Dance!

Mornarna börjar att bli friska som tandkräm och huden knottrar sig när jag kliver ur duschen. Hösten närmar sig med stormsteg, men ännu är dagarna varma än om med lite mera väta från ovan.
Jag har fått flera hästar på min lista, bland annat en galen skäck-ponny utan namn och en bastant frieserhäst.

Vamos a la Francia

Igår tänkte vi finna oss en trevlig strand att spendera dagen på, men halvvägs dit frågar Salva om vi inte ska ta oss till Frankrike istället. Sagt och gjort, efter bensinpåtankning, musiklyssnande på vägen och nån kaffepaus tog vi oss över gränsen vilken inte är så långt bort från Barcelona. Efter närmare två timmar kom vi fram till Carcasonne, där det sedan hundratals år finns ett stort slott. Vi tog oss en tur runtomkring och innuti (är det huvudtaget ett korrekt ord förresten? Min svenska börjar sina nu när jag inte pratar mitt modersmål mer än med hästarna då och då) för att sedan prova oss lite fransk ost och crepes med banan och choklad. Som sänt från himmelen, bör provas! Efter en väldigt fransk dag tog sig Zorro, Lazy och Honda sig hem till stallet igen. Merci!

Bolero har gått helt fantastiskt på sistone och jag har fått många wow-känslor när vi flyter fram på ridbanan eller när han lägger i sin extra-växel i traven. Ibland tror jag nästan att vi ska lyfta från marken, Salva brukar skämta och fråga var Bolero Airline ska någonstans. Förra veckan visade jag honom för en köpare och han gick skapligt, i lördags var han tillbaka igen för att provrida en tur. Han är ofta väldigt hoppig och nervös ute och kommer det en motorkross kan man finna oss ute på åkern på två röda. Men självklart uppförde han sig utomordentligt och jag ville bara klappa till honon med spöt där jag satt uppe på Ingrato. "Bolero! Gör något!", tänkte jag frustrerat. Men mannen var nöjd och efteråt pratade han med chefen och så vips var han såld. Bara sådär. Efter många år i den här branchen har jag lärt mig att inte fästa mig vid djur som inte är mina, men den här hästen är bara för fantastiskt och otroligt rolig. Han har faktiskt humor och jag skrattar åt honom och hans tokigheter ofta. Men nu ska han alltså iväg och det svider lite i hjärtat. Min lilla pojke.

Let it be

Sitter återigen vid fotbollsarenan och inväntar min kärlek, min bästa vän inkluderat i den finaste människa jag någonsin haft vid min sida. Sedan tillbaka hem till stallet för att skapa några av våra super-smörgåsar, jag tror att hans Dagobert-mixar tar priset men jag är inte långt ifrån.
Min fina Bolero blev troligtvis såld idag. Jag hade ett personligt dilemma häromdagen när jag skulle visa honom för klienterna, rid bra och hästen blir såld - rid dåligt och få skäll och förolämpa hästen till råga på det. Jag tog tjuren vid hornen och red som Bolero förtjänar, för han är en fantastisk varelse. Men det svider i hjärtat, även om han nu kommer till ett utomordentligt ställe. Jag känner mig egoistisk när jag vill ha honom här, för jag vet ju att han behöver ju inte MIG. Men jag hade gärna fortsatt ha honom i mitt liv. Men som Salva säger, hästar går och hästar kommer och det finns andra som kommer att fånga mitt hjärta. Jag har varit med om det här förut, men det svider. Fina, fina hästepållen. Hade en skitdag rent personligt och det här var droppen som fick bägaren att rinna, svämma, ösa över och jag fick torka mina tårar på min Zorro´s axlar ännu en gång.

Red token Fuego idag igen och det börjar arta sig. Han är inte lika galen när jag sitter på som från marken. Jag har sagt att jag aldrig mer ska rida in och träna unghästar, men jag kan inte ljuga för mig själv när jag känner hur mycket jag faktiskt tycker om det. Det är här jag hör hemma.

Diana Ross - If we hold on together

Catch me if you can

Efter ännu en absurt svettig dag i solen med hästarna sitter jag och betraktar min käraste träna fotboll med sitt lag. Det är faktiskt rätt så underhållande och alla är så trevliga här på klubben. Min rygg är lite sliten efter mycket ridande nu när Josep har semester och mina fötter fortfarande ömma efter en jakt på en förrymd unghäst. Jag skulle hämta Ministro från paddocken och märk min förvåning när jag inser att hästkraken inte är kvar där jag lämnade honom. Efter att ha sett ett trasigt staket inser jag att han har gett sig av på eget bevåg. Jag skriker på de andra och tar upp jakten på Ministro som har tagit sig över den trafikerade vägen och upp i skogen. Jag har mina sandaler på fötterna och när jag springer över åkern fastnar de i jorden och jag lämnar dem åt sitt öde. Barfota rusar jag upp i skogen med Ruben tätt bakom. Hästfan tar sig över vägen igen och vägarbetarna glor förvånat på oss. Han tar sig nästan upp till stormarknaden och vänder för att rusa tillbaka till vägen. Nej, nej, nej tänker jag och skriker till dem att stoppa trafiken. Vet inte om det var min spanska de inte förstod eller om de bara var dumma i huvudet. "Eres tonto?!" Skriker jag och springer ut på den nylagda asfalten och förstår hur fakirerna som går på glödande kol känner sig. Folket i bilarna stirrar på först en lycklig häst i full kareta och sedan en svensk gråtfärdig tjej utan skor med ett grimskaft i handen och därefter stallgrabbarna. Efter mycket om och men ger Ministro till slut upp och lämnar över sig till oss. Andfådda leder vi tillbaka fången och kan äntligen ta våran siesta. Livet med hästarna är då aldrig långtråkigt, men ibland önskar man att man arbetade med stillsamma papper som inte ger sig ut på dödliga äventyr.

Rymlingen i egen hög person.

Yess ass

Det är hett som i en bakugn och de stackars hästarna är sjöblöta av svett bara genom att stå i sina boxar. Lyckliga äro de få som bor i någon av de de fem hagar som vi har, kanske kan de fånga någon vindfläkt. Jag får nästan ont i magen ibland när jag tänker på hur vi behandlar våra älskade djur genom att stänga in dem så här. Men så här är hästvärlden och jag vill inte vara utan dem, så jag försöker med blod, svett och tårar att göra livet så behagligt för dem som möjligt.

Jag och Salva far omkring lite överallt när inte jag slavar med hästarna eller när han är på sin elcentral. Ut till kusten, upp till bergen eller till videobutiken. I natt kom vi hem runt tolv när han checkat sina mätare och stängt av alla generatorer och vad han nu har för sig, men jag var för pigg för att gå till sängs - så vi styrde kosan upp till bergen och for runt där i två timmar på små slingriga och guppiga vägar. Såg nattdjur, ugglor och stjärnor i tusentals. Så kan man ju också göra. Inga problem med sömnen sen.

Jag älskar mina berg. Och mina hästar. Och min Zorro, förstås.

I do

I miss you. And I love you.

Kuack kuack!

När hönsen är borta dansar slavarna på bordet

Både Josep och Joan har befunnit sig någon annanstans under dagen, så efter att ha arbetat en del hästar i hettan tog vi oss friheten att vara lite lata. Någon kom på den brilljanta idén att slänga Mari i ridägerbarnens pool, så inväntandes utanför toalettdörren kastade vi sedan oss över henne då hon öppnade. Det slutade med att vi alla låg med kläderna på i vattnet. Ruben klättrade upp på ett tak och väntade envist som en mört där uppe, men i rättvisans namn åkte han också i plurret till sist.

Nu är det klippt

Ett efter ett drar, klipper och skär jag av banden som håller mig mentalt kvar på andra platser och ställen än där jag befinner mig just nu. Jag trånar inte längre efter det förflutna livet, för jag vet att det aldrig mer kommer att återvända. Så den enda vägen är rakt fram - dit näsan pekar. Jag har raderat gamla nummer i mobilen (vilket dock numera inte spelar någon roll, då jag inte har sett min mobil på fyra dagar) och tagit bort över hundrafemtio så kallade "vänner" på facebook och inte är jag färdig än. Människor från det förflutna som har betytt mer eller mindre för mig, men numera inte ger mig mer än en till siffra bland mina femhundra personer som kunde se min wall där mitt liv staplas upp. Jag förstår nu att mitt gamla jag ville ha en stor "publik" för livet. Människor som kunde se hur bra jag var och hur mycket jag åstadkommit. Jag är ju lejon för katten, självklart ville jag att så många som möjligt kunde se och beundra. Men ju mer mina pusselbitar i hjärnan faller på plats, inser jag att det är inte det som är viktigt. Så klipp av och släng de snören som håller dig kvar där du inte borde vara, simma mot ytan och upp mot stjärnorna.

Det exploderade. Alltihop.

När man väljer en sak eller en väg i livet så måste man vara beredd på att man alltid förlorar någonting annat istället. Väljer du ditt, så förlorar du datt. Går du till höger, så missar du vänster. Tittar du bakåt, kan du inte se framåt. Man kan inte äta alla kakor och fortfarande ha dem i burken.
Jag är i ett moment 22-läge och hur jag än gör så kommer jag att krossa mitt hjärta på ett eller annat sätt, det gäller bara att hitta den vägen som gör att jag kan pussla ihop bitarna lättast.

Catalunya

Idag är det trevligt att bo i Spanien. När man ursprunligen kommer från ett land som inte ens kvalade in till VM så känns det extra härligt att få ta del av segerns sötma. Men här i Barcelona är firandet lite komplext då dagen innan segern pågick en enorm manifestation för Kataloniens självständighet. Så att idag gå och vifta med en spansk flagga i den här delen av landet är ingen bra idé om man vill undvika bråk.
En av mina arbetskamrater är oerhört radikal och vill inte ens prata spanska om han kan undvika det, här är det katalanska som gäller.

Katalonien var ett av de starkaste republikanska fästena under spanska inbördeskriget 1936-39 och bestraffades därför hårt av Franco, som avskaffade självstyret och förbjöd det katalanska språket. Området återfick sin autonoma regering Generalitat de Catalunya 1979 efter hårda förhandlingar mellan den demokratiska regeringen i Madrid och en samlad katalansk front av regionalister och vänsterkrafter.

