Kanske fattar jag inte alltid de rätta och bästa besluten.
Kanske är jag totalt puckad när jag gör så här.
Men jag går efter magkänslan och hoppas på det bästa.
Det ordnar sig alltid till slut, på nåtot sätt.
Bara det att vägen dit kan man göra klar och enkel eller så tar man den hårda genom de taggiga snåren. Har tagit den vägen förr och kravlat mig igenom, så varför skulle jag klara mig sämre nu?
Underbara, underbara människor och finaste vännerna i världen. Jag är så tacksam för att de finns. Som bomullstussar där man har rispat sig som värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar