Taggad och pepp inför Nalen

Stallet avklarat och tänkte plinka ner några rader innan jag ska hem och vila upp mig inför kvällen. Falconi kändes otroligt trevlig idag, känns som att vi hittar takten mycket bättre nu när vi fick tips om att sänka tempot en aning. Toppen!
Den åttonde och nionde ska jag och Pip tävla inne på K1 och jag är laddad som sjutton. Ska bli roligt att få visa vad den tokan kan, om vi nu sköter oss vill säga.

Jag får inte in att det faktiskt redan är maj. Det är nu som livet är, vi behöver inte hålla ut längre. Vänta inte på att få börja leva, gör varje dag till en värd att hålla kvar hjärtat och plocka ut när du till slut sitter där med darriga knän och knappt kan ta dig mellan kaffekoppen och tofflorna i hallen.

Nu hem till mina stökiga tjugoåtta kvadrat och vänta in Helen. Vi ska fira värmen med champagne och stora vårskriket. Fira livet. För oss och alla andra som lever med oss här och nu bland skator, vårkåta hundar och blommande körsbärsträd.

Presentation - Helen Larsson

Jag tycker att vi fokuserar alldeles för mycket på oss själva, framför allt i våra bloggar. Det allra viktigaste här i livet är ju faktiskt möten mellan människor. Så jag tänkte att ni skulle få träffa några av mina absoluta favoriter. Jag börjar med min Helen.

Helen Larsson

Helen började på Berga ett tag efter oss andra men på något sätt hamnade alla inne på hennes rum i korridoren där jag hade rummet näst tvärsöver. Jag var så imponerad över att hon lyckades somna trots att det satt folk överallt på golvet och i sängen pratandes och stojandes.

Jag red en viss Sixten i stallet som låg granne med skolan och Helen flyttade dit islänningen hon hade då och vi kämpade oss ut tillsammans i ur och skur med våra bushästar. I tvåan flyttade vi ner tillsammans med tre andra galna vänner till en barack i utkanten av skolan och jag ljuger om jag säger att jag inte saknar den tiden.
Vi har gjort så mycket tokroliga saker att inte ens hälften kan nämnas och mycket bör nog hållas kvar i det dolda. Men Helen är inte bara bra att ha till hands när man vill ha kul, jag kan inte ens försöka räkna ut hur långt vi har gått på våra promenader där vi diskuterade allt möjligt viktigt och massor om ingenting. Det var henne jag behövde när jag hade det som allra jobbigast med min ångest för hon förstod bättre än någon annan.

När vi slutade på våran underbara skola förstod jag inte hur jag skulle kunna leva utan att ha kvar dem alla vägg i vägg. Helen med sin öppna dörr som man alltid kunde smyga in till (som jag för jämnan var tvungen att skjuta till på mornarna eftersom jag ständigt var uppe med tuppen). Men jag visste när vi stod på matsalstrappan där i april att jag alltid skulle ha kvar vissa av människorna jag funnit där bland halm, stalltjänster och mjukisbyxor. Nu bor vi i varsin del av Stockholm och ibland har det gått för länge mellan gångerna, då vi har haft mycket med vårat eget. Men det spelar ingen roll - hon har mig aldrig längre än ett telefonsamtal bort och hon finns alltid i mitt hjärta.

Älskar dig.

Vitaminchock och honung i mängder

För jag tänker vara frisk nu. Tänker inte ens nämna motsatsen trots att jag känner mig inte helt på hugget för tillfället. Men mango, äpplen, honung, te och Esberitox ska fixa det här på ett kick. Tog det rätt lugnt med hästarna idag, ut över stock och sten. Fjärilarna flög runt som confetti i luften och skogen luktade skolutflykt.

Promenerade till stallet i morse och mellan tankarna på hur mycket jag älskar tidiga mornar och psykningarna mot mig själv att jag visst är kry som en nötkärna kom jag att fundera på att varje dag så vaknar vi upp till en ny värld. De människor som fanns här igår, är inte alla med idag och det har till och med ploppat ut en hel del nya. Vi andra där emellan förändras ständigt. Varje cell i kroppen förnyas med rasande fart och bara för att du tror att du alltid har varit på ett visst sätt betyder inte att du kommer att vara så för evigt. Du är bara den du vill vara.
Det finns ingen i världen som jag skulle vilja byta liv med. Kan inte säga att precis allt perfekt och guldglittrande hela tiden, men gud så trist det skulle vara.

