"Vilket fint skägg du har. Där kan man gömma sig om man har varit olydig"

Carina Berg är underbar! Men gestikulerande rörelser visar hon ett skägg på sig själv medan hon frågar en man (som faktiskt ser ut som jultomten) i en bil om vägen till Gudrun Schyman och avslutar med denna underbara mening. Det gör ont att skratta när man har blåmärken under revbenen och sår på levern.
Blev en resa in till sjukan i natt också. Vaknade omkring tresnåret och mådde som en isglass i Sahara. Inte varje dag, eller natt, som man åker ambulans, utan blåtutan på - men ändå.

Magen bättrade sig under dagen, fast känner mig fortfarande som en skröplig tant som har trasat sönder magmusklerna i en billig träningsmaskin från TV-shop och jag har inte utfört många knop över huvud taget den här sista dagen i oktober. Betalat räkningar, kollat upp hostels i Havanna samt druckit Proviva och ätit ihoprullade tunnbröd med ost. Flera stycken faktiskt.

Liten miss förändrar allt och lite till

En glad Falconi skuttar och hoppar. Inte mer än vanligt, men är man trött i kroppen så hänger den inte riktigt med. Skutt och hopp igen och en förvånad Michelle hamnar på marken med ett hovmärke på magen. Smärta.

Ett sånt litet klantigt misstag gör att jag får ta mig in till Huddinge sjukhus och kolla att allting är okej. Tar blodprover, puls och blodtryck och får ett fint dropp i vänsterarmen. Är fascinerad över att min vilopuls bara ligger på 45-46 slag i minuten, om man tänker på att en elittävlingscyklist har en omkring 35-40. Efter några timmar där jag legat och lyssnat på märkliga läkartermer som flugit över huvuder och ledsna personer som skriker av smärta ute i korridoren får jag dricka en märklig vätska som gör att de kan röntga mig ordentligt. Den smakar verkligen..ingenting. Vatten smakar trettiosju gånger mer än den här genomskinliga kontrastvätskan. Om du någon gång undrar hur ingenting smakar, så rekommenderar jag dig att ta en hutt av den. Hamnar därefter på röntgen och får senare svaren. Förutom blåmärkena så har levern tagit stryk. Jag får en uunderbar (läs stor som ett tält och ful som stryk) vit klänning och ska stanna kvar över natten. Matförbud får jag också om de skulle bli tvugna att operera. Hamnar i ett rum med en förvirrad, söt liten tant och en kvinna som pratar högt i telefon med en bastant röst bakom sitt skynke. Det ligger även en utländsk kvinna och snarkar till vänster om mig.
Läser tidningar som Illustrerad vetenskap, National geografics (där de har en hel artikel om cholita-brottare i Bolivia. Intressant!) och Hästmagasinet. Dödar timmarna genom att spela Quadra Pop i min mobiltelefon, men det går inget vidare. Varje timme kommer de in för att checka mitt blodtryck och ta pulsen. Känner mig som en fånge där med min droppställning.
Efter mycket om och men så somnar jag, men vaknar av att den
söta tanten vandrar omkring med sina sladdar och undrar om grannen kan ta hand om hennes dropp då hon måste besöka damrummet. Vi förklarar vänligt men bestämt att hon måste ha det på sig. Hon hittar efter några försök till toaletten, men då hon kommer ut igen efter en hel del minuter så har hon lämnat kvar droppet där inne. Hon mumlar och virrar ut i korridoren. Hennes granne och jag ringer efter sköterskorna som får leta leta efter henne en stund. Både grannen och jag skrattar och stönar högt bägge två eftersom att skratta gör ONT. Egentligen är det inget att roa sig åt, men det var en väldigt komisk situation just då, där mitt i natten på sjukhuset.
Vaknar tidigt nästa morgon. Omkring nio får jag tid på ultraljud
där de ska kolla extra noga vad som är skadat. Får ordern att stanna kvar en natt till, ingen mat tills dess heller! De andra blir serverad mat som luktar underbart, men jag får ligga där med mina tidningar och min spanska-ordbok. Nej, nej.. jag var int bitter. Finner en liten artikel om en slags mås som gör så att om det inte finns tillräckligt med hannar så får två honor bilda par. De blir befruktade av en annan honas make och så tar hon-paret sedan gemensamt hand om barnen. Naturen är väl fantastisk?
Mera blodprover, börjar bli härdad vid nålar och blod nu. Släpar omkring på min droppställning och hittar fram mot eftermiddagen en tv-apparat där jag fastnar framför ett program om Håkan Hellström. Hans låtar ger mig nostalgirysningar i hela kroppen.
Nästa natt väcks jag omkring två-snåret av en gullig sköterska som har upptäckt att min puls är nere i 38 och jag får ekg-sladdar fastklistrade på bröstet, armarna samt benen. Men allt verkar vara okej. Blir inget ljust streck och ett långt tjutande ljud som i sjukhusserierna i alla fall.

