Liten miss förändrar allt och lite till

En glad Falconi skuttar och hoppar. Inte mer än vanligt, men är man trött i kroppen så hänger den inte riktigt med. Skutt och hopp igen och en förvånad Michelle hamnar på marken med ett hovmärke på magen. Smärta.

Ett sånt litet klantigt misstag gör att jag får ta mig in till Huddinge sjukhus och kolla att allting är okej. Tar blodprover, puls och blodtryck och får ett fint dropp i vänsterarmen. Är fascinerad över att min vilopuls bara ligger på 45-46 slag i minuten, om man tänker på att en elittävlingscyklist har en omkring 35-40. Efter några timmar där jag legat och lyssnat på märkliga läkartermer som flugit över huvuder och ledsna personer som skriker av smärta ute i korridoren får jag dricka en märklig vätska som gör att de kan röntga mig ordentligt. Den smakar verkligen..ingenting. Vatten smakar trettiosju gånger mer än den här genomskinliga kontrastvätskan. Om du någon gång undrar hur ingenting smakar, så rekommenderar jag dig att ta en hutt av den. Hamnar därefter på röntgen och får senare svaren. Förutom blåmärkena så har levern tagit stryk. Jag får en uunderbar (läs stor som ett tält och ful som stryk) vit klänning och ska stanna kvar över natten. Matförbud får jag också om de skulle bli tvugna att operera. Hamnar i ett rum med en förvirrad, söt liten tant och en kvinna som pratar högt i telefon med en bastant röst bakom sitt skynke. Det ligger även en utländsk kvinna och snarkar till vänster om mig.
Läser tidningar som Illustrerad vetenskap, National geografics (där de har en hel artikel om cholita-brottare i Bolivia. Intressant!) och Hästmagasinet. Dödar timmarna genom att spela Quadra Pop i min mobiltelefon, men det går inget vidare. Varje timme kommer de in för att checka mitt blodtryck och ta pulsen. Känner mig som en fånge där med min droppställning.
Efter mycket om och men så somnar jag, men vaknar av att den
söta tanten vandrar omkring med sina sladdar och undrar om grannen kan ta hand om hennes dropp då hon måste besöka damrummet. Vi förklarar vänligt men bestämt att hon måste ha det på sig. Hon hittar efter några försök till toaletten, men då hon kommer ut igen efter en hel del minuter så har hon lämnat kvar droppet där inne. Hon mumlar och virrar ut i korridoren. Hennes granne och jag ringer efter sköterskorna som får leta leta efter henne en stund. Både grannen och jag skrattar och stönar högt bägge två eftersom att skratta gör ONT. Egentligen är det inget att roa sig åt, men det var en väldigt komisk situation just då, där mitt i natten på sjukhuset.
Vaknar tidigt nästa morgon. Omkring nio får jag tid på ultraljud
där de ska kolla extra noga vad som är skadat. Får ordern att stanna kvar en natt till, ingen mat tills dess heller! De andra blir serverad mat som luktar underbart, men jag får ligga där med mina tidningar och min spanska-ordbok. Nej, nej.. jag var int bitter. Finner en liten artikel om en slags mås som gör så att om det inte finns tillräckligt med hannar så får två honor bilda par. De blir befruktade av en annan honas make och så tar hon-paret sedan gemensamt hand om barnen. Naturen är väl fantastisk?
Mera blodprover, börjar bli härdad vid nålar och blod nu. Släpar omkring på min droppställning och hittar fram mot eftermiddagen en tv-apparat där jag fastnar framför ett program om Håkan Hellström. Hans låtar ger mig nostalgirysningar i hela kroppen.
Nästa natt väcks jag omkring två-snåret av en gullig sköterska som har upptäckt att min puls är nere i 38 och jag får ekg-sladdar fastklistrade på bröstet, armarna samt benen. Men allt verkar vara okej. Blir inget ljust streck och ett långt tjutande ljud som i sjukhusserierna i alla fall.

Så imorse fick jag beskedet om att allting ser okej ut på dagens blodprov så får jag nog åka hem senare under dagen. Halleluja! Får även börja äta igen och den smörgåsen var nog det underbaraste jag smakat på länge.
Så för några timmar sen tog jag bussen hem och får äntligen komma ut i friheten igen. Men HUR ska jag kunna hålla mig stilla i tre-fyra veckor? Som en galen unghäst med boxvila.