtat dunkar och ekar i hela rummet. Det låter som att det har slitits ut och hamnat precis bredvid mitt stackars öra. Kanske beror det på de enorma mängder kaffe jag fick i mig på sista rasten, eller kanske har mitt hjärta vaknat till liv igen?
Desto mer jag försöker somna, ju fler bilder flimrar förbi på näthinnan. En välbekant stig i en välbekant skog och en älskad välbekant hästrygg. Ett litet fönster i en liten stuga som vetter ut mot fölhagen i skymningen. Jag blundar och det omkring mig är inte längre vad det egentligen är utan jag har hamnat i en säng i ett rum i en barack på en skola där mina underbara vänner ligger i rummen bredvid. Jag sitter bland halmen och känner värmen av min fina, fina lilla Albin som snart därefter drar sitt sista andetag och lämnar mig. Smärta.
Ändrar ställning åter igen som för att få tankarna och bilderna att försvinna. Men det är som att stop-knappen inte fungerar och jag ser La Paz berg. Bergas stigar mot bös. Min hand som stryker över en brun, blank hals. Snöflingor som dalar ner utanför travstallet en mörk kväll. Tysta fotsteg som smyger över golvet i en korridor.. En väns soffa att vila ut på.
Klockan är halv tre på natten nu. Jag ska göra ett nytt försök.

John Blund, vart är du?

Det som inte dödar det härdar

Det är märkligt hur livet och alltet bestämmer sig för hur personer och händelser passerar genom ens liv. Bara hoppar in helt oväntat, utan förvarning. Rätt taskigt när man försöker planera och bestämma hur man ska vara och leva. Aldrig blir det som man har tänkt sig.

Varit en låång helg på Grönan. Massor av mattor, mest mattor faktiskt. Många knappar och lite makapärer. Tusentals av "Håll in fötterna", "Tackar" och "Två per person", tredubbelt så många människor att möta och hjälpa. Minipersoner att försöka få att förstå. De större är inte så mycket bättre de heller om jag ska vara ärlig. Under de här två dagarna har jag spenderat mer än tjugofyra timmar på vårat kära nöjesfält. Ett fält fullt av nöje.

Oh, ja.

Att göra en papegoja av en fjäder

Hem från jobbbet.
Sussa en stund.
Och så tillbaka. Och tillbaka.
Men jag klagar inte, det är skönt att arbeta, vara igång. Man hinner inte tänka så fruktansvärt mycket då.
Håller på att läsa en bok om den gamla staden Pompeji. Det är rätt så fascinerande hur de redan för flera tusen år sedan hade ett så komplett och fungerande samhälle. Vilket som är ännu mer spännande är att vi ännu idag inte får det att fungera bättre än vad det gamla romarriket lyckades med. Deras politiska styre fungerade way to far så mycket enklare än hur våra klantskallar leker med vårt land. Mjupp.
Fast vi har å andra sidan inga blodiga gladiatorspel, så det går kanske på ett ut.
Fututa sum hic.
Det är latin och betyder "Här har jag blivit påsatt".
Tänk att man lär sig något nytt varje dag.

I natt hade jag en papegoja.
Åh, vad jag älskade den papegojan.
Jag blev sorgsen på riktigt när jag vaknade och insåg att jag var vaken och inte sov och inte hade någon pippi.
Jag måste ta mig tusan skaffa mig en papegoja.

Det är inte lätt när det är svårt

Hade märkliga drömmar inatt. Sprang med en stor låda i famnen, var en hel bunt med människor omkring som också rusade framåt. Det var inget skräck-panik springande, utan man skulle bara först. Kutade och kämpade med den där lådan. Tills jag kom på den brilljanta idén att jag kunde släppa ifrån mig den tunga saken jag bar på. Ka-ching! Helt plötsligt kunde jag ta mig fram mycket lättare, (lite IQ Fiskmås-varning där).

Hade tänkt att ta mig ut och springa en sväng, men jag har ju redan gjort det hela natten. Tappade liksom sugen lite.

Är det någon som vet var den lustiga fågeln tog vägen?

Keep on running

Helt plötsligt, utan förvarning - så blir man ledig.
Halleluja? Vad gör man då?
Klart att det alltid finns någon att umgås med, alltid någon häst att rida, alltid någon stökig vrå att rensa upp i. Men när det kommer sådär utan att man hunnit planera något så blir jag alldeles nervös och lite smått panikslagen.