Människorna i den här regionen vill alltså utlysa Katalonien som ett eget land med självstyre igen. Men varför är då regeringen i Madrid är så ovilliga att släppa ifrån sig en del av Spanien? Till att börja med så finns det många fattiga delar i landet, speciellt i södern. Men mestadels av pengarna kommer in via storstäder och framför allt Barcelona, som sedan förs ut till den övriga befolkningen. Att förlora den inkomsten skulle innebära en stor förändring för landet.
Många förkastar det katalanska språket och för en tid sedan var det förbjudet och dödsstraff för dem att använda sitt modersmål, alla skulle prata spanska. Numera talar omrking 17% av spaniens befolkning katalanska och även en del av frankrike och italien.

Love 2.0

Solen är gömd bakom molnen så det är inte lika hett som igår och det är en typiskt vardaglig dag idag, en helt normal arbetsdag. Och jag älskar det. Jag som annars alltid längtar någon annanstans är så lycklig över att kunna känna mig så tillfreds med en helt ordinär dag som denna.
Nena har blivit så fantastiskt mycket bättre på sistone. Jag tror att kombinationen mellan min träning och Joseps ridning är perfekt för henne. Hon har inte lyft framhovarna från marken på ett bra tag nu, samma häst som stegrade sig elva gånger första gången jag satt på henne. Lilla grå tokan.
För att inte tala om Ingrato. Han är fortfarande inte så enkel eller perfekt, men om jag tänker tillbaka på hur han var när jag började att rida honom är det en enorm skillnad. Jag försöker att släppa ut honom i paddocken så mycket som möjligt så att han får röra på sina muskler och sina stela ben och även skritta ut ett bra tag innan och efter ridpassen. Jag tror att det gör mycket för honom. Mitt hjärta har en förmåga att fästa sig vid dem som ingen annan tycker om och behöver hjälp för att skina som de förtjänar att göra. Han är som han är på grund av människans misstag och brister och kan jag göra något för denna själ så gör jag det.

Damien Rice - Cannonball

En dag att vara lycklig på

Vaknade tidigt och red Ingrato innan solen ställer sig för högt, men smet in till mig nyss då gården har invaderats av ridlägerungar. Till råga på det kom bägge veterinärerna och av någon anledning så blir det alltid så att jag får arbeta när de kommer även om jag är ledig. Så jag säger tack och hej och smyger in till mig och dricker kaffe istället. Ska upp till Carrefour strax och inhandla diverse saker tills min Zorro kommer tillbaka efter sin trip till England. Äntligen.

Världens härlighet är förgänglig,
och det är inte genom den vi ska mäta vårt liv,
utan genom valen vi gör när vi följer vårt levnadsöde,
tror på våra utopier
och tror på våra drömmar.
Vi är alla huvudpersoner i vårt eget liv,
och det är ofta de anonyma hjältarna
som lämnar efter sig de djupaste spåren.

Paulo Coelhos tal när han blev invald i den

brasilianska litterära akademin

Se dig inte om

När det inte finns någon återvändo,

bör man endast fokusera på det

bästa sättet att fortsätta framåt.

- Paulo Coelho

HETTA - med de stora bokstäverna.

Sitter och baddar pannan med en ispåse, jag tror att jag skulle kunna steka ett ägg på valfri del av kroppen för tillfället. Hästarna svettas bara de står i sina boxar och hunden vägrar att äta. Fast det där att man äter mindre när det är varmt verkar inte min kropp ha uppfattat, jag har smällt i mig chokladcrossianter så det står härliga till. Nu ser jag att molnen tornar upp sig enorma och mörka vid bergen, så jag misstänker starkt att det är ett mindre eller större oväder på väg in.

Efter mitt Sverige-besök har jag fått känslan av att ett nytt kapitel i mitt liv har tagit sin början. Jag kan släppa allt det gamla och bara hänge åt mitt liv jag har här i Barcelona. Jag behöver inte längre fundera på hur livet hade sett ut om jag stannat i Sverige eller vad jag har förlorat. Vad jag har upplevt är vad jag har upplevt och det har gjort mig till den jag är och anledningen till att jag är där jag är. Jag ska göra som han har gett mig rådet att göra, jag ska sluta grubbla så mycket på det förflutna och bara kasta mina ögon i den andra riktningen. Han har bett mig så många gånger att släppa mina spärrar och mina rädslor, sådana som jag trodde mig inte längre ha. Men efter att ha blivit pushad framåt fanns det tankar och känslor i mitt inre som bad mig att hålla i mitt gamla sätt och mitt gamla jag för kung och fosterland. Det gäller att våga ta det sista steget över stupet och tro benhårt på att man faktiskt kan flyga. Det finns inget annat sätt.

Stateless - Bloodstream

Wueepa. Hola guapo.

Like a bloody owen

Klockan börjar närma sig fyra och det är hett som i en smältugn. Tog precis en kalldusch och slängde på mig bikinin, det här är ju olidligt. Ska försöka att masa mig upp på Ingrato och Nena under eftermiddagen, men blir det inte svalare snart så vet jag sjutton om det går. Alla verkade glada åt att jag är tillbaka och jag känner mig fånigt lycklig. Josep sa att Nena hade gått som en klocka men Ingrato hade han inte ens velat prova. "That horse is for Michelle!", sa han och skrattade. Stackars knasiga häst, ingen tycker om honom förutom jag.
Jag älskar mitt arbete. Hur många kan säga att de vaknar på morgonen och verkligen ser fram emot sin arbetsdag? Även om jag har tyckt om de flesta av mina jobb, så har prestationsångesten ofta satt stopp för att lyckan ska kunna ta över helt.

Back were I belong

Vaknade upp och insåg att jag slocknat ovanpå alla sängkläderna på bredden i min stora säng igår kväll med hans tröja i min famn. Har precis ätit chokladcrossianter till frukost och dricker ört-te, huvudvärken från gårdagens flygtur och obefintliga sömn börjar att släppa. Att jag nästan missade planet hem på grund av slarv från min hjärna förstår jag inte, då jag anser mig vara en rätt så rutinerad flygare vid det här laget. Men nu är jag äntligen här igen, tog precis en runda runt stallarna och närainpå allt verkar vara som det var för en vecka sedan. Förstås, Nevat och Turyn´s boxar är tomma då en av dem är avlivad och den andra såld till Sverige.

Det känns som att alla band som fortfarande höll mig kvar mentalt i Sverige har jag nu klippt av med en vass sax och kan numera koncentrera mig helt på att leva här. De sista bitarna av mitt gamla liv som jag höll i ett järngrepp har jag släppt och det känns nästan som en slags återfödelse. Jag är inte samma person jag var då, utan en mycket bättre. Lugnare. Stabilare.

Ingrato trampar otåligt och högt efter frukost, fåglarna kvittrar som galningar och flugorna kryper runt på benen. Härligt att vara tillbaka.

Yael Naïm - New soul

Little bit of ditt and little bit of datt

De senaste dagarna har jag spenderat hos olika vänner och farit runt omkring i hela Stockholm för att uppdatera mitt hjärta och säga hej. Men framför allt till vissa delar - säga hej då. Det är mycket som har legat och gnagt innanför pannbenet på mig och nu känner jag äntligen att jag kan släppa det. Det förtjänar mina närmaste i min omgivning hemma i Barcelona.

En del har inte blivit som jag tänkt mig medan en del uppfyllde mina önskningar med råge. Den allra största förvåningen var att allt är precis som när jag lämnade Sverige för nästan ett år sedan. Det är mycket som har hänt i mitt spanska liv och många skiftningar i min själ har inträffat, medan Stockholm bara har stått i stand by-läge.
Känner mig färdig här nu och vill tillbaka till mitt riktiga liv. Mitt Barcelona. Mitt hjärta.

Det var ett kärt återseende med basjkirhästarna ute på Hammarby. Det går inte att komma undan att de faktiskt är speciella.

STOCKHOLM

Turistar i min hemstad, träffar gamla vänner och återfinner välbekanta platser. Det känns som om det var igår jag bodde här, hur är det möjligt att nära inpå ett år känns som om det knappt har inträffat? Men visst har det förändrat mig och satt nya spår i min kropp som lett mig in på en annan livsbana. Är lättad över att det inte känns som om jag skulle kunna tänka mig att stanna. I mina tankar är jag redan tillbaka med mina kära hästar och min Salva. Men tills dess ska jag njuta av ett härligt sommar-Stockholm.

More is more

Livet blir liksom lite

mer med kärlek

Mi Nena

I tant, que mágrada

Sex månader nu alltså, på Hipica Llerona.
Det är egentligen bara några månader. Och en månad är bara omkring trettio dagar. Men om man tänker på att sex månader är ett halvt år och tänker man ännu lite längre så har vi egentligen inte så många år tillgodo i våra liv. Så sex månader är procentuellt mer än vad man tror. Mycket hinner hända, mycket har hänt. Jag har blivit så lugn i själen som jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli, Spanien gör verkligen underverk med oss människor. Min kropp har hittat en slags balans och mitt sinne följer med. Jag älskar verkligen mitt arbete, har svårt att tänka mig hur mitt liv skulle se ut och vem jag skulle vara utan hästarna.

Train - Brick by brick

10:56

Kan du skratta åt dig själv
har du aldrig tråkigt

The drugs don´t work

Tänk att det finns så mycket jag vill göra att det blir till att jag inte alls vet vad jag ska göra. Det finns många saker jag kan tänka mig att spendera med mitt liv med och många vägar som kommer göra mitt liv till precis det liv som jag borde ha. Just nu är Spanien helt rätt för mig. Fånigt rätt. Underbart rätt.

Dricker grönt te och äter pistagenötter här framför datorn med The Verve i högtalarna. Nyttigt värre med antioxidanter och e-vitaminer och hela faderullan, men sen att jag druckit alldeles för mycket kaffe idag, rökt lite och ätit både rosa och gröna mashmallows är en annan femma. Orka vara perfekt. Jag har ändå insett att kärlek är den bästa vitaminen för kroppen.

Ingrato

Ingrato har blivit lite av min häst här. Josep vill inte gärna rida honom,

så jag gör det istället och jag har svårt att tro att han kommer att

bli såld inom den närmsta framtiden. Tokhästen.

Esta lunes otra vez

Det är åter veckans första dag och jag är arbetsbefriad. Efter att ha fått dåligt samvete släppte jag ändå ut några hästar i paddockarna, känns dumt att de gapar tomma när vi har mer än fyrtio hästar som står inne i sina små lådor nästan dygnet runt och trånar efter lite frihet. Pysslade även om Colinos onda, uppsvullnade ben innan Salva kom tillbaka efter att ha jobbat nån timme eller två för att ta en kaffe med mig på caféet bortom knuten.