Vissa dagar vill sig inte alls

Idag är en sådan dag. Vaknar vid fem och ger upp det där med att somna om efter ett par försök, gnuggar ur ögonen och tänker att jag kan lika gärna stiga upp. Inser att jag ligger på tvären i min säng men tänker inte fråga mig varför, får troligtvis inget vettigt svar. Ingen mat i kylskåpet så jag drar på mig ridkläderna och går ner till bussen. Busskortet ligger hemma på bordet inser jag när jag är nere vid kuren, så det är bara att vända tillbaka. Väntar i kylan på nästa röda stora farkost som ska ta mig ut till stallet. Knegar på och grejar och rider. Falconi gick faktiskt riktigt bra. Som vanligt ska jag baaara sopa lite till så att jag får springa till bussen, hinner precis fram i tid med inser att jag bytte jacka i stallet för den andra var för tunn och där i innerfickan ligger också busskortet. Vad sjuttsingen! Kan man få limma fast det i pannan istället?
I haninge är pendeln försenad. Helt okej tänker jag, jag har ju min musik. Men då pajjar hörlurarna och jag får ett mindre psykbryt. Efter mycket om och men kommer jag till slut fram till nästa stall och får ut Pip också. En tröst att hon går som en klocka i alla fall. Bara min rygg som strejkar lite.
Nu har jag fått klaga av mig för döva öron och det känns lite bättre. Eller nåt.

Öppna upp själen och låt strålarna ramla in

Jag uppfattar mig egentligen som en person som har väldigt lätt för att släppa in folk i mitt liv. Men mer och mer faller bitarna på plats och inser att jag bara kommer halvvägs. Jag försöker verkligen, men det är inte det lättaste att hacka sönder väggen. Kanske kan jag banka fram några ynka sprickor och så får någon hjälpa mig att pulverisera sönder resten.

Har så märkliga drömmar i perioder, ofta nu när jag har en sådan här vakna-tidigt-fas igen. Jag undrar verkligen vad man får allt ifrån och om det betyder någonting. Men skulle man börja fundera på det och försöka analysera varenda konstig tågresa och omtumlande, halvskrämmande upplevelse med baby-valar skulle man väl bli alldeles kollrig.

Brita lyckades vara i stallet samtidigt som mig för en gångs skull och det var mysigt med sällskap istället för att rida ensam mesta av tiden, även om det kan vara trevligt det med. Kom bort till tippen och satt och drömde oss bort till vårat Cuba igen.
Nu ska jag på råd från en vän stänga ner här och börja bege mig hemåt. Göra te, stupa i sängen och inte röra mig därifrån förrän jag ska upp till hästarna imorgon bitti igen.
Kärlek till alla.

La la laa...life is wonderful

Tänk att man blir lika förvånad och glad varje år våren gör entré. Det är som att världen föds på nytt och vi med den. Titta! Grönt gräs! Åhå, en vitsippa! Man finner nya, fina, små mirakel varje dag.
Hade galet trevligt i fredags på Nalen med Tommy och hans överförfriskade vän och såklart Lasse och en Josefin. Kom hem och i säng runt tre. Jag undrar varför fåglarna ska ha vilda konserter vid den tidpunkten sådär mitt i natten. Vaknade runt femsnåret och kunde inte somna om, vad är det för fel på min mat och sov-klocka!?
Arbetade i butiken under lördagen och söndagen var en total degar-dag då jag bara umgicks med mig själv. Satt och kollade på världs-cupfinalerna i dressyr och hoppning från Las Vegas. När någon gör en riktigt vacker ritt så ryser det i knäna på mig och jag får ont i magen av längtan att bli lika bra och få vara en del av allt det.
Jag säger bara, Isabelle Werth och Satchmo!

Looisa "Pip"

Ser du stjärnan i det blå.. allt du önskar kan du få..