Igår var en märklig dag. Vaknade, åt frukost, lyckades för en gångs skull somna om, åt lite igen, gick till biblioteket för att knappa lite dator och bläddra i spännande böcker, sprang en kortis, somnade ännu en gång (vad har det tagit åt mig), åt lite till när jag vaknade och sedan kände jag att jag var tvungen att ta tag i mig själv om jag skulle få något gjort. Så jag rensade en del på mina 28 kvadrat och tog mig sedan i mina löparskor igen. Hamnade i ett villaområde jag inte ens visste fanns där bakom kullen. Barnen hoppar på studsmattorna och äter sina glassar. Bah, om de bara visste.
Orkade inte sitta hemma i min håla, så Marre och jag tog en tur in till den kungliga hufvudstaden. Sist jag såg honom var på flygplatsen i Bolivia, så det var verkligen kul att träffas igen. Vi kikade på en utställning om dumroliga skyltar i kungsan och promenerade längs med skeppsbron genom slussen och medis fram till söder. Han berättade att de cyklat ner från Coroico flera gånger. Huga.
Det som är så skönt med honom är att han förstår precis vad jag menar när jag berättar att jag får ett sug i magen när jag ser en reseväska med en flygetikett på eller när jag förklarar att jag måste iväg från Sverige snart igen.

Är hemma hos min kära syster just nu. Var inne en sväng på Grönan men vi valde helt fel dag då alla barnfamiljer också kommit på samma idé. Åkte extreme, poppen och våran gamla favorit rock-jet (kan ni föreställa er att vi sprang runt där med våra guldband när vi var små, stackars grönalundare). Vi pallade inte med alla skrikande ungar, så vi köpte sallad och satte oss i den närbelägna parken. Hann precis på 47:an innan det började falla från ovan.
Ska bli skönt att hoppa i de röda kläderna igen imorgon och känna att man gör någon nytta.

"Och här avled Michelle i väntan på... "

Missförstå mig rätt.
Jag är absolut inte missnöjd med mitt liv.
Men jag kan inte stänga ute den irriterande och gnagande känslan av att jag lever i en väntan. På exakt vad är jag inte det minsta säker på, och det är ju dumt att springa åt ett håll när man inte vet vart den förbannade stigen leder någonstans? Man kan ju hamna var sjutton som helst då. Men å andra sidan kan ju det i och för sig vara rätt så spännande i sig.

Ännu en månad med endast damm och eko i sparbössan (om nu kontot på Nordea kan samla damm, man vet aldrig). Jag vill först och främst bli av med mina skulder till folk, känner mig som en nedrans bov annars. Nu är det nästan slut på dem och jag kan börja om på noll. Tills dess är det överlevnad som gäller, börjar bli ganska bra på det. Tänker inte avslöja några hemliga survival-knep, vill inte få Idiot-stämpeln i pannan eller på någon annan del av kroppen för den delen heller.

Harrys i vanlig ordning igår. Fick ett oemotståndligt(?) erbjudande om att följa med en sextiplusmorfar på en resa till Asien(oh yes, absolut... inte), skickade vidare ett visst ragg till Emilija som verkade bli glad för det, sprang in i Bergafolk som man inte förväntar sig att hitta där, gastade med i Crazy night, log åt Carro som hade fjärilar med epelepsi i maggropen för att hon hittat den puddigaste killen sedan krita, fick en hel öl utspild över mig - det är då självaste att det alltid ska hända mig för att jag är ett och ett halvt huvud kortare än alla andra (nåja, öl ska ju vara bra för håret), hängde med de goa spel-och-butikarna och diskuterade livets stora frågor genom ett egenhändigt komplett teckenspråk (sänka volymen en aaning, please?). Trevlig kväll, visst. Jaaa, men förlåt då. Jag vet att jag är tråkig, men jag är bara där för att umgås och hänga. Absolut inget annat.

Mötley Crüe - Enslaved
Rakt in i aortan.

Får jag då luta min panna..

Ut i spåret.
I rasande fart.
Ångesten pumpas ut i varje steg och fastnar bit för bit i marken där jag tar mig fram. Tar den någonsin slut?
Har tappat mig själv någonstans. Jagar men kommer inte hitta mig hur fort jag än springer.

Låt mig låna din kraft.
Jag kan dämpa mitt fall.
Med tankarna på vad vi haft
och komma skall.
Får jag luta min panna,
mot ditt trygga bröst.