Så imorse fick jag beskedet om att allting ser okej ut på dagens blodprov så får jag nog åka hem senare under dagen. Halleluja! Får även börja äta igen och den smörgåsen var nog det underbaraste jag smakat på länge.
Så för några timmar sen tog jag bussen hem och får äntligen komma ut i friheten igen. Men HUR ska jag kunna hålla mig stilla i tre-fyra veckor? Som en galen unghäst med boxvila.

Smuts och drägg på ankaret

"Betong är mysigt"

Träffade min kära gamla Jenny Plopp igår, det blir en hel del tid mellan gångerna vi ses. Nu var det ju bara ett år sedan (om man inte räknar sådana gånger man råkar springa på varandra i Stockholms tunnelbana), så det går åt rätt håll i alla fall. Jösses, var det inte nyligen vi fnittrade runt i Åsö´s korridorer och sprang runt på söders gator? Praoade på Vivo med snygg-Björn och försökte växa upp. Hon har en fin lägenhet som jag efter en hel del trubbel lyckades hitta till. Trodde jag mindes rätt, men det var åt helt fel håll. Fick hjälp av ett äldre par som ledde mig fram till porten och även lärde mig några meningar på persiska. Efter tjattrande, vindrickande och en och annan nöt hamnade vi inne på Anchor. Har intalat mig att sådana ställen är så roliga just för att åldersvariationen är så bred. Men jag vet inte jag. Himmelen vad mycket puckon det finns där ute i stockholmsnatten. Åk hem till eran egen planet.

Nu ska Brita och jag planera, drömma och fixa. Hur mycket salsa orkar man dansa egentligen? Var hittar man de bästa och mesta Mojitosarna? Vilken strand är i verkligheten den man har i tankarna när man tänker paradis?

La Habana

Så är det

Trala la lilla molntuss. Kom hit så ska du få en puss.

Snurr på åket med ryska maffian

Gasen i botten. Blicken fastkilad på de fyra konerna, den så kallade älgen. Tvärnit och en spinn som kan mäta sig med G-krafterna på Poppen, ryssarna i baksätet skrattar de också.

Halkbanan igår. Hamnade i samma bil som två ryska killar varav en kunde några ord svenska och den andra agerade tolk. Inte för att han var så mycket bättre han heller, men roliga var de. Briljerade lite med mina ryska kunskaper och fick reda på sånt jag undrat över. På teorin innan frågade gubben som höll i kursen en av dem "Har du någonsin fått spinn på bilen?"
"Ja, alltid", blev svaret på bruten svenska. Varav läraren tittade lite undrande på honom och sa med ett leende "Kör du BMW?"
"Nej. Lastbil". Alla i salen brast ut i skratt.

Men fy krattans vad kul det var. Skulle lätt kunna göra om det några gånger till.

Äldst? Jag?

Läste just i tidningen om hur man blir som människa beroende i vilken ordning man föds i syskonskaran. "Det äldsta barnet blir lätt en presterare, som satsar på att vara duktig för att få kärlek. Med sitt åldersförsprång är de skickligare än sina syskon, uträttar saker och får uppskattning för sina prestationer. Det ger självförtroende, så äldstabarn är ofta ambitiösa och strävar efter kontroll. Eftersom de fostras till ledarskap och ansvarstagande så hamnar de ofta på ledande positioner, i idrottsföreningen eller på jobbet. Hela 82 procent av sveriges regering består av förstfödda".
Sanning?

Lejonet slickar sina sår och spinner

Blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men i magen så känns det okej ändå. Som det stod i dagens horoskop, "allting händer av en anledning". Jag bör tro på det.
Upp och fixa stallet, ut med hästarna. Hittade en massa nya fina vägar, en av dem ledde till en underbar liten å där vattnet ringlade sig fram bland löven. En hare skuttade förbi och säkerligen så sitter det minst ett dussin andra varelser och betraktar oss som vi gör med dem. Stod där en stund helt stilla och bara iaktog naturen tills Gossip fick nog och ville vidare.
Sprang en runda efter jag pysslat med min nya dator (fick den, bara sådär. Gudomligt snällt!), det var ett tag sedan nu och varje gång jag känner hur kroppen får jobba sådär lagom mycket så fylls jag av känslan "Jaaa, men just det. Det var så här skönt det var". Och kroppen tycks andas ut av lättnad.