Livet är nästan för enkelt nu. Det känns som att jag har allt man kan önska sig. Jag kanske inte bor så väldans flådigt eller är förmögen, men jag begär inte mer än det jag har funnit det senaste halvåret. Inte trodde jag att det skulle bli så fantastiskt när jag satte min fot på gårdsplanen den där första dagen efter att jag lämnat Sevilla och tagit mig igenom ett vårvarmt Valencia och en liten lägenhet hos min vän Ivan i Tarragona. Visst trivdes jag redan från start, men det blir bara bättre och mer svindlande hela tiden. Som en mango som ligger i ett hörn i köket och mognar. Bara det att jag får prata och praktisera min spanska varje dag är en oerhörd sak, eller att jag numera kan kliva ut i det varma solskenet genom min dörr på morgonkvisten i enbart shorts och linne. För att inte tala om alla gudomliga hästar som en del bara kan drömma om att få arbeta med. Sedan att jag har en otroligt pedagogisk och älskvärd lärare är en stor bonus. Visst lär jag mig mycket när jag tränar ensam också, men det behövs faktiskt någon som står och tjatar på en. Jag är tacksam över att ha fått förtroendet att träna vissa av hästarna på egen hand. Jag är tacksam över kaffemaskinen i baren. Jag är glad över min stora säng där jag kan ligga utsträckt på bredden. Jag är tacksam över att ha en fin vän i Gala och alla våra galna samtal. Jag kan gå till affären varje dag och inhandla mat, det är inte alla som har den möjligheten heller. Jag har en otroligt fin löprunda som jag älskar. Jag blir glad över palmerna på gårdsplanen. Jag kan ta tåget in till en av världens fräckaste städer. Och framför alltså har jag en människa som numera vet nästan allt om mig på alla plan och som jag är så fånigt nöjd med att ha i mitt liv. Inte trodde jag att jag skulle kunna känna mig så trygg med någon.

He said

"Love can consign us to hell or to paradise, but it always takes us somewhere"

Hipica Llerona

Efter en och halv månads tvättande i en foderhink

har jag nu fått en ny tvättmanskin. Halleluja!

Har tvättat hundratals benlindor nu.

Vy från duschen.

Josep och token Brioso på ridbanan som är

mer som en öken för tillfället.

I´am human and I need to be loved

Har blivit sambo lite tillfälligt och det känns märkligt för en toka som egentligen jämt helst spelar solo. Men ibland får man offra sig. Det är den tredje juni och jag förstår inte vart tiden tog vägen, det går skrämmande fort. Det är ännu en solig dag och jag har fått hjälp med hästarna av två praktikanter de senaste dagarna. Två ambitiösa grabbar i sextonårsåldern, som inte vet allt för mycket men försöker hela tiden och är arbetsvilliga. Skönt med avlastning, men samtidigt så måste jag ha extra ögon omkring mig hela tiden så de inte ställer till med någonting heller.
Har äntligen, efter en och en halv månads tjat fått en ny tvättmaskin efter att den gamla havererade. Inte trodde jag att nytvättade kläder någonsin skulle inskänka mig sådan lycka.

Hej underbara dag!

The Smiths - How soon is now?

The circle of life

Högre makter i våra själar

Fastnade i en diskussion om gud och troende. Ofta leder de ingen vart när det är för många starka viljor som är fast beslutna om sin egen sanning. Jag bidrog med ett citat som jag upprepar rätt ofta och det är

"Vad än ditt hjärta fäster sig vid och anförtror sig åt, det är i realiteten din
gud".

Min tolkning av det är att det som kallas för gud är det som vi människor har inom oss och vad vi älskar och tror på. Alltså finns gud i varje person och överallt där vi använder våra tankar och känslor. Kärleken till en annan person, en sak, naturen, ett djur eller en plats. Alla människor lever i sina egna världar och i sina sanningar. I den enes tankar finns det en himmel och en större makt, i en annan så har alla naturens väsen en själ och för en en tredje har allt skapats av en explosion. Alla dessa människor finns till och då existerar även den sanning som finns inom dem. Det finns inga rätt och inga fel. Bara olika verkligheter, som jag har tagit upp förut en del här på bloggen.

Ave Maria - Beyoncé

Innan verkligheten sipprar fram

När man vaknar och gnuggar sömnen ur ögonen så kan det ta en stund innan man inser vad som hände dagen innan och hur man borde känna. Man är så att säga nollställd innan minnenena från gårdagen tränger fram i hjärnan. Ibland är det hemska känslor och det slår med all sin kraft igen när man minns. Men det kan också vara en händelse som får en att skratta till när bilderna spelas upp igen och en sådan morgon är det just nu. Vill bara ställa mig upp i min soffa här och dansa. Jag borde ha dåligt samvete, men nu är det en förändring på ingång. En bra sådan. Vilken underbar morgon. Det är nu det händer och jag är så nyfiken på hur detta kommer att ta form..

God morgon världen!

Train - Hey soul sister

En vinterkväll i Stockholm

Foto: Joel Alvarez

Luis has left the building

Helt utan förvarning skulle Luis in i en transport och iväg. Såld. Förvisserligen till en trevlig familj, men det skar ändå till lite i hjärtat. Det är för detta man inte ska fästa sig för mycket vid en häst på ett försäljningsstall. Bolero ska troligtvis till frankrike snart också, attans.
Nu är det sommar på riktigt. Sol, sol och hett. Men varmare kommer det att bli, men jag har förberett mig genom att minnas hur det var i Sevilla i augusti. Hetare än hett alltså.

The cure - Close to me

Varma strålar, röda gubbar och bruna axlar

Stopp. Stilla. Stanna. Nu är det perfekt. Drar ett djupt andetag för att få in så mycket lycka som möjligt. Har sovit dåligt i natt på grund av att vissa av hästarna har bankat i sina boxar eller lekt med sina saltstenar, fört ett himla oväsen och gud vet vad. Sov med fönstret öppet så jag kunde ryta till åt dem som står närmast, men det gjorde bara att jag istället vaknade halvfrusen och stel i kroppen. Är lite sömnig i ögonen och mossig i huvudet, men det gör ingenting. Det är redan shorts och linne-väder, jag äter ägg och jordgubbar till frukost, har världens bästa jobb och jag vill bara kasta mig upp på Nena och Ingrato igen för att fortsätta där vi avslutade i helgen. Fortfarande hög på berömet och hjärtat fullt av kärlek. Gosh, inte trodde jag att jag skulle snubbla in i någon här. Men jag är nog allt lite kär i den där Zorro.

Gårdagens lediga dag var het och slapp

Lycka AB

Nu är jag på topp. Efter att min ridning var på botten och kravlade efter min chefs allt gnällande och skällande i Sevilla så har jag tagit mig upp igen. Josep har låtit mig rida nästan alla hans hästar och jag har fått så mycket beröm från både honom och de andra omkring här i stallet. Nu är allt de andra jobbiga omkring med trasiga känslor och svåra beslut inte lika tungt längre. På hästryggen hittar jag mig själv igen, där är jag bara Michelle och så på riktigt. Var alldeles hög på alla fina ord igår och nu glider jag bara med på den lyckovågen tills den ebbar ut.
Min rygg säger inte ifrån totalt heller som den har gjort innan, jag tror de spanska hästarnas mjuka rörelser gör sitt till.
För lite sömn i natt, men jag ska ändå försöka att rida igenom så många hästar jag hinner idag. Det är som en drog, desto mer jag rider och bättre det går - desto mer vill jag bara upp på nästa häst, och nästa..

Bon dia!

Mr Pink

Igår kom Josep i en rosa pikétröja. Jag hade gjort i ordning Turyn med röda benlindor och schabrak, jag suckade och så KAN det ju bara inte se ut.. men med glimten i ögat. När han därefter skulle träna Capitan kunde jag inte låta bli att låna Mari´s prylar. Jag tror häststackaren skämdes lite där han stod i all sin rosa prakt. När Josep fick se honom frågade han om detta var min eller Mari´s idé och jag ryckte bara på axlarna och svarade att han hade ju samma färg på sin tröja.. Han tittade ned på kläderna och sa uppgivet "This was the last time that I wear pink!". När han kom ut till ridbanan stod det tre byggarbetare vid staketet mot vägen och såg oerhört macho ut och studerade honom där han kom skrittandes. Kanske fick hans manlighet en liten törn där. Nästa häst jag fixade i ordning fick mörkblå utrustning, jag kan ju inte vara hur elak som helst. När han kom idag noterade jag att han bar svarta kläder.

Estoy feliz

Sitta och vänta på en flygplats. Varm choklad. Gröna Lund innan öppning. Nytvättade strumpor. Morgondagens väderprognos med tjugofyra grader och sol. En samspelt galopp. Håkan Hellström. Sitta och halvsova på passagerarsidan i en bil. Camp Nou. En mogen mango. Kungsträdgården i maj. Se hästar rulla sig. En löprunda under stjärnorna. Åka buss. Arlanda. En perfekt kaffe från Ica på plattan. Bukefalos. En lycklig hund. Ta en uttrycksfull bild. Lukta på det lenaste stället på en hästmule. Kalle Anka. Cocos-lotion. Gamla stan med Marre. En frisk tidig sommarmorgon. En puss på pannan. Ostsmörgås. Att bli uppslukad i boken. En gata full med folk. Havana vieja. Konserthusets trappa. Viñales. Nattsudda ensam i mörkret. Hoppa i vattenpölar. Sol y Luna. Skratta med en främling. Sova på soffan. P3 Morgonpasset. Malecón. Sitta framför brasan vid strömavbrott. Strandvägen.

När lammen tystnar är det söndag

Orkade inte vara på gården under kvällen, för jag behöver hitta bättre argument för våran dumma diskussion någonstans i min grötiga hjärna innan jag tar tjuren vid hornen. Så jag tog min flykt till småvägarna häromkring, ville försöka hitta en väg bort till bergen men det är tydligen lättare sagt än gjort. Solen var fortfarande varm och de bomullsliknande pollenbollarna flög fortfarande omkring i luften. När jag sneddade över ett fält med vete och vallmo kände jag ett oerhört lugn och hjärtat lättade några kilo. Ville frusta till och galoppera ner för kullen som en häst, men jag ville inte sabotera mer för för bonden än vad jag redan gjorde så jag höll mig i skinnet. Gick den vanliga rundan och förbi floden som växt sig stor och vägen bredvid slakteriet. Djuren är tysta nu när det är söndag. Även mördandet måste tydligen ta ledigt ibland. Jag avskyr att rida förbi där och höra paniken i skriken och känna lukten av död.
Hittade därefter en skön plats på min mur bakom stallet. Molnen formade sig som ett par pussandes björnar framför solen som höll på att gå ner och jag blundade till en stund. När jag öppnade ögonen igen var stjärnorna redan uppe. Studerade himlen och funderade. Jag tycker nog allt synd om lilla karlavagnen som alltid får stå i skuggan av sin större upplaga. Men vad skulle den stora vara utan sin mindre version? Då skulle han bara vara karlavagnen och det kan ju inte vara så roligt.
När jag hörde bilen rulla iväg kunde jag gå in till mitt krypin igen. Kände mig hemsk, men jag tror vi behöver lite andrum efter att ha varit med varandra varje dag i fem månader. Jag sitter här ännu i mina träningskläder. Blir nog en natt på soffan igen och det är inte ens nån idé att klä av sig, då kan jag bara hoppa i springskorna imorgon bitti. Jag håller tummar och tår för solsken.

