To the left

 

5 timmar

Vindarna far runt knuten och löven vägrar att ligga stilla på sin plats på marken. Känner mig stark och svag på en och samma gång, så mycket lycka och sorg får samsas på samma plats i varenda en av mina celler. Jag. Tycker. Om. Så. Mycket. Hur ska jag klara mig utan dig..
Smög förbi butiken igår innan jag åkte ut till gården. Kaanske råkade jag köpa ett par nya ridstövlar. Lite sådär. Typ. Det måste vara därför hästarna har gått så underbart bra idag. Irina kunde galoppera åt bägge hållen utan att det blev korsgalopp när hon får lite samling på kroppen. Hinezka lät jag trava och galoppera på rätt så långa tyglar men med eftergift i nacken. Då stod jag också en hel del i lätt sits för att låta hennes rygg vara helt fri så att hon kan stretcha överlinjen och även få in bakbenen långt under sig. Jerzy fick nya fina fötter och var hur mjuk och smidig som helst. Laddar om för en ny omgång nu efter lunchen, på med långkalsonger och mössa. Vantar och varmt te. Inte okej. Jag måste iväg, så är det bara. Jag överlever inte i det här landet, hur mycket jag än älskar er alla.
Ett steg närmare värmen nu. En meter längre bort från precis nu. Ett steg närmare mitt ego. Ett stort kliv från dig. Men jag bär alltid mitt hjärta nära kroppen. Det blåser upp till storm nu.

Från asfalt till lövbeströdda skogsstigar

Snöstorm i veckan. Inte riktigt okej, tycker en annan som förfrös allt från topp till tå. Så kommer en underbar lördag med sol så det nästan värmde ända in i själen. Eller, det skulle ha gjort - om man inte hade varit så illa tvungen att stå i en butik hela dagen. Men så dumt är det inte ändå. Det är så roligt att träffa hästfolk som kommer in och ber om råd och köper utrustning till sina pållar. Eller alla som tar in sina söta små hundar som oftast blir överlyckliga över att få komma in till våran butik. Man får ibland en och annan godisbit och det finns ju andra hund-polare som i princip alltid här inne.
Men nu är jag tillbaka på Hammarby och som alltid blir jag lugn i själen av att vara här. Hade lektionerna nu ikväll och det kändes super-kul eftersom både hästar och ryttare skötte sig bra. Har en fin vecka framför mig med mina underbara små unghästar.  

Världens bästa Igor-öron

Hösten står orubbad

Det hjälper inte hur mycket man än pratar med träden eller hur mycket vatten som forsar ner från skyn. Löven färgas gulbruna och rödglödande ändå.. och så faller de där, ett efter ett. I stora sjok när nordanvindan flämtar och pustar. Jag vill bara ta dem och limma fast dem igen, blad för blad. Eller så tar jag mig ett flygplan någonstans. Om jag bara finge ta med mig alla mina små älskade baskilusker.

 

 

 

Mitt kungarike för en sadel

Idag har det varit sadelutprovning hela dagen lång. Vi tog in hästar på löpande band, jag tog en och sprang ner till hagen och så tog jag upp två nya kandidater. Så nu har de flersta av hästarna välsittande sadlar eller har sådana som väntar på att få lagas och stoppas om. Känns skönt att i alla fall utesluta sadelproblem om det är en häst som protesterar eller inte går så bra.
Sedan fick vi ett samtal från Småhamra där någon hade sett en lös häst och trodde den kunde vara härifrån. Ante och jag körde upp och tog oss en titt, och mycket riktigt - där stod det ett ungt par med en liten brun ponny som de lyckats flytta från vägen med hjälp av ett upphittat rep. Vi föste in henne i hagen igen vid stallet som ligger alldeles bredvid upphittningsplatsen, och efter mycket om och men även fått upp det trasiga staketet. Tur att det inte slutade illa det där.
Solen har värmt våra arma små själar idag och ger oss lite hopp i våra hjärtan.

Jag ska bara..

En strumpa.. två strumpor. Å hej, och...hå. Ett linne. En mössa. Suck och stön. Ett byxben.. och tvåå. Pust. Bara skorna kvar. Att få på sig träningskläderna efter ett långt uppehåll är nästan hårdare än själva springandet. Halvvägs igenom den mödosamma klädpåsättningen bestämmer jag mig för att skriva ett blogg-inlägg. Så pass jobbigt är det. Är hemma i lägenheten nu sedan igår, men längtar redan tillbaka till min lilla röda stuga. Lugnet. Hästarna. Älskade hästar. Tvåbeningarna. De som kallas för vänner och trevliga bekanta. Tack för att ni finns.

Noaks stuga

I natt kändes det som att min lilla stuga skulle svepas med all den vattenmassa som föll ner från den mörka skyn. Flyta på tills vi nådde Tahiti. Eller Kuba skulle inte vara helt fel det heller. Solen tittade lyckligvis fram på eftermiddagen och jag njöt ikapp med Jerzy.

J:na springer ut

Det börjar bli lite för kallt för en Michelle i Sverige nu. Tack och lov för alla fina människor omkring mig och mina älskade hästar. De värmer mig nästan likasamma som ett soligt land i söder. Har bott i min lilla röda stuga i över en vecka nu och hittat lugnet i min själ. Så lugnt som det nu kan bli där inne. De små har skött sig exemplariskt och jag känner mig som en orolig mor då barnen ska skolas in på dagis. Jarek och Jasjin är nästan mogna nog att hoppa över det sista året i gymnasiet och direkt ut i arbetslivet. Jerzy går lumpen och behöver lära sig mer diciplin innan han får mönstra. Han har dock permission ibland och kan då leka runt lite med de andra som är vuxna nog. Jelena och Jirinka har bara börjat grundskolan, men är brådmogna små flickor och har framtiden för sig. Jerrmarus går i specialklass eftersom har är född fel tid på året och har varit sjukskriven en tid. Men vilken stjärna vi har på språng! Jag älskar dem allihopa och är så stolt över mina små skyddslingar. Nästa vända är det dags för K:na. Spännande.