Fan vad dum jag är.

Morgonstund har guld i... mun?

Jag älskar att vakna.
Underbara tidiga mornar. Visst är det skönt att sova - ladda batterierna - men det är så fruktansvärt tråkigt. Varför ska man leva, om man ändå tycker att försvinna in i en icke existentiell är det bästa som finns. Snacka om att vilja fly från verkligheten.

Jag vill inte försvinna.
Livet flyr iväg så fort ändå.
Som ett expresståg mellan Stockholm - Göteborg.

Med Katten på musen och en grön ljus natt

Solen hann knappt ner och vända innan det var dags att kämpa sig uppåt igen. Ingen rast, ingen ro.
Efter ett monsunregn försvann de flesta midsommarfirande gäster mot sillbord och andra vida vidder, så det blev en lugn kväll för oss. Stängde och vandrade genom den ljusa natten längs strandvägen. Vi hamnade på Harrys där det kramades och alla var oerhört kärleksfulla mot varandra. Måste bero på ölen.
Däremot var det helt galet omkring sergels torg med firande fotbollsfanatiker som gladde sig åt Turkiets seger.

Död fisk på burk med sås och små jävla grodor

Trevlig midsommar på oss.
Stackars satar som måste slita med karusellåkande folk medan du sitter med familjen och sveper nubbe efter nubbe.
Vem går på Gröna Lund en dag som denna egentligen? Men självklart är vi där för att människor ska kunna springa i lustiga trappor och glida fram i kärleksfulla stockar. Oh nej, ja e int bitter. Ska jag vara helt ärlig så ska det bli rätt så skönt att slippa hela blom-sprit-lax-nubbvise-dans-släkt-potatis-jordgubbarmedglass-hysterin så att man måste klä upp sig och försöka vara trevlig.
Blir något slappt med min gröna familj sedan istället.

Hög på kaffe och Lasse

Du kan få mig hur lätt som helst
om du ler när det regnar och fångar min blick
i en tid där ingen nånsin ler och fångar min blick

Du kan få mig hur lätt som helst
det räcker med att jag är den förste som du tänker på,
när du vaknar och känner dig ovanligt grå

Vaknar drömomtäcknad och inser att jag lyckats med att sova ända till halv åtta. En storslagen bedrift för en morgonapa som mig. Får i mig de sista dropparna av min yoghurt och blir alldeles lycklig för att det är den nittonde och grönan-lönen slinker in på kontot en dag som denna. Behöver inte leta efter enkronor i kläderna i garderoben mer på ett tag..(hur illa får det bli egentligen?).
Åker in till stan och handlar en påse biggaråer, bara för att jag kan. Glädje på påse. Stannar på Kungsgatan och njuter av Stockholm och solen ett tag och plötsligt står jag och pratar med en snubbe från ingenstans. Han jobbade med it men var ledig idag och det var han glad för. Jaså du. Innan jag ska smita iväg vill han av någon anledning ha mitt nummer. Förklarar att jag är en asocial jävel och går till butiken - två timmar tidigare än vad jag skulle ha gjort eftersom min heliga kalender är på vift igen. Michelle i ett nötskal.
Strunt samma.
Såret på hakan går upp ännu en gång, men va fan. Orkar inte bry mig, jag får vara sunkig idag. Bjuds på en stark kaffe som håller mig hög och nästan fyllesnurrig större delen av förmiddagen. Pillrar och möblerar om bland tränsen, säljer Hunterstövar och larmar borstar i mitt märkliga tillstånd. Efter en smörgås börjar jag att bli normal igen och mitt i lugnet runt fyrasnåret stiger ett välkänt ansikte in i butiken och stegar fram till hundmaten. Jag kollar till en extra gång och är tvungen att ställa mig bakom en hylla och hoppa lite. Min kollega tittar på mig som om jag vore en enögd alien från solsystemet bakom bortre neptunus. Sansar mig och tar hand om en kund som bara mååååste ha en annan storlek så att stackars jag får springa ner på lagret och rota. Lyckas till slut ändå kläcka ur mig något om en spelning och pratar en bra stund med världens trevligaste Lasse.
Tack för att jag fick le en hel eftermiddag. Tror ta mig fan att det fortfarande sitter kvar.

