På 28 kvadrat med efternamnet på brevlådan

Det är inte stort.
Det är inte vackert.
Men det är mitt.
Jag ska äntligen få landa och andas ut ett slag.
Livet går framåt, det går uppåt. Väntar bara på att jag ska rasa ner med buller och brak bland skiten igen. Men det största är som sagt inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall. Visst blir man ofta blåslagen och får skrubbsår lite här och där, men man överlever alltid - och gör man inte det, så finns det inte så mycket att göra åt det ändå.

Jag är bra på mycket, men att packa är verkligen inte min starka sida. Jag hittar alltid massor utav gamla saker som jag bara mååste kolla igenom just då. Böcker och tidningar jag inte läst på länge, min gamla mp3-spelare som jag trodde jag tappat (vilken låg i en jacka jag inte använder) - verkligen nostalgitripp AB att lyssna igenom den. Prova en tröja här och en klänning där. Det är egentligen otroligt vilka minnen gamla kläder ger. Vissa av dem använder man bara någon period i ens liv, sedan ligger de bara och skräpar för det går ju inte att slänga dem. De har de varit alldeles för värdefulla för.

Spring för livet, gottegris

Jag har en tendens till att stänga av alla känslor ibland, man bara tar sig igenom dagarna en efter en. Men till slut kommer allt ikapp ändå, oförberett smygandes bakifrån och man hinner inte undan. Idag har varit en sådan dag, full till bredden av alla märkliga och stora känslor som bubblar fram och nästan tränger ut ur tårkanalerna. Tror att jag inte riktigt satte på ON-knappen igen efter min dödsångestfärd i Coroico.

Skrev kontrakt på lägenheten i morse (för jag och Emilia blir grannar, det ni!), tog 55:an som gick genom slussen på väg mot ryttarstadion. Night after night på repeat i öronen, solen bländade genom fönstret och där rakt över vattnet låg Grönan tyst och tom. Men snart kommer vi. Snart kommer vi..

"Take me home, to the place I belong.. "

Trodde jag kommit över Berga nu. Det har ändå gått nästan ett år.
Cyklade igenom där efter jag varit hos Pip och de andra hästarna (vad jag tycker om den lilla tokan). Jag blir så arg på min kropp, när varje cell skriker att det här är hemma. Att det är här vi borde vara.
Men är det så konstigt, när jag har spenderat tre år av mitt liv på den gården. Det är bland det längsta jag har bott på ett och samma ställe.
Minnena flög genom huvudet medan jag trampade fram..
Där smög vi och gömde oss för jouren.
I den busken föll någon baklänges i mitt i mörkret.
På den gräsplättten låg vi på våra täcken i vårsolen.
Den baracken täckte vi med snö.. oj, vad arga de blev.
Längs vägen där borta racade vi med hästarna.
Uppe i korridoren kan man skymta platsen där vi vred oss av skratt.
Här sprang vi för glatta livet från grillplatsen.
Och där fastnade någon i eltråden samma natt.
Denna backen har man svurit sig blå över varje gång.
På bänken där borta satt vi och såg solen gå upp..

Jag säger inte att jag är olycklig nu, eller att jag vill byta tillbaka. Men Berga har rispat in sina spår i hjärtat och jag tror inte att någon av oss någonsin kommer att glömma.

Det blev rätt ändå

Skönt att komma igång på riktigt nu. Stall, hästar och hästfolk omkring mig vilket arbete jag än är på. Precis som jag vill ha det.
Red Splender och Raisy idag och det kändes hur bra som helst. Hade jag ridit en häst till hade nog ryggen sagt ifrån, men det här var precis lagom. Sedan ut till Östermalm där ponnybarnen hade lite kaotiska lektioner med hästar som for omkring och tappade ungar lite här och var. Men de tog det bra och jag måste erkänna att de flesta av dem är riktigt gulliga, en av dem gav mig en jättestor kram och berättade att jag var världens bästa lärare. Ja, du hörde rätt. Jag? Barn? Hur gick det här till?

Jag tror inte riktigt vissa förstår hur viktiga hästarna är för mig och hur mycket jag älskar dem. Det är inte lätt för folk att brotta sig in bland hästarna i mitt hjärta. Jag har alltid andats häst, levt med häst, alltid levt FÖR hästarna.
Kanske handlar det i grund och botten om att förverkliga drömmen för den lilla flickan jag en gång var. Kanske handlar det om att hos hästarna har jag alltid varit någon. Bland dem och hästfolket vet jag vem jag är. När jag så många gånger tappat greppet är det de som fått mig att hitta balansen igen. Jag har dem att tacka för vem jag är och det liv jag lever.

Om inte om hade varit..

..jag undrar hur livet hade sett ut då.

Det ska va gött å leva..

En bäddsoffa ska jag ha. Så att alla som vill får stanna över och hålla mig sällskap. Mina böcker i hyllor längs väggen, många foton på lilla vit och mat i kylen. Då klarar jag mig.
Ska bli så skönt att landa någonstans. Äntligen. Alla de ställen jag har bott på de senare åren har jag haft åtminstone en tredjedel av mina prylar fortfarande nedpackade. Alltid redo att flytta vidare..
Att man alltid fastnar på något vänster vid den här apparaten. Borde ju ha gått och lagt mig för ett bra tag sen, ska upp med tuppen (två timmar före faktiskt) och jobba i stallet. Tycker det är skönt att ha mycket att göra, förstår inte de människor som går hemma hela dagarna. Hur orkar de? Skulle börja klättra på väggarna efter bara någon dag.

