Tie små havremoppar

Jag har fått tio hästar tilldelat mig att jobba med, men under en dag hinner jag rida ungefär en sex-sju stycken. Några himla trevliga, samt några..hrm..mindre roliga. Men hej, det är dem man inte kommer så bra överens med som man lär sig mest av. Men den som ligger mig närmast hjärtat är fyraåriga Luminaria, som är läskigt lik Falconi där hemma. Både till utseende och hur hon fungerar i huvudet. Det tycker vi om. Sedan har vi min lilla svarta hingst, även kallad Lancelot och är lite småtokig ibland, men på ett kul sätt. Och så Charasca som är en trevlig fux, Little dream, Chorlito, Liron, Big Hope, Chirivita.. den bitchen, Lancero och sist men inte minst Chillon vars namn jag aldrig kan uttala rätt sa jag kallar honom Harry.

Dagens lärdom

Kaktusfrukter har taggar. Många.

Det tar evigheter att pilla ut. Och de gör ont.

Plocka inte.

Viva la España

Me gusta

Siesta is the shit!

Keep on swimming, keep on swimming.. like they say in Finding Nemo

Nu är det bara 37 grader och vi har våran dagliga lilla siesta som jag älskar. Jag håller mig inomhus för att inte totalt rinna bort, men David, den andra ryttaren som är från Ungern ligger precis här utanför på en madrass i solen. Han är galen.

Vi körde världens drive på förmiddagen och red igenom de flesta hästarna, så nu har vi bara två hästar var kvar på eftermiddagen. Woho! Jag trodde att kroppen skulle bli helt totalt slut efter första dagen, men om man bara äter och sover ordentligt så går det. Jag är så tacksam gentemot mig själv att jag la ned så mycket tid på min konditionsträning de sista månaderna innan jag åkte, det har troligtvis hjälpt mycket.
Jag ska bara aklimatisera mig och hålla ut ett tag, så ska det nog gå vägen. Tack alla där hemma för massvis av grattishälsningar, kram på er.

Det som inte dödar, det härdar.. Bah!

Det har varit en lång och svettig första arbetsdag här nere i Sevilla. Tanken var att jag redan skulle varit framme igår, men sista bussen hade redan gått. Så det fick bli en trevlig kväll med pizza och en övernattning i Malaga istället. Lärde känna en spanjor på bussen som precis hade varit och arbetat som skådis i London.
Hämtades upp på stationen och när vi kom fram var det no mercy at all. Bara slänga på sig ridkläderna och upp på första hästen på en gång. Vid ett har vi siesta på grund av värmen, det är helt galet hett! När man duschar hästarna får man passa på att ta sig själv på en och samma gång. Efter en sväng in till den lilla byn med diverse inhandling av mat slocknade jag totalt och sen vid fyra var det bara att sätta igång igen. Red ett par hästar och nu är jag helt, totalt utmattad. Mer vatten. Mat. Sova. Sova mer.

No more insomnia här inte.

Insomnia

Känner mig ändå inte helt slut trots att det just slog över till några minuter över fem på morgonen efter en natt med obefintligt med sömn, bara mina ögonlock känner av tyngdlagen en aning lite mer än vanligt. Ibland kommer inte min kropp och jag överens om när man borde sova och inte. Fast å andra sidan så är det ju så att vi båda egentligen innerst inne tycker att det är ett nedrans slöseri det där med att vara försänkt i sömn. Att ligga rakt upp och ner och vara i en form av medvetslösenhet. Att vara omedveten om omvärlden är vi ju så länge ändå innan vi föds, så varför ska vi behöva vara det även under det korta liv vi har?
Min säng har blivit ockuperad av min kära tokiga syster och min minst lika tossiga barndomsvän Tuss. Inte nog med det så övernattar det en spanjor och en grönalundare på mitt golv bland kuddar och allehanda filtar. Jag själv tog min flykt till en trevlig plats med lite mera space. Muchas gracias.

Livet är så skört, så skört.. Lasse, Lasse liten..

Åkte just ifrån ett tomt och sorgset Berga. Knappt några lärare på gården och bara några få elever. Kan fortfarande inte slå ifrån mig känslan av hur hemma det är för mig varje gång jag kommer dit, det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan gångerna. Min kropp tycker om Berga.
Men idag var det ännu tommare än det någonsin kan bli, trots människorna som fanns där rent fysiskt. Ingen Lasse att åka hem till. Det är otroligt vad livet är bräckligt ändå, så ostadigt och föränderligt. Det tar emot att dra upp den gamla klichén om att fånga dagen, men det är ett faktum som vi inte kommer ifrån. Vi måste, måste leva idag. För någon gång kommer den dagen när vi inte får en till morgondag. Skjut inte upp. Vänta inte. Lev.

Rensar bort, rensar upp och rensar ut

Otroligt vad mycket skit det får plats i en liten tjugoåttakvadratare! Jag samlar på mig så mycket otroligt onödiga saker eftersom de kan ju vara bra att använda någon annan gång. Bullshit. De ligger bara där och tär på utrymme och kraft hos en själv rent mentalt. Det var otroligt skönt att bli av med allt gammalt. Man börjar om på nytt och sanningen att säga så behöver man inte så mycket prylar. Man behöver dem egentligen inte alls.
Sex dagar kvar nu, rätt så exakt eftersom mitt plan går vid två-tiden. Har slitit en hel del i butiken de senaste månaderna, så jag har tagit mig friheten att ge mig en tidig födelsedagspresent till mig själv i form av ett par Cavallo-stövlar. Gaah! Älskar dem. Okej att man inte kan hitta lyckan genom materiella ting, men jag är kär i mina stövlar och av kärlek bli man glad. Kommer ju praktiskt taget att leva i mina ridkläder, så då behövs det riktiga saker.

Dags att börja städa igen. Mjäk.

Falconi ur en annan kamera

Foto: Joel Alvarez