Vågor i luften som berör

Guld! Har fått ett nytt musikprogram nedladdat och jag hittar musik som jag glömt att jag älskade, men varje cell i kroppen ryser så att nästan membranet faller sönder. Har suttit här sjukt länge nu och bara lyssnat och blivit berörd av alla låtar som man förknippar så starkt med ett gammalt minne eller någon person..

Jösses. Vart ska jag börja..
Red hot chili peppers - The zephyr song
The Sounds - Night after night/Ego/Painted by numbers
Bo kaspers orkester - I samma bil
Anna Ternheim - Shoreline/Better be
Eleven fingers - One thing
Jason Mraz - I´m yours/Life is wonderful
Tiger Army - Afterworld/In the orchard
Elvis Perkins - While you were sleeping
Babyshambles - Kilimangiro
Jack Johnson - Better together
White stripes - Seven nation army
Coldplay - Fix you
Galaxy - Fell in love with an alien
Mando diao - Ochrasy
Led Zeppelin - Kashmir
Amy Winehouse - Back to black/Fuck me pumps/Will you still love me tomorrow
Johnny Cash - Hurt
Staffan Hellstrand - Lilla fågel blå
Def Leppard - Pour some sugar on me
Goo Goo Dolls - Iris/Big Machine
Michael Bublé - Home
Niclas Wahlgren - För din skull
Oasis - Champagne supernova/Some might say/Dont look back in anger
Broder daniel - Whirlwind
Christina Agiulera - The voice within
Elvis Presley - Jailhouse rock/Hound dog/Blue suede shoes/That´s all right
Creed - One last breath
Lisa Ekdahl - Ljudlöst och salt/Ge det om du kan/Korsförhör mig/Du var inte där för mig
Alannah Myles - Black velvet
Bob Marley - There she goes/Three little birds/Buffalo soldier
Sweetbox - Everythings gonna be alright
Damien Rice - 9 Crimes
My chemical romance - Welcome to the black parade
Celine Dion - Think twice
Takida - Curly Sue/Broken
Nikola Sarevic - My aim is you
Michael Jackson - Speachless/The way you make me feel
Helen Sjöholm - Du måste finnas
Nirvana - Lithium/In bloom
David Gray - This years love/Sail away
Green Day - Good Riddance
James Morrison - You give me something
Tokio Hotel - Durch den monsun/Rette mich/Heilig
Jewel - Foolish games
Bob Hund - Tralala lilla molntuss
Kiss - Crazy crazy nights
Emilia - Big, big world
Janis Joplin - Piece of my heart
Kent - Ett tidsfördriv att dö för/Kräm/Utan dina andetag/Innan allting tar slut
Tim McGraw - Please remember me
Enrique Iglesias - Addicted
Queen - The show must go on/No-one but you/Too much love will kill you
Diana Ross - If we hold on together
The libertines - Cant stand me now/Last post on the bulge

Och av Håkan och Lasse är det så många låtar som betyder så mycket att jag måste skriva upp dem allihopa
Lasse Lindh
Svenska hjärtan
Ingen vind kan blåsa omkull oss nu
Vilse i det svarta
Du behöver aldrig mer vara rädd
Varje litet steg
En högerkrok och riktigt blod
Kom K
Du kommer aldrig vara ensam
Satan vad ont det gör

Håkan Hellström
Nu kan du få mig så lätt
Gårdakvarnar och skit
En vän med en bil
Hurricane Gilbert
En midsommarnattsdröm
Brännö serenad
Klubbland
Kom igen Lena
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ramlar
För sent för Edelweiss
För en lång lång tid
Himmel blå himmel blå
Det är så jag säger det

Likaså med Winnerbäck
Om du lämnade mig nu
Elegi
I Stockholm
Kom ihåg mig
Solen i ögonen
Ingen soldat
Aldrig riktigt slut
Hjärter dams sista sång
Kom änglar
Söndermarken
Dom tomma stegen
Timglas
Brustna hjärtans höst
Stackars

Oj då.. nu börjar solen gå upp. Dags att sussa.

Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig

Ledig?
Vad pysslar man med då egentligen?
Röjde upp i min håla och begav mig till stan för att försöka få någonting i magen. Hade en underlig känsla av att någonting var fel, dubbelcheckade i kalendern - och visst sjutton var det tomt. Wohow! Tänkte att jag kanske hade fått ett hjärnsläpp och missat att jag hade lovat bort mig någonstans till någonting.