Kom och tänka på en sak som Robert sa i Cassadaga. Han såg mig arbeta med barn, i någon form av lärande. Vad gör jag på nya jobbet? Har lektioner och skötarkurser för ungarna som rider där. Jag tvivlar inte längre på att det finns människor med ett sjätte sinne.

Tillbaka i verkligheten

Märkligt hur fort kropp och knopp anpassar sig efter ett liv här i Sverige igen. På ett sätt kändes det som att jag hade varit borta hur länge som helst, men ändå gick allt man gjorde när man kom hem på samma rutin som det alltid har gjort.
Men som vanligt är det ändå inte, allt jag har upplevt har ändå påverkat mig som människa. Kanske till det bättre? Kanske bara till en med fler märkliga, olösliga brydderier i huvudet? Många saker och händelser har etsat sig fast och kommer för alltid att finnas med mig, jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde den här resan.
Sen att jag är bankrutt just nu är en annan femma.

Men jobb är ingen bristvara direkt. Önskar att jag kunde klona mig i flera delar så jag kunde göra allt jag vill. Jag förstår inte hur jag alltid lyckas få arbeten som jag tycker det är KUL att gå till. Eller så är det bara inställningen man har. Känner mig så välkommen på mitt nya jobb och jag tror att det kommer att bli hur bra som helst det här.
Var inne på Grönan idag för att få ett anställningsintyg för lägenhetens skull. Kände hur det sög till i magen av längtan efter det som en gång var. Men samma kommer det aldrig att bli igen. Inget sagt om att det inte kommer bli bra, men det vi hade då har för alltid försvunnit. Men jag är in´t lessen.
Det är snart vår och jag är lycklig. Det borde du också vara.

Back in Miami

Vilka underbara manniskor det finns. Hur lyckas jag stota pa alla som hjalper mig sa snallt? Har suttit hela natten har pa flygplatsen, sovit nan timme eller tva. Pratat med en massa folk fran olika lander, spannande.
Aker till New York snart dar jag maste vanta ett tag till mitt flyg till Sverige gar. Borjar bli lite trott pa flygplatser nu faktiskt.
See ya back home!

Fran stekhet karneval till snoslask

Nu borjar jag trottna lite pa den har karnevalen. Snacka om att de kan festa, bolivianerna. Vattenballongerna viner fortfarande genom luften och jag vill inte ens veta hur manga som gar omkring fulla konstant.
Sista dagen. Hade egentligen tankt att stanna lite langre, men den billigaste flygbiljetten som jag hittade fanns nu pa onsdag och jag har massor med jobb hemma som vantar. Har anda varit borta ett tag nu, laddat batterierna. Fran mysiga St Pete, otroliga Panama City, bedarande Mount Dora, spektakulara Orlando, fantastiska Everglades, galna Miami och till La Paz som ar obeskrivbart. Kommer anda sakna det. Det ar en speciell stad, alla dessa cholitas som gar runt med sina fargglada bylten pa ryggen, folket i minibussarna som skriker ut destinationerna genom fonstret, skoputsarna som hanger efter dig om du har laderskor, bergen som omger dig vart du an blickar upp, att kunna ta taxi varsomhelst till inget pris alls, all denna spanska som flyger omkring dig och det knappt gar att uppfatta ett ord utav, alla denna billiga, goda maten, musikanter i hornen och sorgsna ogon langs gatukanten...

A hell of a carneval

Hela helgen ar det fullt med karnevaler har i Bolivia, sa aven har i La Paz. Idag var det barnens tur att kla ut sig, och jag maste saga att de hade anstrangt sig till det yttersta med att gora alla mojliga fantastiska kreationer. Vi sprang runt dar och fotade, fick aven lov att vara mitt i karnevalstaget da de trodde att vi var press med vara fina kameror.
Efter ungarna hade gatt langs med hela pradon sa brot halvetet los. Aldrig varit med om maken till vattenkrig, folk stod och salde vattenballonger och en slags skum i flaskor man skulle spruta ner varandra med. Vi flog upp till hotellet och lamnade vardefulla saker, fyllde vara vattenballonger och gav oss in i kriget. Har inte haft sa roligt pa laange
Jag ar ju faktiskt bara tjugoett *vissel vissel*. Men faktum ar att det var folk i alla aldrar som var med och krigade. Sag till och med en farbror med kapp med en flaska i hogsta hugg. Av nagon anledning ar det oerhort roligt att spraya ner turister, sa jag var alldeles dyngsur och full med skum. Alla skrattade nar de sag oss och man horde hur de sa "stackare". Men det gjorde mig inget att vara blot, men efter jag hade fatt sprayen i ogonen for sjuttonde gangen sa borjade det svida oerhort och kunde knappt se. Fick skolja ogonen hos sjukvardarna och sedan ga upp och lagga mig i morkret pa hotellet. Lite trist att det skulle sluta sa, men det var det absolut vart!