För det är så jag säger det

"Du är ung, du har hela livet på dig"

Nej. Jag vill inte höra på det örat, jag vill inte vänta på att livet ska byta kanal. Jag känner mig så oerhört gammal och föråldrad, när jag ser hur vänner som en gång var obrydda barn med gräsfläckar på knäna har växt upp till folk med riktiga helyllehem, husvagnsfamiljer och ölmagar. Jag får nästan panik. Vart har vi tagit vägen? Vart är vi på väg?
Jag uppfattar bara den raslösa och sorgsna känslan i mitt inre. Jag vill bara leva. Inga krav. Ingen ångest. Men hur ska jag hitta mitt lugn när jag känner hur tiden rinner genom mina nagelbitna små fingrar? Jag trodde jag skulle kunna landa om jag bara kom iväg från landet mellanmjölk men inte ens det hjälpte. Kanske hör jag hemma här, det är dock inget som min själ kan uppfatta för tillfället. Det här var min vision för ett år sedan, men nu har det gått många dagar och timmar sedan jag hade detta som en utopi. Jag vet att jag måste iväg och jag vill bara brista ut i gråt. Jag vill hur som helst egentligen inte lämna all den kärlek och passion jag har råkat ut för och funnit inuti mig själv. En hel ny värld öppnade sig för mina blåvattniga ögon. Jag är så tacksam för allt. Kärlek är otroligt - det är det verkligen, ändå kan den inte hålla mig kvar. Men det är möjligt att det är som ett datorspel? När man klarat av en level så öppnas nästa, beredd att spelas. Världen är min spelplan och jag är den lilla gröna studsande figuren som väntar på att få startsignal från personen med kontrollen i sina händer. Men så inser jag plötsligt att den personen är jag.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe som blev alldeles för starkt, för att sedan begrunna vidare på mina brydderier när jag slängt mig upp på Luís och fått lite nyregnad luft i mina skrikande lungor.

I thought you said summer is going to take the pain away - Hello Saferide

Du sköts i bitar, jag kanske gled emellan

Sitter i mitt lilla kyffe i min lilla soffa och dricker varm oboy (eller Cola Cao som det heter här) som jag slängt ner bitar av riktig mintchoklad i. Fått i mig några mackor också utan att det har tagit samma väg upp igen. Var magsjuk under hela eftermiddagen igår och även i natt, det är en märklig känsla det där - man tror verkligen att man ALDRIG någonsin kommer att kunna få ner en enda matbit till i hela sitt liv. Men tji, det ändras ju det med. Allt förändras ständigt.
Är fortfarande seg i kroppen och varje gång jag böjt mig framåt för att ta av benlindorna idag har det känts som att jag skulle få upp allt igen. Men klarade mig igenom förmiddagen. Chefen sa dock till mig att gå och sova, men Josep behövde min hjälp och jag känner mig så uslig när andra arbetar och inte jag. Så det gick ju inte för sig.

Nostalgilyssnar på Håkan Hellström. Han är guld. Det går knappt att beskriva känslan han kan förmedla genom sina låtar. Förstås påverkar det också att jag har galet fina minnen från mitt kära tivoli till hans musik.
Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till..

Amistad

A friend is someone who knows the song in your heart and
can sing it back to you when you have forgotten the words.

Någon gillar Maia Hirasawa

Satt med min lilla vita dator under stjärnhimlen igår med en filt svept omkring mig och lyssnade på musik. Till slut blev det lite kyligt och bestämde mig för att vänta på honom inne i den tomma baren istället, la mig ner på soffan och slocknade rätt fort. Vaknade till efter nån timme eller två då min musik plötsligt slogs på igen och var helt säker på att någon hade kommit. Såg mig omtöcknat omkring och tittade på den stora klockan som visade exakt 00.00. Vad märkligt, tänkte jag. Med förvirrade ögon tittade jag på min låtlista och blev konfunderad över hur tusan låten i mitten kunde slås på igen sådär helt plötsligt, Maia Hirasawas röst ekade ut i rummet "... allting kan gå i tu, men mitt hjärta det kan gå i tusen bitar..". Fick en oerhört obehaglig känsla i bröstet, klappade igen datorn och tog min filt under armen, släckte den lilla lampan och gick med raska steg ut genom dörren. Gick in till mig, tände alla lamporna, gjorde popcorn för att sedan sätta på min gamla absoluta favoritfilm Serependipity. Jag har ingen aning om det var någon eller någonting som spelade mig ett spratt, vet inte ens om jag tror på sådant. Men det är inte första gången jag får känslan av att inte vara själv när jag egentligen är helt ensam.
Men ska man se det positiva i det hela så har jag ju i sådana fall sällskap jämt. Av ett ting som diggar Maia Hirasawa, det är inte fy skam det heller.

Kapitulation

Ibland är det skönt att gråta. Men när kroppen inte kan känna något, kan inte heller tårarna leta sig fram genom kanalerna. Jag tror att mitt psyke har blivit för bra på att förtränga och stänga av alla känslor och smärtan som kommer med dem. Så inte ens när jag vill kan jag få fram något. Men imorse när jag börjat arbeta kom allt med en smäll och tårarna föll ner, självklart på minst lämpliga tidpunkt. Tog ut Rapido och lät dem rinna. Släppte ut honom i lervällingen i den enda hage vi har att låta dem busa av sig i. Tog mig samman och red ut med Josep, tänkte att jag kunde slåss med Ingrato det första jag gjorde när jag ändå var lite förbannad. Och visst gick han bättre, den token. Red häst efter häst och kände mig bättre till mods, man kan inte tänka på så mycket annat när hästen står på bakbenen.

Jag har insett hur mycket jag saknar att flänga runt. Jag måste ge mig av, se nya saker. Trots att jag älskar mitt jobb och kommer att sakna allt så att det gör ont. Men det gör ont att stanna kvar i den här känslomässiga röran också, så det går på ett ut.

Find it

Our strength grows out of our weaknesses.

Från euforin till botten

Jag har suttit halvt hjärndöd med en blank sida och försökt skriva ner mina tankar och känslor flera gånger de senaste dagarna. Men jag hatar när det blir allt för självömkande och deppigt så jag har låtit bli. Det skulle ju bli rena rama schcizofrenivarningen när jag avslutade senast med ett inlägg om hur tacksam jag är över livet medan nästa handlar om hur nere jag känner mig och att jag knappt kan ta mig ur soffan. Jag tror mer och mer på att jag har någon släng av bipolärt syndrom, det skulle åtminstone vara en förklaring till mitt beteende. Humörsvängningar har vi väl alla, speciellt av det kvinnliga släktet, men det här känns ändå inte helt okej.
När jag väl börjar dala nedåt kan jag inte stoppa mig själv, utan knuffar på mer och mer som med en kälke i pulkabacken. Lyssnar på musik som är full av minnen och smärta, stoppar inte tankarna som jag borde. Det kanske vore allra klokast, men det är så mycket enklare att bara låta sig falla. Men med ett fall kommer alltid en smäll till slut.

Nu blev det självömkande i alla fall. Fan.

Det är den andra maj år tjugohundratio

Tunga och snabba regndrppar har fallit halva natten och mina öron och min snurrigt lyckliga själ höll dem sällskap. Tappade lusten att sova när kroppen har fångat de postiva känslorna igen, allt för många vakna timmar på min lilla vita soffa efter att Zorro åkt hem. Men det gör absolut ingenting, pyssla lite i några timmar och sen får jag återgå till att vara lat.

Idag är en dag att vara tacksam på. Jag är tacksam över världens bästa Barcelona. Jag är tacksam över mina fina vänner som håller mig kvar i deras liv via teknikens under. Jag är tacksam över alla vägar och val i livet som lett mig hit. Jag är tacksam över alla lärdomar livet gett mig. Tacksam över min finaste vän jag fann här. Jag tackar universum för min existens. Jag uppskattar att det låter mig finnas till, även om det bara är för ett litet tag om man ser till det stora hela. Jag är tacksam för den stund jag fått.

Luís

Joel´s filosofier

There are only two mistakes one can make along the road to truth; not
going all the way, and not starting

Någonstans i universum vill jag bo

Att jag alltid ska bli allt för känslomässigt involverad i allt jag gör och på alla platser jag hamnar på. På gott och ont. Jag har flyktbenägenhet som en antilop, när det skiter sig så lägger jag klövarna på ryggen och försöker att jaga ikapp lyckan någon annanstans. Jag vill inte. Jag trivs alldeles för bra här. Funderade på idag om jag någonsin kan känna mig helt hemma någonstans (jag har fortfarande inte packat upp allt ur min väska, alltid redo att bege mig av). Eller om jag kan känna mig mer eller mindre hemma överallt?

Mitt i all den känslomässiga röra jag skapat mig så fick jag ändå ett litet lyckorus när jag gick över gårdsplanen för att hämta in en av unghästarna. Jag bor i Spanien. Det var det jag sa för ett år sedan att jag skulle göra och jag tog mig hit. Jag var god nog mot mig själv och besannade den drömmen. Det var en eftermiddag när jag vaknade upp efter en tupplur hos familjen i Havanna, jag satte mig käpprakt upp i sängen som att någon hade kastat ner tanken från det blå rakt i skallen på mig. "Jag ska flytta till Spanien och jobba med hästar", sa jag högt till mig själv. Jag spånade vidare där jag gick med Saturno och insåg att om inte Brita fått med mig till Cuba hade jag inte fått idén, eftersom det var mest för spanskans skull som jag väckte den här drömmen till liv. Och hade jag inte börjat arbeta på Gröna Lund hade jag inte träffat Brita. Och då hade inte mitt liv sett ut så här alls. Universum är bra lustigt ibland, hur ödet tar oss igenom livet. Men intet sagt att vi lägger allt i händerna på slumpen, det är ändå vi själva som skapar vårat eget öde.

