In i minsta mitokondrie

Upp och ner är lika långt, men inte lika lätt!

Upp och runt och överallt inuti

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

                         - Hellström

När musen är stängd dansar ostarna på bordet

Sensommar med början till det som kallas höst.
Mössa och vantar.
Det är nästan behagligare med all denna blåst.
Löv som virvlar och regn som piskar.

Det liksom känns mer.

Ett-fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-nej-nej-nej-nej.

Kryssningen blev precis så man kan vänta sig att en kryssning ska vara.
Speciellt om det är ett gigantiskt gäng Grönalundare ombord.
En del slagsmål, en himla massa sprit, ett sönderklämt finger, en M&M-nergrisad hiss, gnisslande sängar från vissa rum, en utslagen tand, söndermald buffé som hamnar lite här och var, utspillda ölburkar, hytthoppning, tax-free-parfymerande, mycket kärlek, finsk bingo, Absolut Apeach, Gay-spaning, bygga fästning och torn av plaststolar, solning på däck, ännu mera sprit och Toblerone.
Fast.. ändå. Lite galet blev det också, även om det var trevligt när det blev fel. Attans.

Det är kaffets fel att det pickar i bröstet. Kaffet, Michelle.

Slutet på det gröna

Dessa pubkvällar.
De blir alltid så märkliga till slut. Ord som värmer ända in i själen och sanningar som berättas för att virvla upp det gamla i bröstet. Nya känslor som ska ersätta och reparera.

Rörigt i kropp och knopp.
Till den grad att min mobil försvann mitt i alltihop. Borttappad, stulen eller så har den tröttnat på mig och beslutade sig för att vandra hem med någon. Inte för att jag förstår varför någon annan än jag skulle ha den minsta gnutta glädje av den. Gammal, trasig och halvt fungerande samt blivit tappad både i en Berga-toalett och i kärlekstunneln och varit både lite här och var. Har dock tre års bilder i den och massvis av ovärdeliga nummer till personer bland annat i utlandet som jag inte kommer få tag i på annat sätt.
Inget ont som inte har något gott med sig.. Fick en liten promenad med trevligt sällskap till centralen i alla fall. Nattbuss hem och var i säng omkring femsnåret.
Kryssning ikväll. Känns som att det kan bli lika galet det här.

Lill-diva på cirkus

Jahapp.
Vad nödvändig man kände sig då.
Tar mig upp i gryningen för att åka ut till grönan och inte göra någonting.
En pytte-diva som åker cirkuskarusellen om och om igen.
Fick frukost i alla fall.
Jag, Per och Louise var de enda som var morgonpigga nog. Mähä.

Recept partaj a lá Michelle

Tag ett knippe Grönalundare.
Några nävar med Bergafolk.
En stackars Jenny-flicka från Ulken.
Min käre resekamrat.
Ett stycke söt liten syster.
Upphittad busschaufför.
Plus en barndomsstallvän med tillhörande pojkvän.
En hel del hemmagjorda drinkar.
Många varma kramar.
Korvar, mashmallows och bananer på grillen.
Nostalgiska låtar.
Lite hångel (nämner inga namn).
Kontaktannons-servetter.

Och så tillsätter du en massa kärlek och rör runt tills massan har blivit mjuk och fluffig. En vanlig jävla muffins.

När blir för mycket grönt FÖR mycket?

Det är rätt så intressant vad sysselsätter sig med när hjärnan håller på att skrumpna ihop till ett ruttet russin exempelvis när man sitter i körhytten på Vilda Musen och idiottrycker på fyra knappar. Rälsen går snett ovanför, så man ser vagnarna om man har dörren öppen. Jag räknade ut att det går i genomsnitt tjugotre sekunder mellan varje vagn, så när en vagn passerade tre sekunder över skulle nästa komma tjugosex... och så blev jag skitnöjd när den verkligen kom då. Automatiskt räknade jag ut nästa tid. Fyrtionio. Tolv. Trettiofem. Gaaah. Någon som vet vad jag skulle bli diagnostiserad till?