Det är inte förrän du förstår att du verkligen kan få det du innerst inne drömmer om som du kan börja att leva på riktigt. Gå inte runt och tro att det här bara är livet och inget mer. Intalar du dig själv att ditt liv är värdelöst och tråkigt så är det allt du får!
Inga önskningar eller drömmar är för stora eller osannolika. Att leva på hoppet är faktiskt rätt fantastiskt det också, en dag står du där med ditt innersta överallt omkring dig med tårar i ögonen för du minns personen som en gång inte trodde på det omöjliga.
Många av mina förhoppningar har besannats men jag skapar nya hela tiden. Det spelar ingen roll om det är en ny gitarr eller om du vill att en grön meteorit ska falla ner från himlen. Gör det dig lycklig så är det värt allt.

Det är inte förrän våra drömmar försvunnit som vi verkligen kan kallas döda.

Tokälskar tok-Pip

Jag är mör i kroppen som en ihjälbankad kycklingfilé. Var ute och jobbade i stallet i morse, mocka och motionera Falconi, för att ta mig in till vackra Djurgården (vinkar hej hej Grönan). Red där också, en bastant dam vid namn Madonna. Träffade Jenny, Kim, Isabelle och annat roligt folk. Åkte sedan ut till Pip, hon fick nya dojjor och tänkte ta det lugnt för att de inte skulle flyga av. Men det ville inte hon, fina fina lilla tokan. Så mycket häst i en sådan liten kropp.

Stod vid busshållplatsen i morse och det slog mig när jag såg bil efter bil åka förbi. I varje fordon satt en ensam man. Någon enstaka gång var det en kvinna bakom ratten, men inte många. Visst har jag hört förut att männen är mer miljöbovar än vad vi är, men har inte riktigt trott på att det är sant. Men visst är det så. Mer buss för penis-folket!

Akut utsliten efter en hård dag i Stockholm

Foto: Joel Alvarez

En grop är inte alltid bara en grop

"Om du försöker hitta hem men i stället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hittar någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter"

Zooum zooum

Hugaligen.
Jag känner mig som en stor humla som har försugit sig på vårens nynektar och helt plötsligt, ovetandes om faran flyger in i verandafönstret. Seg som sjutton efter en natt där hundarna skällde var och varannan timme samt av dagens hetta sitter jag här och undrar hur jag ska orka få på mig ridbyxorna igen. Red hästarna tidigt i morse efter att ha fixat och donat i stallet, och hamnade på verandan igen med musiken på och solen i ansiktet. Värre kan man ju ha det. Men Willy ska också ridas så det är bara att ta nya tag.

Sommaren har tjuvstartat

Precis vad jag behövde just nu. Bara lugnet på landet med hästarna och de andra djuren. Jag vaknar så tidigt av mig själv, bara att gå ner och fodra och fixa i den lagom kalla morgonluften som letar sig ner i strupen. Det är som att alla celler i kroppen förnyas i rasande fart. Då kan jag byta ut den rastlösa känslan och den ilska som väller över mig ibland. Släpp det. Andas mer. Bara rida, pyssla och sitta i solen på verandan och falla i trans till musiken.

Mer morgonluft till folket.

Min lilla busiga ängel...

Håhå jaja... är så trött i kroppen. Har farit omkring som en tok och ridit där och grejat här och sprungit dit. Men så länge jag orkar med hästarna så är jag glad. Stupar i säng omkring nio-tio på kvällen och har inte orkat vara social alls. Men vad gör man inte.

Idag skulle lille Albin ha blivit fyra år. Tänk så tiden går, min älskade älskade fina pojke.

Alla har en ko

Jag försöker hitta min. Ko alltså. Marre och jag diskuterade detta i helgen, att alla har ett psykiskt kreatur som håller en vid liv likt en hel by som hålls med näring via mjölken från detta djur. Dör denne tvingas vi söka nya lösningar på problemet. Kanske finner vi någonting som gör oss ännu lyckligare än vi tidigare varit, då vi endast höll oss vid liv. Inte levde.

Jag söker min ko. Men måste jag döda den? Kanske räcker med att ge den till någon som behöver den bättre..

En människa borde aldrig skämmas

över att behöva erkänna att hon haft fel.

Det är ju bara att med andra ord säga
att man är klokare idag än igår.

Vår till folket!

!

Om ditt hjärta nån gång brister,

laga det med Karlssons klister

!