The Verve - The drugs don´t work.

Im awake again

Slog upp mina blå redan innan sju så här på min lediga måndag. Oförskämt pigg eftersom jag sov middag igår, så jag kunde lika gärna gå upp och göra nåt vettigt. Släppte ut skolhästarna som arbetat hårt hela veckan och förtjänar lite bus. Till och med Petete gjorde några språng. En kaffe till mig och tvätta kläderna i en foderhink eftersom tvättmaskinen fortfarande är paj. Känner mig som en bondmora när jag står där och knådar mina kläder.

Solen hälsar på idag också och jag känner hur känslorna hittar tillbaka in i mina celler. Eller är det nya känslor som byggs upp? Ut med det gamla och in med nytt. Utrensning. Hur som helst så känns det bättre nu när min kropp har vaknat till liv igen, det var som att någon tryckt på pausknappen och jag var i offline-mode konstant. Kan lyssna på musik igen, ville inte riktigt göra det under de här dagarna då musik förtjänar att kännas till.

The song of the day är Jonna Lee- In the mood for you.

Happyfejs!

Det doftar tivoli och skolavslutning

Efterlyses: Känslor

Någon gång nu i veckan försvann alla mina känslor. De

är ljust blåa, kärleksfulla, virvlande, något för stora för en

människa på en och sextio och kan även ha en touch av

rastlösa inslag. Nu har dessa gått vilse, alternativt stulits

och jag skulle vilja ha tillbaka dem snarast då de har

visat sig behövliga. Lystrar till ljudet av hovklapper eller

musik av alla dess slag (men Håkan Hellström, Depeche

Mode och Regina Spektor har visat sig vara effektivast).

Hör av er via bloggen eller per telefon

om ni vet eller har sett något.

Bilden visar en jag tillsammans med massvis av mina numera borttappade känslor

Länsad och tömd

Den allra värsta känslan är nog att känna sig tom. Alldeles urgröpt. Tom, som en urdrucken mjölkkartong i ett ekande kylskåp. Men inte ens kylan i plåtskåpet finns i kroppen. Tomheten fyller upp varenda cell och känslorna är som uppabsorberade med en sådan där superdiskrasa som finns på TV-shop. Jag har haft denna ihålighet i kroppen hela dagen. Utan någon som helst anledning egentligen och helt utan min tillåtelse.
Jag föredrar känslor. Även om det är en svår och modfälld en. Även om det är en vred och ilsken känsla. Hellre ett hjärtskärande och förtvivlat sinnestillstånd än att inte ens kunna greppa minsta lilla sentimentala förteelse. Att vara så här tom är fruktansvärt meningslöst. Inget rör mig i ryggen när jag är så här. Musiken påverkar mig inte, människor kan säga vad som helst och allt jag vill är att gå och gömma mig under en gammal filt tills det går över. Jag vill inte vara otrevlig mot någon egentligen, men mungiporna är som fasttejpade och försöker jag att le blir det bara något slags grin. Inte ens när någon ger mig den finaste blomma jag någonsin fått i mitt snart tjugofyraåriga liv infinner sig minsta lilla känsla.
Fuck.

Gracias

Som det strålar från ditt hjärta

Ännu en kväll i baren, med fotboll på tvn och en brasa i öppna spisen. Nåväl.. det var väl en nästan-brasa eftersom någon bestämde sig för att leka med kartonger, tändvätska och tändare. Män växer då aldrig upp, det kommer alltid finnas en speciell relation mellan dem och att fjutta eld på saker och ting. Så länge det sker inom säkra ramar så går det väl an.

Josep var inte här under förmiddagen så jag longerade och red hans hästar, plus göra mitt vanliga arbete med unghästarna. Men på något sätt gillar jag det ändå, när jag kan planera hela dagen som jag vill utan att behöva anpassa mig efter någon. Vanligtvis har jag det bara så på eftermiddagarna, eftersom jag annars passar upp på både honom och Mari från morgonen fram till siestan. Red söta Milano (som har börjat gå riktigt fint sen Josep tog över honom), starka Capitan som jag fortfarande är helt slut i armarna och handlederna efter. Men efter några galopper blir han mjuk och fin och går som en klocka. Även Luis såklart. Jag snor honom så ofta jag kan. Han är en go och rund liten häst, men med MYCKET power. Så han känns ganska maffig ändå när man sitter där uppe. När allt väl klaffar kan man bara glida runt och känna sig hur duktig som helst. Men det är Luis som ska ha cred. Vilken kuse.

Solen har hängt med oss hela dagen, så jag kunde ligga och läsa min bok på murkanten på lunchen medan jag fick lite färg på mina bleka ben, som har gömt sig under ridbyxorna allt för länge. Gregorio bestämde sig för att ge även mig en dusch när jag stod och spolade av en hästarna. Behärskade mig när han frågade om allt var lugnt och jag log med mungipan och muttrade fram ett "Si si, todo bien". Smög sedan och ställde fram en hink med vatten vid en av buskarna och när de började fodra hästarna log jag mot honom för att därefter, när han vände ryggen till ge honom en välförtjänt dusch han med. Förstår inte vad han blev arg över. Är man med i leken får man leken tåla.

Någons kläder blev visst lite våta. Men det var då inte mina.

Dagens låt är "Hjärta" med Kent. Jag har haft den på repeat större delen av dagen och inte tröttnat än. Har inga planer på att göra det heller. Kärlek till hjärta.

John Blund is in my team again

Jag har inte ens reflekterat över att sedan jag flyttade hit har inte mina sömnproblem behagat hälsa på knappt en endaste gång. Jag vet inte var de har tagit vägen eller vem de besvärar nu, men jag vill inte heller veta. Hur många nätter har jag inte legat och vridit och vänt och flyttat runt i både säng och till andra platser som soffa, golv eller balkong. Tankar och bilder som tränger sig på och skickar en tillbaka till det förflutna. Det krävs tydligen ett Barcelona för att bli en harmonisk människa.
Jag tackar solen. Jag tackar människorna. Jag tackar alla underbara hästar. Jag tackar min bästa vän här för all tid och kärlek jag får. Jag tackar mig själv för att jag är här.

Nu ska lille räv-haren (som Brita uttryckte det) Arco och jag förflytta oss till sängen så att jag kan få vakna upp till ännu en fin, ny dag i livet. Kanske kommer någon och erbjuder mig en morgonpuss och kaffe även imorgon bitti..

Hear you me, my friends

Jag älskar musik. Jag menar att jag verkligen älskar musik. Hur kan man inte göra det med ett under som kan påverka en människas känslor så starkt. Finns det någonting annat som på bara några få sekunder få en person att känna sig sorgsen, känna sig arg, bli starkare, få lyckokänslor eller fälla ett par tårar? Jag måste ha musik till allt jag gör. Har jag bara mina toner skulle jag kunna sitta instängd i en liten låda i sjuttioåtta timmar utan problem.
Hur snabbt kan vi inte förflyttas tillbaka till en tid eller en plats genom en speciell låt? Eller känna en persons kärlek trots att denna befinner sig på mils avstånd?

Musik är en gåta. Ingen vet hur det skapades eller av vilken anledning det uppkom i evolutionen. I motsats till de känslor som mat, dryck, samtal och sex kan utlösa finns det ingen omedelbar logisk förklaring till varför motsvarande känslor för musik existerar. Meningen med musik är lika oförklarligt som livet. Men jag skulle då inte kunna leva utan något av dem.

Just nu är..

Melpo Mane - I adore you
Bat for lashes - Daniel
The sounds - Night after night
Minor Majority - Think Im up for you and I
Kent - Hjärta
Norah Jones - Chasing pirates
Aha - The sun always shine on tv
The smiths - Panic
Melissa Horn - New York
Tune Robbers - Mad world
Moto Boy - Young love
Michelle Featherstone - Coffe and cigarettes
Lisa Ekdahl - I tveksamhetens tid
Coldplay - Trouble
Lady Gaga - Speechless
John Mayer - Who says
Cheryl Cole - Fight for this love
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
Aaron Thomas - Made of wood
Jimmy eat world - Hear you me
Leona Lewis - I got you
The Do - At last

... the shit!

Jag vill inte bliva stur

Morgonen var alldeles vindstilla och så där intetsägande gråglåmig. Som att vädret inte orkade pressa fram varken solsken eller minsta regndroppe. Jag kände mig likadan, bara ta mig igenom förmiddagen utan allt för stora bedrifter eftersom det blev en alldeles för sen natt igår igen. Pysslade med skolhästarna, klippte svansar och ryckte manar tills det började att smådroppa på taket. Det var visst någon vaken däruppe i alla fall. Skyndade mig att longera ett par unghästar innan det skulle börja regna mer seriöst. Coronel har blivit hur söt som helst och följer mig som en hund istället för att studsa runt och skrämma upp sig själv. Det är det som är så hänförande med unghästar, utvecklingen går snabbt och när de väl börjar att lita på en är en underbar känsla.

Nu är det bara en timma kvar på min sega förmiddag och sen får jag en efterlängtad helg, som sträcker sig ända tills på tisdag. Jag tycker om att vara ledig när normala människor arbetar, eftersom jag är en sådan där som ska göra tvärtemot vad alla andra gör hela tiden. Trots att jag fyller hela tjugofyra år i augusti så får tanken på en gulmålad villa med barn, bjäffsiga hundar och en parkerad volvo på det perfekta gruset mig fortfarande att rysa. Kan inte förstå hur någon kan vilja ha det så. För mig känns det som att alla har det så bara för att man SKA ha det så. Man SKA vilja ha en stor platt-tv och ett nyrenoverat kök med flashiga knoppar på skåpsluckorna. Orka bry sig om sånt. Bara jag får ha mina flygplatser och möten med vänner man inte känner än så är jag nöjd.

Något säger mig att du blir borta för en lång, lång tid..

Jag mår bra här. Jag vaknar lycklig och livet är så oproblematiskt som det inte har varit på länge. Men nu nattsuddar jag igen och kan inte låta bli att klicka fram Håkans musik. Jag lägger mig ner på min lilla soffa och sluter ögonen. Det var länge sedan jag längtade någon annanstans. Men nu låtsas jag att jag slumrar till på en soffa någonstans i Stockholm för att därefter ska få vakna upp till en solig sommardag och ta tunnelbanan in till centralen. Raskt promenera i mina Converse på en öde strandväg ut mot ett grönt tivoli. För en dag full av arbete och kärlek. Jag måste få älta lite. Jag saknar mitt jag skuttandes omkring bland sockervadd och vänner i mina röda kläder.