17 juni . Islands nationaldag. Grattis på er.
Det var nästan exakt fyrtio år sedan en viss snubbe bestämde sig för att göra comeback. Tur var väl det, annars hade väl inte världens riktiga kung återerövrat tronen. Det kommer aldrig att bli sådan sjuk hysteri kring en enda människa som dagens gamlingar fick uppleva. Gosh, tänk om man fick kastas tillbaka i tiden. Om så bara för en dag.. oohh.. You shouldve heard those knocked out jailbirds sing.
Lets rock, everybody, lets rock.
Everybody in the whole cell block
Was dancin to the jailhouse rock.

45.4

Självklart.
När allting börjar lugna ner sig och jag kan andas igen så bryter helvetet lös. Min kropp förklarade krig mot sig själv och jag hade tydligen ingenting att säga till om. Gosh.
Låg i sängen och huttrade som en surikat på arktis, så att jag var tvungen att ta en nattdusch på någon timme. Vaknade sedan varm och febrig och med en huvudvärk utan dess like. Trodde att huvudet skulle sprängas i småbitar och kroppen värkte som om jag hade gått en brottningsmatch mot Mike Tyson kombinerad med en träningsvärk gånger fyratusenetthutdraåttiotvå.

Trodde det skulle bli bättre under dagen så jag tog mig ut till jobbet och fick mig en huvudvärkstablett. Ipren is the shit.
En välbekant slinga spelades upp i huvudet "Jag är Ipren, den intrelligenta värktabletten. Mot värk och feber.. " Gaaah. Insåg att jag kom ihåg hela trudelutten och funderar på vad man egentligen använder sin hjärnkapacitet till. Det är ju sorgligt.

Fick sitta i sjögången en timme och det var guld värt, orkade sedan ta mig ut och bråka med guldkortsungarna på Poppen.


Ungefär så här kändes min knopp igår

Ljuset slocknar aldrig i stockholmsnatten

Blev After igår i alla fall. Märkligt det där, alla säger sig hata stället - men det är ändå där vi hamnar till slut. För min del spelar det inte så stor roll, bara alla är under samma tak. Eller inte ens det behövs, nätterna är så underbart ljusa.
Lycka är Mariaberget i soluppgången.

Nu är det rörigt i huvudet. Måste bestämma mig hur, när, vad och varför... inte lätt för en person som lider av beslutsångest mest hela tiden.

Över kanten för att sedan kravla sig vidare uppåt

Kanske fattar jag inte alltid de rätta och bästa besluten.
Kanske är jag totalt puckad när jag gör så här.
Men jag går efter magkänslan och hoppas på det bästa.
Det ordnar sig alltid till slut, på nåtot sätt.
Bara det att vägen dit kan man göra klar och enkel eller så tar man den hårda genom de taggiga snåren. Har tagit den vägen förr och kravlat mig igenom, så varför skulle jag klara mig sämre nu?

Underbara, underbara människor och finaste vännerna i världen. Jag är så tacksam för att de finns. Som bomullstussar där man har rispat sig som värst.

Hur man än vrider och vänder är ändå ändan alltid bak

Skjut mig.
Stryp mig.
Lägg mig i en tunna och rulla ner för Mariaberget.
Släng mig framför Vikingen tills jag är i två blodiga, slamshalvor.
Kasta in mig i en bur med lejon inlindad i bacon.

Okej, så illa är det inte men jag är så trött på att jag aldrig lär mig av mina misstag. Att jag alltid rör till det för mig så ofantligt mycket. Mer än vad som är nödvändigt egentligen. Så skapar jag en stor hög med ångest som jag måste hantera på mitt eget lilla sätt. Inte ens det kan jag göra ordentligt.
Och alla dessa tårar som alltid ska pressa sig ut när det blir för mycket. Grät aldrig förut, men nu blir det alltid så av någon jävla anledning.
Mähä.

Livet innan kunde jag utan och innan

Fan också.
Att jag ska bli så rastlös så fort. Vill iväg.

Jag har alltid haft så mycket planer med mitt liv. Så mycket jag skulle göra, så mycket jag hade siktet inställt på. Men tiden har bara runnit iväg och jag börjar känna ångesten krypa uppför ryggraden. Just nu ser jag det som att jag inte ens har krälat ur startgroparna. Jag blev aldrig som jag hade tänkt. Inget misslyckande, bara så mycket annorlunda. Men förändringar är oundvikliga. Förändringar är nödvändiga.

Lindrar frustrationen på Grönan. Mina kära människor. Älskade plats. Sjukt mycket galna minnen.