Försöker att ta tag i en sak i sänder nu. Ofta blir det så att jag sätter igång tusen saker på en och samma gång, för då kanske jag lyckas med åtminstone hälften av dem?
Och alla mina underbara vänner! Om jag inte hör av mig är det för att i min överbelastade hjärna får det bara plats ett visst antal saker åt gången. Ring eller messa och påminn mig när ni känner er bortglömda!
Peace.

Alltid

Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre.

Dagen

Vakna.
Te.
Springa till centrum.
Frukost.
Buss.
Mocka.
Rida.
Bussa igen.
Butiken.
Knappa och räkna.
Packa upp.
Slå in.
Prata med roligt folk.
Stänga.
Datorisera.
Hem och dö.

Sentimiento de felicidad

Den här dagen är en sådan som det bara inte går att vara olycklig på.
Hur man än försöker.
Solen skiner och hästarna gick fint, vad mer kan man begära?
Känner hur energin kommer tillbaka och jag tänker proppa i mig c-vitamin och honung för att hålla förkylning och sjukdomar och vad allt nu heter borta så långt bort som det bara är möjligt. Lite choklad och dadlar håller det säkert på avstånd också.

Spelning på fredag! Som jag har längtat. Vill inte bara lyssna på Lasse Lindh i min lilla telefon hela tiden, Lasse ska vara på riktigt! Och jag tycker faktiskt att han behöver handla hundmat snart igen.

Ha ha ha haaavaanna. Havanna.
Brita och jag i full flärd på salsagolvet.
Here we comes.

Krig med en skithög

Idag såg jag många tecken på att sommaren inte riktigt vågat släppa greppet än. Hemska små fästingar på mularna, dinglande blåklockor bredvid stigen, en surrande, förvirrad geting och massvis av omkringrusande spindlar på en solvarm sten. Även en liten gräshoppa studsade förbi. Fast det är möjligt att all denna aktivitet pågick just på grund av att den varma årstiden dör ut snart. Jag menar, hur lugnt skulle vi ta det om världen höll på att gå under?

Ösregnade under förmiddagen, var rätt mysigt att pyssla i stallet medan det smattrade och hade sig på taket. Men till slut så måste man ju ut i det härliga. Jag kom inte upp på gödselstacken med kärran då det var överfullt, så fick stå och balansera på plankan medan jag försökte att skotta över allting istället. Det var jag mot skiten och den skulle inte få vinna. Men si där, det gick nån minut - och helt oförberedd så låg jag sedan där med en smäll när jag halkat på det blöta. För fa..få..fåglarna vad ont det gjorde! Stod och gastade åt den ett bra tag men insåg sen att den vägrade att lyssna. Skithögen vann.

Ett liv för en snäcka

Ut till stallet, släppa ut Kalle - som envist ska lägga bollar, äpplen, pinnar, you name it framför fötterna på en. Ibland orkar man kasta iväg dem, ibland snubblar man och får ut en hel del kombinationer av halvfina ord ur truten. Mocka lite grann, vem behöver en terapeut när man kan stå och dividera med sig själv och ge guruliknande, genialiska svar som ingen annan behöver lyssna på. Många av de stora livskriserna har man löst där bland skiten.

Willy och jag trotsade regnet och när jag kom tillbaka fanns det inte en endaste torr fläck på hela mig. Satte en ikea-kasse över huvudet medan jag stod och gjorde nya hö-påsar utanför. Grannen måtte ha undrat om hon kikade ut genom sitt fönster.
Det vräkte ner från ovan, men jag hade lovat ta ut Falconi också. Drömde om min varma filt med hoppande får, den nya boken och mitt jordgubb/champange-te medan jag satt upp på lilla-en-och-åttio-pojken. Men kom sedan fram till att jag hellre satt på den här fina, lyhörda skapelsen. Ska verkligen bli spännande att fortsätta med honom.

Kom hem till slut i alla fall. Under de tio minutrarna jag fick vänta utan busskur blev jag omöjligt ännu blötare än innan. Busschauffören log lite medlidande åt mig när jag klev på. Men vad gör man inte. Förresten så är det sjukt smidigt att ta sig runt i Huddinge, det finns ta mig tusan bussar till vartenda litet hörn.
Ja, men jag vet. Jag ska ta körkort. När, eller när och om jag fixar det nu så hamnar i alla fall ännu en av post-it lapparna i papperskorgen. Vikt och riven som en biljett. Det sitter i ryggmärgen.