Energiknippe

Har varken land eller en hatt

Jag bor utomlands alltså. Jag tycker att det är ett märkligt ord, ett konstigt uttryck. Utom land. Är jag utom land? För att jag inte bor där jag är född? Hur länge ska man bo på ett ställe för att räknas som en person med ett land igen? Jag själv anser att jag har två länder. Både Spanien och Sverige. Eller har vi länder överhuvudtaget? Har alla personer alla världens länder? Eller inga länder alls? Vem bestämde att vi skulle ha dessa gränser? Varför måste vi lyssna på dem? Jag tycker att varje person ska kunna hänga upp hatten, ställa ner flyttkartongen och få kalla vilken plats som helst sitt hem utan tjaffs.

Ett land eller ett icke-land någonstans mellan La Paz och Frankfurt

Redhead

Det är sommar här idag. I alla fall för en blek liten svenska som mig. Av med tröjan och sola den törstande vinterhuden. Under förmiddagen kom en av tjejerna som har sin häst här och berättade att hon haft en dröm om mig. Märkligt, eftersom vi ändå inte känner varandra såå väl. Jag hade varit hos frisören och försökt att färga håret svart. Men den personen som försökte byta min hårfärg kliade sig bekymrat i huvudet och sa att det går inte. Det röda kommer alltid att lysa igenom hur vi än gör.

Morgonord

"En svag människa väntar på tillfället, en vanlig tar emot det, en stor skapar det"

Tengo dolor en mi cabeza! Gaah!

Mår som en sjösjuk gurka i en fördriven jolle. Jag som praktiskt taget aldrig är sjuk i vanliga fall och visste fram till för inte så länge sen knappt vad huvudvärk var. Men nu vaknade jag med känslan av att det sitter en liten tomtenisse innanför pannbenet och bankar frenetiskt med den stora träsläggan.
Behövde egentligen longera alla unghästarna, men kände att det inte var en sån bra idé när Zakateka studsade runt och jag bara hängde med som en gummitarzan. Fick bli att bara försöka göra i ordning Joseps hästar istället. När han såg hur jag mådde sa han att jag skulle gå in och lägga mig på mitt rum, men det gör jag bara inte. Inte när chefen kan komma när som helst och inte tro på hur man mår. Tog allt i långsam takt och borstade lite extra på svansarna istället, det är som terapi faktiskt. Jag älskar att bortsta svansar av någon anledning. Men så började Mari vilja ha hjälp också och det gjorde ju inte att jag mådde bättre direkt. Så till slut snurrade det bara till och jag var tvungen att luta huvudet mot en pelare. Josep praktiskt taget skickade in mig till rummet och jag lommade iväg, tittade på klockan och tänkte att treettiofem minuter innan lunch kan man nog få skolka i alla fall. Jag hatar att känna mig lat. Det är bara Salva som får kalla mig lat.

Men det är ändå skönt att det finns någon som faktiskt bryr sig. Jag kan bli alldeles gråtfärdig för att alla (läs - de flesta) här är så gulliga. Igår kom Claudia, en kvinna som äger några hästar, med påskgodis till mig. Chokladkaniner och mazariner, precis vad jag behövde. Och Manel, ägeren till baren som låtsastjaffsar med mig varje gång Barca spelar om hurvida värdelös spelare Zlatan är eller inte. Jag håller hårt på Ibra. Idag kom han med ett nyinköpt Barcelona FC-svettband med Ibrahimovics namn och nummer på till mig. Hur rart är inte det på en skala?

Det är soligt men lite blåsigt idag..

.. så jag kan ha mina favoritstövlar, som numera annars läcker som ett såll

Gracias Manel!

Ska man se det från den ljusa sidan, så mår jag hur som helst bra mycket bättre än denna stackaren.

Det finns ingen verklighet. Det finns bara verkligheter.

Världen är en märklig plats. Människor är märkliga ting. Verkligheten och sanningen, som egentligen inte existerar förutom i våra komplicerade hjärnor är ingenting annat än känslor och tankar. Det som är realiteten i mitt huvud är inte en sanning förutom i mitt inre. Alla har en bubbla omkring sig där allt ont och gott som händer är egna reflektioner av det inträffade. Det finns ingen verklig verklighet. Hur vet jag att allt omkring mig i min värld verkligen existerar på riktigt? Vad är på riktigt?
Så det finns lika många verkligheter och sanningar som det finns levande väsen på jorden. Alla bär en egen värld i sina kroppar, varenda en har allting inom sig. Sitt eget universum. Det som är en katastrof för dig kan vara någon annans lycka. För en människa kan solen vara räddningen, medan för en annan själ betyder det smärta och lidande. I dennes bubbla. Men var tar egentligen alla dessa världar vägen när vi dör rent kroppsligt? Jag väljer att tro på att all energi som vi människor, växter och djur består av fördelas ut i alltet och lever vidare som energi i andra former och dimensioner. Därav att jag säger att vi har evigt liv - varenda en av oss. Det är helt och hållet sant, eftersom JAG väljer att se det så. I min värld är det sanning. Det finns ingenting som är falskt eller fel. Vad är verklighet för dig?


I mitt inre existerar en plats som betecknas som Cuba och det är ett fantastiskt paradis. Men finns den även inom andra eller bara i mitt hjärta?

Det finns metaforer för allt

Att försöka behålla kvar den här känslan och det jag har nu känns lite som när man ligger i solen och ser hur ett moln närmar sig. Man passar på att njuta fullt ut innan solen skyms, trots att man kan ha legat där ett bra tag innan. Varför njuter man inte så hela tiden? Jag kan inte se det där molnet än, men man vet inte när det kan dyka upp. Varför väntar jag ens på det? Njut, njut, njut nu för bövelen. Förr eller senare kommer det alltid ett, men har man tur är och det bara ett litet, tunt ett som skingras fortare än vad man kan säga Sangria.

Vilse i pannkakan

Regnet smattrar på taket och Brita ligger fortfarande och snusar gott i sängen. Kan inte hjälpa att jag känner lite lättnad, även fast jag älskar mitt jobb. Nu när ridbanorna inte går att använda så är det okej att sitta inne i baren och snacka skit.
Det blev en längre natt än vad vi trodde igår. Efter en mojito på en dunkel liten bar på en smågata bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Men då vissa delar av tåglinjen fortfarande är avstängda på grund av byggarbete var vi tvugna att snirkla oss runt och när vi trodde vi var på rätt väg visade det sig att vi hade helt fel. Många märkliga människor ute och Brita hade skavsår och ont i halsen. Stackarn. Men efter många om och men kom vi till slut hem till gårdens trygga vrå. Det som är underbart skönt är hon och jag är lite av samma skrot och korn och oroar oss inte i onödan. Allt ordnar sig till slut. Det gör det alltid.

Nu har en av mina bästa vänner fått smaka på det livet jag har funnit här i ett land flera gånger bättre än det vi är födda i. En plats där det är lättare att andas, äta och älska. Inte trodde jag att livet kunde vara så här. Men desto mer jag älskar, desto räddare blir jag att förlora det jag har. Det är en av nackdelarna med kärleken, men det är som att inte våga äta upp kakan för att vara rädd för att till slut inte ha något kvar att knapra på. Men vet du vad, man kan alltid baka fler.

Me?

Vad människor i allmänhet kallar ödet är
i själva verket deras egna dumheter

Give a little bit

Gnuggar lyckligt sömnen ur ögonen. Hjärtat är fullt av kärlek och himlen av blå färg. Fåglarna kvittar frenetiskt och hästarna bankar efter frukost. I sängen ligger Brita och Arco och snusar. Efter ett långt väntande så kom hon äntligen farandes i en gul liten taxi, resten av natten spenderades i soffan med te, ett medtaget påskägg och en massa viktigt skitsnack. Damp i säng runt fem och nu, efter en timmes sömn eller två är det dags att göra denna dagen till något att minnas. Brita får sola sina svenska armar medan jag jobbar hästarna.

Nu är alltid bara så perfekt. Mitt hjärta pumpar runt lyckokänslorna i kroppen och gör mig alldeles prillig.

Kan själv!

"You never need help, do you?"

.. var Joseps ord när jag hade gett hans häst medicinen själv. Det ligger lite sanning i det, tycker inte om att folk ska behöva hjälpa mig med saker. Men har insett mer och mer att vi kan inte klara allt själva, leva helt själva. Man behöver alltid andra - på ett eller annat sätt.

Lazy me. Lazy you. Lazy us.

Himlen öppnade sig och det var bara att plocka in allt snabbt som attans och slänga in hästarna i boxarna igen. Det tackar mina ögon för. De är lite trötta och tunga på grund av att jag inte alls har någon lust att sova om nätterna. Det är faktiskt sablans tråkigt. Är hellre med Salva, sitter framför dumburken eller läser alla mina böcker som jag fick när familjen var nere. Eller som härom natten när jag tog en varm dusch istället och satte mig sedan på brunnen här utanför under stjärnorna med en kopp te. Men det får jag betala för när jag ska jobba nästa dag. Kanske kan man uppfinna något super-piller som ersätter sömnen? Eller så dricker man bara mera kaffe. Kaffe is the shit.


Om några små timmar sätter sig Brita på planet från Arlanda med hela hennes härliga härlighet och medtagande messmör och svenska tidningar åt mig. Hon anländer inte förrän sent i natt, men den som väntar på något gott.. (och nu pratar jag inte om messmöret).
Jag hade planerat att återvända till Sverige i maj, till kungsträdsgårdens alla härliga körsbärsträd i blom och Stockholms underbara nätter. Men som det ser ut nu vill jag inte lämna mitt nyfunna paradis på ett bra tag. Jag ska inte strula till livet när jag äntligen hittat en plats där mitt hjärta känner ett lugn som det inte har fått uppleva på länge. Det kommer göra ont att komma tillbaka och inse att jag aldrig kommer att få uppleva bitar av livet igen som jag har älskat så mycket. Jag sitter hellre häär, och luuktar på blommorna..