Let me out

Som man bäddar får man ligga

Jag vill bort, bort. Försvinna.
Kommer aldrig att kunna bli som man borde.
Blir så trött på mig själv samtidigt som att jag vet att jag kommer att krevera om jag hela tiden ska försöka att bli den jag kunde ha varit.
Den Michelle är nedslagen och begraven för länge sedan. Jag kan inte återuppliva henne, det är den här ni har till godo.

Måste ha på min dagliga dos av Håkan Hellström och Lasse Lindh.
Lugn, Michelle. Lugn, det ordnar sig.
Det gör det alltid. På något jävla vänster.

Jag önskar..

Min tankar har tröttnat på att mala
Mina händer har tröttnat på att be
Min fötter har tröttnat på att vandra
Mina ögon har tröttnat på att se

Jag har snubblat, fallit, rest mig ur gruset
Jag gjorde det för dig och mig, gjorde det för oss
Jag gjorde så mycket, det gav oss så lite - men
allt det där är över nu, för sedan jag tog mig loss
Så vill jag inget veta, jag vill bara vara

Sommarnatt. När vi svävar fram i mörkret.

Går hemåt genom natten.
Klockan är efter elva och det är fortfarande ljust på himlen längs kanten uppe vid hustaken. Otroligt att man blir lika fascinerad varje år när sommaren gör sitt intåg. Det är som att kroppen har glömt bort hur solen känns mot huden och man suger in strålarna som en svamp i diskhon.
Jag kommer aldrig att klara av en vinter i Sverige igen. Jag sticker nog iväg detta året också, var som helst där det inte är rusk och snö.
Men nu är det sommar även här.
Stressande på något sätt ändå, man har längtat och väntat. Sommaren har höga förväntningar på sig. Klarar den att leva upp till alla krav?
Kära Sommar. Jag vet hur du känner dig.

Nya nunor i ett Grönt rum med nöl och pianojazz

Kunde inte riktigt njuta av att åter vara samlad med alla kära människor och de nya som ska in i sörjan. Stress i bröstet, stress i hjärnan, stress i kroppen.
Hur lyckas jag alltid trassla till det för mig.
För att du har så fucking svårt att säga NEJ, din mupp! Tre bokstäver som jag tydligen inte kan lägga på tungan.
Men inte för att jag inte vill. För jag vill göra allt. Men det är impossible. Fan.

Off. Off. Vart är Off-knappen.

Och du undrar vem, vem om inte du

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv

Jag är en mästare på att leva i dåtiden.
Rätt bra på att vara just där jag är för tillfället.
Men usel på att blicka framåt och ha bara en någolunda framförhållning. Det är därför livet har blivit som det är.
Jag är så nostalgisk och minns så mycket av allt det som en gång var, men ändå finns det mängder av information som bara passerar förbi. Som att en miniversion av mig själv som sitter där uppe och raderar filerna en efter en. Man skulle kunna spara dem alla på en disk och ta fram vid behov. Eller förresten. Det är mycket som är bäst att glömma.
Förtränga.
Kasta bort. Som man viker ihop och slänger iväg mattorna en efter en i mattkastet.
Livet kommer aldrig bli var det har varit och det är bäst att inse att det och en själv förändras hela tiden. Man kan inte leva på gamla meriter.
Inte på gammal ost heller.

Då vi nästan sänkte kärlek

I natt finns ingen väg tillbaks

Man har rullat runt på för mycket kommunalt när man börjar känna igen varenda busschaufför - och de ler sådär lite igenkännande. Det är illa. Men det är ju bra för miljön i alla fall, om man nu ska hitta det positiva i det.

Nu gäller det.
Ta ett djupt andetag.
Ner under ytan.
Hoppas att luften räcker till.

Blir det katastrof så blir det. Jag har försökt ordna allt till det bästa, men jag räcker inte till mer än så här. Även om katastrofen inträffar, så löser det sig alltid ändå till slut. Kanske inte så som jag hoppas, men ordnar sig - det gör det. Jag borde vara mer stressad än vad jag känner mig, men jag orkar inte. Jag vill bara leva och vara.
Med de som betyder mest för mig i hela världen.
Mina kära gröna.

Ingen vind kan blåsa omkull mig nu

Laddar mina krafter. Ligger som en katt i gräset som spanar på sitt byte, trampar med tassarna och förbereder språnget. Upp och framåt. Kommer att ge allt nu, finns ingen återvändo.
Men det vill jag inte heller.

Jag har haft lite åldersångest då och då på senare tid. Men jag inser allt mer att jag har all tid i världen. Medan andra måste leva sina liv innan de tänker skaffa villa, volvo, jycke och plasma-tv omkring trettio, känner jag ingen panik. Jag ska inte ha några snoriga barn, låtsas som att en ring runt ett finger är det viktigaste som finns eller sätta mig på pottkanten genom en massa lån för att bo i ett fancy hus med golvvärme och garage.
Fy, vilken mardröm. Skulle få cellskräck. Trots det stora huset med asfalterad uppfart.

Jag vill skutta i mina röda kläder nu! Nu, nu, nu.

Berga gånger fem plus några till

Galen studentskiva igår.
Folk från det gamla livet samlades och det blev en enda stor röra.
En väldigt trevlig röra dock. Sen att det halkade in några grönalundare och annat löst folk lite oväntat gjorde det hela bara ännu konstigare. Hann inte umgås och vara social med alla jag ville vara med. Människor man inte sett på en halv evighet. Gosh!
Fick fint sällskap till bussen runt halv fyra, tog den hem och en överförfriskad tjej visade alla vad hon ätit till middag. Mysigt värre.
Väl hemma tog jag en dusch och sista blicken på klockan var vid tio över fem. Vaknade av mig själv lite efter sju och tänkte att jag lika gärna kunde gå upp. Sagt pch gjort, åkte till stallet och fick ut hästarna en sväng. Även Ior som var hur duktig som helst. Kan nog bli häst av den också. Sen var det bara iväg till jobbet och brottas med barnen.

Imorgon är det studenten för de efterlevande. Jag lider med er.

Och vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem..

Oj.
Michelle känner inte igen sig själv. Men känner igen den här känslan. Det var länge sen..

Uppe-med-tuppen-Michelle roar sig med barnen i leran

Ska plinka ner några rader innan jag beger mig ut i det underbra vårvädret för att få upp flåset igen. Känns som att konditionen flyttade ut för gott och att jag gick upp flera ton när jag var sjuk och inte orkade mer än att släpa mig till och från jobbet. Men nu är våren verkligen tillbaka och jag är fit for fight. Hoppas bara inte att mina fötter blir värre, jag orkar inte operera dem nu när det är så mycket på gång.

Det enda nedriga med att det blir ljusare och ljusare är att jag vaknar när solen tittar fram. Sisådär runt en fyra-fem. Mina grottmänniskogener måste vara oerhört starka. Ibland lyckas jag somna om och ibland inte, inte konstigt att jag är trött när man ska försöka vara social på kvällarna också.
Jag trivs på ridskolan. Ungarna är gulliga och kollegerna tycker jag väldigt bra om. Det är skönt att jag planerar och lägger upp mina arbetsuppgifter själv, även om det kan vara krångligt när hjärnan är mossig och idéerna tryter. I sådana tillfällen är det enklare att stå vid clowntrumman och släppa in, le lite, lyfta upp och lassa på, trycka på start (och tuta på tutan som jag aldrig har förstått vad den ska vara bra för). Sedan så upprepas det. Man behöver inte tänka så mycket. Det som också är bra med fritidsledarjobbet är att det är rätt så varierande, ibland hoppar jag in när det behövs och blir stallslav (det är ju faktiskt sådant jag gjort mest i mitt liv). Har också hållt en del ridlektioner när intruktörerna har smittats av det som gått runt, runt i stallet. Även fast jag har gett lektioner förr, så kan jag få lite ångest innan. Jag vill ju att ryttarna ska känna att de har fått ut någonting av lektionen och tänk om jag inte lyckas med det. Men efteråt när folk är glada och tackar en så känner man sig förjäkla nöjd.
Måste bara berätta om gårdagen när jag skulle ha en teorilektion - Jag kommer till min gröna stuga beredd att lära dem massor om hästeriets ädla konst, men då har ungarna roat sig i leran i hagen bredvid. En efter en har de gått ut och låtit stövlarna sjunka ner ända upp till skaftets topp. Och nu står de där och försöker dra upp varandra. Jag ber dem komma upp till stugan, men de sitter verkligen FAST. Jag lyckas med att få upp några utav dem, men de resterande glider bara ur sina stövlar. Till slut står vi där och bara skrattar och sliter i skorna som sticker upp ur geggamojjan. Blev inte mycket till lektion där inte.