Universe it is

Livet ger oss inte alltid det vi ber om, men vi får alltid det vi behöver

Kärlek men ändå inte

Jag undrar om man kan känna sig kär i en person fast man egentligen inte är det? Det finns en man som arbetar här i stallet, som jag tycker väldigt mycket om. Inte alls på något plan av förälskelse eller att jag skulle vilja ha honom som något mer än vän. Men han är en fantastisk person och i början blev jag galet nervös av att han bara pratade med mig. Han se väldigt allvarlig och seriös ut, men så kläcker han ur sig något som får mig att vrida mig av skratt. Han är en av de personerna här som verkligen tar sitt arbete på allvar (det är inte alla som gör det) och det gör att jag verkligen respekterar honom. Han är grym på det han gör och hjälper mig så mycket med min ridning. Men åter till frågan. Ibland kan jag känna så otroligt mycket kärlek till denna människa, nästan som att jag är kär. Men mer som man älskar en hund, inte alls att man vill ha denne på ett fysiskt sätt eller inleda något mer. Nu gör han mig inte nervös längre, men jag är rädd för att göra något misstag eller annat dumt inför honom, eftersom jag vill att han ska tycka att jag är en sådan bra person som alla verkar tycka att jag är. Jag vill bara ge honom en stor kram för att jag tycker om honom så mycket, men han är inte en person man gör så med då han har alldeles för mycket integritet.
Det finns så många fina människor här som jag är så glad över att jag har mött.

Min bästaste Brita

Tisdag är det visst idag. Så det menas med det att det bara är två små dagar tills min kära Brita anländer hit till Barcelona. Det ska bli fantastiskt att få krama om henne, snacka skit och goja, låta henne träffa alla roliga människor här och förstås dra upp alla gamla minnen från Gröna Lund och Cuba över en drink eller två. Det var länge sen jag var med nån som verkligen känner MIG, den riktiga Michelle.


Vi efter en hård vandring upp till paradiset El Nicho i djungeln på Cuba

Frihet som det ska vara

Stod för ett tag sedan och longerade Romeo och helt plötsligt slog det bara till - en total känsla av frihet. Jag har valt det här livet. Jag har valt bort bitar som luktade fisk och tagit mig efter mycket om och men hit där jag är nu. Jag har frihet att stanna här, jag har frihet att ta mig vidare imorgon om jag så vill. Jag har inget som håller mig kvar egentligen, det är ingen knussel och pyssel om jag skulle vilja fly utan kan packa ner allt jag äger i min väska och gå dit näsan pekar. Men nu är livet så fint att jag vill välja mitt liv som det ser ut precis nu.

Frihet definieras mer formellt som "rättigheten att utöva och utveckla självbestämmande utan begränsningar".

Utan begränsnigar. Det kan bara bli så stort som du vill. Livet alltså.

Mitt piano - Små små steg

Stanna kvar
Snälla sov över här
Jag är din nu
Jag öppnar mig
Du får ta del av min förvirrade värld

Nitton dar
Vi har väl känt varandra tillräckligt länge nu
Jag öppnar dörren
Snälla stanna här tills det blir ljust

Det var när du sa:
Du tar ju bara små små steg
Det händer ingenting, det där
Du måste våga chansa mer
Våga se vart det bär

Ner för gatorna
Över parkeringen
Håll ihop mig
Vi delar en taxi
Tio minuter, jag är din i kväll

Följ med mig hem
Om du är osäker, så var osäker med mig
Bortglömda känslor, raderade tankar
Nu minns jag igen

Det var när du sa:
Du tar ju bara små små steg
Det händer ingenting, det där
Du måste våga chansa mer
Våga se vart det bär

Hög av beröm och goda ord

Det har varit några veckor nu med massvis av arbete för mig. Men jag tycker om det, jag klagar inte. Hellre för mycket att göra än för lite. Många unghästar att longera, fler att rida och förstås göra i ordning hästar till Josep också. Det som var mitt arbete här från början. Men sen prackades jag på allt annat också. När jag började här valde jag att ta arbetet som groom istället för att rida. Jag orkade inte ha ansvar för hästarnas utbildning, plus att min rygg strejkade i Sevilla när jag red hela dagarna. Men nu är det perfekt, när jag får göra lite av varje. Jag har egentligen inte jobbat hårdare än vad jag brukar, men tydligen uppskattas det av folk. En fågel viskade i mitt öra att alla de andra hade suttit och pratat på en lunch och att jag hade fått hur mycket beröm som helst. Det är nog för mig, behöver ingen jättelön. Uppskattning och vänliga ord. Ett tack. Har fått höra att jag är den bästa de haft här och att min ridning är kanon, jag blir alldeles hög av lyckoruset. Ändå har jag inte kämpat så hårt och försökt så fasansfullt mycket som jag har gjort på mina tidigare jobb. Ändå går det vägen. Livet ordnar sig. Pusselbitarna faller på plats av sig själva utan att jag måste försöka trycka dit dem med våld.

Bon dia

God morgon solsken. God morgon te. God morgon Bolero. God morgon Spotify. God morgon Håkan Hellström. God morgon rum fullt av nytvättade kläder. God morgon fredag. God morgon livet!

Bolero har överskottsenergi

Brev till min vän - c/o gud, himlen

Hej Lasse.
Ska börja med att säga att jag saknar dig och att jag hoppas att du du blir väl omhändertagen där uppe. Att det finns tokiga hästar att köra där också, att de spelar vinyl på radion och att maten är lika god som Kickis tårtor och pajer. Jag kan glädja dig med att säga att mitt liv är oerhört fint just nu, jag har det underbart här i Barcelona. Jag tror det nästan är lika bra som där du befinner dig. Kan måhända vara så att jag glömde att tacka dig för all den hjälp du har gett mig, så dumt.. Men kanske letar du dig fram till min blogg och ser detta. Kanske finns det inte datorer, men om jag upprepar orden i mitt hjärta kanske de transporteras uppåt mellan molnen in i atmosfäreren.
Jag kan inte tänka mig att häst-Stockholm fungerar lika bra utan dig. Vem ska nu gorma på alla oansvariga människor på tävlingar? Vem ska nu vara allas hjälp i ryttaralliansen?
Så tack igen, min kära vän. Tack för allt stöd, tack för Pip, tack för att du alltid har varit där för mig. Kanske om jag åker till västerhaninge och väntar tillräckligt länge vid stationen, så kommer du och plockar upp mig i din stora bil som vanligt.
Nu ska jag hoppa i mina ridbyxor och ha en underbar dag i solskenet och leva det liv som du har hjälpt mig till.
Hälsa alla som förtjänar det.
Kramar från din slarv-maja

Morgonstund har guld i mun

... vem fan vill ha guld i munnen?

Bekännelser 01:33

Allting är så fint och lätt just nu. Får livet verkligen vara så här enkelt? Det känns som att någon ska studsa fram och ropa "April april" och sen slår alla de besvärliga bekymren tillbaka med buller och bång. Men jag försöker att bara glida med på den här lyckliga vågen så länge jag kan. Någon gång ebbar den ut, men det ska inte tänkas på i förväg.
Jag förtjänar att vara glad. Det gör vi alla. Jag kan inte säga att mitt liv har varit jobbigare än någon annans, men så i skiten och kravlat som jag har gjort - det önskar jag inte någon annan. Jag har under så många år nu haft perioder med euforisk lycka för att sedan falla ner med själen släpandes efter som en trasig, allt för använd gammal handduk. Men den här perioden har varat ett förvånansvärt bra tag nu och jag njuter. Det allra värsta är att jag alltid har själv skapat mina problem och det har ofta gjort mig ännu argare på mig själv. Det handlar inte om något slags självhat, absolut inte. Det har det aldrig gjort. Mina ätstörningar och den anorektiska person jag var handlade om att hålla en ångest under kontroll, men till slut eskalerade det och blev större än vad jag kunde hantera. Det kommer alltid vara mitt sätt att hantera problem och det får vi leva med. Men nu är jag för smart för att halka allt för djupt ner, jag kan ofta dra upp mig själv innan det svartnat totalt.
Jag vet inte riktigt varför jag behövde skriva av mig om detta, blev lite känslosam efter att ha suttit på Spotify allt för länge och hittat musik som tar mig direkt tillbaka till dessa tider i livet. Hur förbenat sjukt det än kan låta, kan jag ibland sakna depressionen jag burit inom mig. Att bara stänga av alla känslor och försvinna in i sig själv. För ibland ställer känslorna till det för en.

Hello suuuuunshine

Idag har det varit svettigt med fleecetröja, det luktade nyslaget hö och solvarm häst. Min fina, fina Bolero och jag tog en lugn sväng när jag var färdig med allt jobbande. Knappt någon kvar här på gården som sagt så det blev till att longera unghästarna och rida de som det är mest akut med (jag hoppar över Rey), men inte allt för hårt. Allt blir enklare när när man får vara sin egen chef och göra på sitt eget sätt. Lourdes tog lektionerna då mina språkkunskaper sätter lite hinder. Många av barnen pratar och förstår hellre katalaska och den är i princip obefintlig för mig. Kan några meningar som Josep lärt mig eftersom han vägrar tala spanska, han är katalan ut i fingerspetsarna han.

Hej tomma gård

Hur gick det här till? När jag började jobba här var vi måånga som arbetade på den här gården. För tillfället har två sagt upp sig (alternativt fått sparken), en är skadad efter ett fall från en häst och chefen är i USA. Nu är det barägaren och jag dom får styra och ställa här. Tack och lov för Albert som kommer efter skolan och hjälper mig med det tokigaste pållarna. Nu hänger regnet i luften och det kan INTE börja regna nu när jag har tusentals hästar att rida och longera. Dags att hoppa i kläderna.
Hej hektisk dag.

Seven months away

Idag firar jag sju månader i Spanien. Hipp hurra för det. Det har varit sju märkliga månader, men jag är så glad över att jag är här.
Igår sa jag till någon att, "I am a good person" och nu, för en stund sedan, så tänkte jag på det igen och inser att det är så jävla sant. Nu ska jag ut och brottas med busiga unghästar. Good luck på mig.


Arco lever farligt

Idag kommer aldrig bli idag igen

I morse var det spekulanter här för att titta på Bolero. Det är förjäkla dumt att förälska sig i en häst på ett försäljningsstall, men kan bara inte låta bli. Jag hoppas att de inte tyckte om honom för mycket, eller att de hittar en bättre någon annanstans. Men det är svårt att inte inse att han är en helt underbar individ. Men någon gång försvinner allt, förr eller senare. Det handlar om att uppskatta det och de man har just nu, gör man inte det så går man miste om så mycket mer när de inte längre finns där.
En mycket, mycket nära vän till mig dog precis innan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Spanien. Jag insåg att jag inte förklarat för honom hur mycket han betydde för mig och hur tacksam jag är och har varit över att ha honom i mitt liv. Han har hjälpt mig igenom så mycket och nu är det försent för att tacka. Men jag hoppas, hoppas innerligt att han förstod det på något vis i alla fall. Det jag vill få fram är att man måste agera NU. Inte imorgon. För en dag existerar inte imorgon. Det må vara en klysha och har sagts många gånger förr, men ta vara på dagen. Säg till dem du älskar hur mycket de betyder. Njut av ögonblicket och kasta bort alla dåliga känslor. Sekunderna är för dyrbara för att gräma sig över småsaker. Allt vi har är här och nu. Idag.

Una dia muy bueno

Så blev det en sen kväll.. natt igen. Min dator och min vän håller mig uppe allt för länge allt för ofta. Det har varit en väldigt lugn och trevlig dag. Det började med regn så vi bara pysslade med manar, det ska flätas och klippas. Hej och hå. Det sprack upp under dagen så vi hann rida några hästar var.


Josep/Turyn, Jag/Luis och Lourdes/Molinero


Josep och Turyn piafferar lite på cykelbanan. Så kan man ju också göra.

Det befriande regnet

Vaknade tidigt av att det smattrade på taket till mitt sovrum. Regn. I mängder, idag igen. Eftersom vi inte har något ridhus kan ingen rida och jag kan inte göra i ordning hästar till dem. Sådana här dagar är det enda jag kan göra att städa sadelkammarna och pyssla lite. Men såsmåningom blir ju allt rent och det vi kan göra är att sitta inne i baren vid den öppna brasan.

Det regnar mycket!
It´s raining a lot!
Mucho lluvia!
Blo mol!

Tänk vad jag kan.

Inga ursäkter

Ge aldrig någon förklaring till ditt handlande. Dina ovänner kommer ändå inte att tro dig, och dina vänner behöver det inte.

La Rambla

The truth

Det du har ska du ge.
Det du behöver ska du få

Denna mening har repeterats om och om i mitt huvud idag av någon anledning. Ge mer. Lev mer.

Work it out

Jag väljer att se det så här. Hjärtat är en muskel, eller hur? När vi tränar kroppen bryter vi ner musklerna, för att de åter ska kunna byggas upp - ännu starkare än förut. Hjärtat har också muskelceller, visserligen inte samma slags fibrer som i övriga kroppen, men ändå. Varje gång jag väljer att hamna i dessa förbannade situationer, bryter jag ner hjärtat tills det gör fysiskt ont. Men som allt för många har skrivit låtar och sånger om - att varje gång gör det bara muskeln starkare. Byt ner, bygg upp, bryt ner, bygg upp och så vidare. Jag kan se det här som en slags träningsvärk. Men så finns det ju de som väljer att aldrig träna igen bara för att det var för jobbigt och smärtsamt. Kanske får konvertera över till dem istället.

Quiero mas

Vaknade tidigt idag igen. Varför tycker inte min kropp om att sova? Den behöver det. Smög tyst ut ur lägenheten som har utsikt över ett livligt La Rambla som de andra har hyr ett par dagar medan de är här. Tog min nya bok, satte mig på ett café med en kaffe som ersättning för min obefintliga sömn. Det är som att mitt fysiska jag hela tiden undrar varför vi måste sova när vi kan göra så mycket annat som är viktigare. Försöker säga att vila behövs, men vi är inte alltid överens. Sällan faktiskt.
Boken jag precis införskaffat råkade som av en slump utspela sig på Cuba och när jag gick ut från caféet träffade morgonstrålarna mig i ansiktet och när jag blundade befann jag mig åter igen på Havannas gator. Jag måste tillbaka snart. Eller i alla fall vetskapen om att jag någon gång kommer att återvända. Ett land som är mitt paradis. Ett komplicerat paradis, men ändå. Min längtan kommer alltid rinna omkring i mitt blod och allför ofta ser jag mina vänners ansikten flimra förbi på gator både här och där i världen.
Efter veckans sista arbetsdag tog vi oss igår ut till stadion för att se Barcelona spela mot Malaga. Det är otroligt hur fotbollen för folk samman. Jag kan inte beskriva hur stort det är här. Som en religion. Om man börjar fundera på vad fotboll egentligen är, vuxna människor som springer efter en liten boll med livet som insats - kan man egentligen undra om vi är riktigt kloka som höjer detta spel till skyarna. Men när man ser hur vackert Messi för fram bollen över planen eller hur tusentals människor sjunger tillsammans och känner atmosfären kan man inte annat än att älska detta.

Freedom

Idag har det varit sommar och jag har varit rätt så hög på livet. Solen brukar ha den effekten på mig. Inkluderat en ny dator (med å,ä och ö), familjen i en lägenhet pa La Rambla ett par dagar, fina manniskor omkring mig som hjälper mig med allt jag kan tänkas behöva. La vida esta muy bueno ahora. Jag ska försöka att inte krångla till livet så mycket, som jag brukar göra. När allt omkring mig är enkelt och bra så skapar jag mina egna problem i huvudet av någon anledning. Som att man inte kan lita pa att det fina stannar och får det att försvinna på eget bevåg innan det bestämmer sig för att fly sin kos. Vad vet jag. Jag vet bara att jag inte vet någonting om livet. Desto mer jag lever och lär mig, inser jag att inget är sant. Det finns ingen riktig sanning, bara den som jag upplever. Den som du upplever. Nu kanske jag svamlar, men det gör inget. För det ar min sanning.

Me encanta

Life is so fucking good right now.

Zombie

I veckan har vadergudarna varit snalla mot oss och en dag kunde jag till och med jobba i linne. De andra undrade lite, men jag utbrast "It`s summer!". Josep kom ridandes pa Nena och hans forsta reaktion var "You are white" med ett leende. Oh, men tackar. Vad forvantar ni er av den svenska tjejen?
Igar natt kunde jag inte sova. Tog mitt tacke och gick in till den tomma baren och spenderade hela natten framfor tvn, sa jag var lagom pigg igar. Men Mari och jag var ute och busade med hastarna sa jag vaknade. Fina, fina Bolero. Ar nog allt lite kar. Mari red fram till fonstret till baren och bestallde en donout. Orlando sag forvanad ut men stack nastan in huvudet for att se vad de hade for sig dar inne. Jag skrattade sa jag grat.
Sitter pa mitt internetcafè vid La Rambla som vanligt. Ska ut och trangas bland folket snart. Solen skiner och turisterna gar med sina kameror och fotas med alla knasiga artister som star langs med gatan. Pa torsdag kommer la familia ner och da far jag offra mig och turista mig lite jag med. Men pa lordag ar det Barcelona-Malaga som galler. Nu javlar! Barça!

El mundo

Kanner mer och hur Barcelona gar in i min kropp, i mitt blod och far mig att kanna mig hemma. Det ar fascinerande hur livet ar just precis dar du befinner dig. Stockholm kanns sa avlagset, som om det egentligen inte var jag som levde dar. Det livet. Bit for bit byts mina celler ut mot nya som andas den har platsen. Kanske stannar jag har. Kanske inte. Sa lange jag har mig sjalv sa ar det okej var an jag ar. Tanker pa alla platser jag har varit pa och alla manniskor jag mott. Pa Malecón i Havanna fortsatter de att sta pa kajen och fiska, aven om jag inte ar dar. Snackorna pa stranderna i Florida kommer att ligga dar, aven om jag inte ar dar for att titta pa dem. I La Paz fortsatter barnen med de blacksvarta handerna att putsa pa andra manniskors skor. I Sevilla kommer de att fortsatta hoppa runt i ridhuset och Aurelio kommer sakerligen gnalla pa andra som kommer dit. Mihaijl jobbar i sin bokhandel. Den gamle mannen med hatten sitter sakerligen kvar pa Plaza de Armas och i Viñales vandrar Alexis omkring bland bergen. Livet ar overallt. Vi kan bara valja var.

Do..do..Doblòn. Bo...bo..Bolero.

I morse var det till och med vatten pa ispolarna. Sol. Men kallt. Kallt. Kallt. Tre tacken och sova med klader ar det som galler. Svart att komma igang och jobba nar man ar som en frusen fiskpinne. Frusen pissfinne. Men Josep ar pappaledig sa det var bara till att rida alla hans fantastiska hastar idag igen. Wohow. Men nar jag var ute med Doblòn sista svangen innan lunch insag jag att jag sitter pa nagot som ar vart 600.000 kronor och jag blev nervos som satan nar han studsade runt. Jag har INTE rad att med att han skadar sig.
Vantar pa att varmen ska atervanda. Far noja mig med hettan fran brasan fran caféet/restaurangen pa kvallarna dar jag kan sitta sjalv med fotterna pa bordet och blippa runt pa digitaltvn. Livet ar bra ibland.
Dags for en kaffe och... kaffe och sen upp pa Bolero. Mitt hjarta smalter. Gahh. Vill ha.

Catch it if you can

Jag trivs for bra har. Jag har inte nagon anledning att nagonsin flytta till Sverige igen. Men nar jag har den har kanslan i kroppen blir jag radd. Eftersom jag alltid sumpar allt som ar bra. Det glider alltid genom mina fingrar. Och nar jag mar bra och ar uppe pa toppen vantar jag alltid pa smallen som foljer. Jag kan aldrig behalla nagot. Det suger.

Catalunya

Jag tycker det ar markligt hur tiden lurar oss ibland. Hur kan det kannas som om jag har bott har i evigheter trots att det knappt gatt tre veckor? Idag ar det mandag och jag ar ledig igen. Tryckte pa mig min mossa och drog jackan omkring mig for att promenera till taget och in mot Barcelona. Lyckades som genom ett under hitta ratt igen och vandrar runt bland alla tokiga typer och alla sorters manniskor du kan tanka dig. Forsvinner under min mossa och bland alla kroppar omkring mig. Skon kansla av att inte kanna en endaste person har, att vara pa gransen till osynlig.

Har i Barelona kan fler manniskor engelska, men aven den dar sablans katalanskan. Rena rama grekiskan och nar folket i stallet borjar tjattra pa det istallet for pa spanska kopplar jag bara bort dem. Spanskan kan jag hanga med i en del och tanker da inte forsoka lara mig ett till sprak. Inte nu i alla fall.
Tycker om de spanska hastarna, aven om alla hingstarna har liite for stor dos av testosteron i kroppen. Som aven manga manniskor har. Jag trivs med vad jag gor och folket pa garden tar hand om mig sa fint och ar guld varda. Men ibland ar det skont att bara ligga i min stora sang i morkret och umgas med mina minnen..