Nostalgisk svikare på färd genom luften med sin ädle springare

Slår på tv:n (har våldgästat min mor då jag inte äger någon sådan apparat själv) efter en låång dag och det första som dyker upp på skärmen är den gamla godingen Eva och Adam. Den tös som inte tyckte att han var universums sötaste räcker upp en hand och den som inte gör det ljuger. Så det så.
Flashback AB till mellanstadiets svåra tid. Ack, så hårt man kunde tycka att livet var. Den kärleken man upplevde på den tiden var så stor och mäktig, så enorm att man inte riktigt kunde greppa känslan. Jag tror att man.. (varför säger jag man hela tiden, jag kan ju inte tala för alla). Jag tror att JAG inte kommer att få uppleva en sådan kärlek igen. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan låta mig känna så igen. Det har jag blivit alldeles för klok för. Jag säger det inte med någon bitterhet. Jag säger det inte med någon sorg - utan det är bara ett rakt konstaterande.

Slet i stallets privatdel under morgonen och förmiddagen för att sedan ta mig ut till Västerhaninge och hästarna. Vår, vår. Underbara vår. Både Pip och Lisa körde hårt på att lera är den bästa inpackningen för pälsen. Jag undrar om lilltjejen var akrobat i sitt förra liv, så som hon kan vrida och snurra runt MEDAN hon är i luften. Med mig på. Det är en konst i sig bara det.

Jag önskar så att jag kunde klona mig.
Vill så mycket. Men så lite Michelle som inte räcker till.
Jag är en SVIKARE. Kommer inte vara där när Grönan slår upp portarna för säsongen. Hur är det möjligt? Kalla mig svikare om ni vill.
Det gör jag med.

Lilla fågel blå

Tänk att lillpojken skulle ha varit tre nu.

Man skulle göra en Sliding Doors för att få se hur livet skulle sett ut.

Hur det hade varit om vi kunde räddat min finaste.

Min lilla fågel.

Lilla fågel blå.

Tusen år och tusen mil. Inte riktigt än.

Attans.
Jag har varit för optimistisk igen och trott att jag är någon slags superwoman. Men hur mycket jag än vill, så KAN jag inte vara på två ställen samtidigt. Har fått släppa första perioden på Grönan för mitt arbete på ridskolan.
Det är svårt att förklara för en normal människa hur mycket Gröna Lund kan betyda för oss som har blivit skadade utav detta ställe. Känslan från förra sommaren slår till ibland och då vill jag flyga tillbaka i tiden och landa där för en stund.
Men jag trivs verkligen på ÖR och får finna mig i att leka med barnen och hästarna medan Grönan slår upp portarna utan mig.

Har äntligen nästan blivit frisk nu och det är så skönt att orka vara social igen. Att orka träna. Orka tänka positivt. Jag har haft det lite problematiskt på sistone med att få ihop det, men har haft en del änglar runtomkring mig som har ställt upp. Är så tacksam, guld till er.

Vår. Vår. Mitt kungarike för lite vår.

I början när jag kom hem gick jag som i ett rus och var helt euforisk över att allt ordnade sig så bra med alla arbeten och lägenheten. Men (som Tony irving skulle ha sagt), så kom den förbannade snön. Det får gärna vara hur grått och regningt som helst, bara det inte lägger sig ett kallt och äckligt täcke på marken. Men solen verkar värma rätt så bra och det dröjer nog inte länge förrän allt är borta. Mohaha.

Påsklov för alla barnen den här veckan och det märks att många åker iväg då det har varit kusligt tomt i stallet. Förstår inte det, när jag var liten så prioriterade jag alltid hästarna framför att åka iväg på någon tråkig middag. Men det är ju jag det, tiderna förändras.

Den som inte åker vilse får inte se mycket

Klockan är mycket och jag orkar inte skriva annat än i punktform

• Trivs på mitt nya arbete på ridskolan.
• Men saknar Bolivia och funderar verkligen på varför jag åkte så tidigt.
• Älskar min lilla Pip, som var full av energi idag och gick mer upp och ner än framåt. Blir lika förvånad varje gång över att jag faktiskt sitter kvar när hon är så.
• Är så glad, glad, glaad över min lägenhet. Alla som vill får hälsa på (men jag har varken soffa eller tv än).
• Harrys med Emilija och Carro is the Shit.