Ska man snacka ännu fler arbetsskador så är det att även vid ledig tid reagera vid varje helt klockslag för att man ska fylla i avläsningsrapporten. Eller när jag satt på toaletten och min första tanke var varför sjutton någon hade ställt in en biljettburk där (det var en silverfärgad rund papperskorg jag fått syn på).
Man har tränat upp sina ögon att även i hundrasjuttio graders vinkel upptäcka röda kläder och kostymer och även som privatperson vara serviceinriktad till tusen. Som när turister står där med kartan och högt undrar hur de hittar till slottet och Michelle förklarar tydligt och pedagogiskt vägen dit. Efteråt vill jag klappa till mig själv för att jag aldrig kan koppla bort det där.
Sitter på bussen och blicken följer varje persons handled och till slut fattar jag att jag letar efter åkband som egentligen inte finns. Jag har sedan jag började arbeta på Grönan inte heller köpt ett enda rött klädesplagg, har några gånger plockat ut gamla ur garderoben men snabbt slängt tillbaka dem.

Å andra sidan så har man blivit så sjukt mycket tålmodigare med personer som arbetar i kassor samt på bussar och dyligt. Man vet hur det känns att tappa greppet om situationen och att det oftast inte är deras fel.

Kärlek. Massvis av kärlek.

Det är nog första födelsedagen jag inte fått öppna ett enda paket. Så är det att bli gammal. Men jag ä int bitter, jag har fått så mycket grattis-kramar och hälsningar att det värmer ända in i själen och tillbaka ut. Har känt mig lite ensam på sistone i min tomma lägenhet och telefonen har varit ovanligt tyst, men det krävs tydligen en elfte augusti för att folket ska höra av sig. Tack alla underbara.

Längtar till på fredag då jag får samla alla mina och göra dem glada. Har en underhållande arbetsvecka framför mig innan dess bara. Brandövning i Lustiga imorgon bitti, de andra ska spela gäster och vi ska försöka få ut dem på snabbast möjliga. Om det vore jag skulle jag leka Gunilla och gasta "Du måste hjääälpa mig över här! Håller DU I MIG!? Hjälper du mig nu då!"Kommer sakna tanten när säsongen är över. Har fått mig många skratt av henne. Gunillas mustascher. Hugaligen.

Halvvägs till fyrtiofyra

Jag fyller visst år i år också. Dags att plocka fram rullatorn snart, tror jag.
På ett sätt känns det som att det var alldeles häromveckan jag var den trettonåriga flickan som hade huvudet och hjärtat fullt av hästar och levde allt för ofta sin egna lilla värld. Satt med näsan nere i någon bok och sprang runt med lillsyrran bland kusar och får.
Känns lite vemodigt att inte kunna se världen ur ett barns naiva och blåögda perspektiv. Ingenting var omöjligt och man var en sådan självklar mittpunkt i världen. Jag minns hur jag satt och tittade på tv-programet Gladiatorerna och var helt bombsäker på att jag skulle kunna klå muskelknuttarna hur lätt som helst. Trots att man är äldre och ska vara så mycket klokare är man egentligen bara mer luttrad av hur rutten, förunderlig och svindlande världen kan vara.

Winnerbäck på Zinken i förrgår. De högre makterna hade bestämt sig för att vi skulle få höra om änglar och soldater till regnets ihärdiga smattrande. Vi fixade ett par plastsäckar från en sushi-bar i närheten och jag klampade runt där som en annan gladpackad fisk. Men torr höll jag mig i alla fall, förutom fossingarna. Spelningen var underbar. Så många toner som betytt så mycket genom livet. Drog ut till Berga efteråt där de flesta redan blivit allt för glada i hatten. Sjuk känsla av att det bara var en vanlig skördefest och man skulle få gå ner till baracken och lägga sig. Vakna upp till en ny, underbar dag på världens bästa Berga.

Men för fan. Grattis på mig, Michelle.

Bekännelse

Det är en hemsk sanning.
Men jag klarar inte av att hålla den inom mig längre.
Det vore orättvist mot mig själv och omvärlden.
Jag har gjort många oförnuftiga saker i mitt liv, men inte lika idiotisk som den här.
Saken är den att..
Here we go.

Det var jag. Det var jag som trampade ihjäl spindeln som orsakade gårdagens skyfall.

Roadtrip a la Stockholm

Sommarens premiärdopp igår. Woho.
Vi åkte ut till Årsta havsbad och svalkade oss. Fast jag kan ju inte påstå att jag är något badlejon direkt, gillar inte riktigt vatten. Kände mig som en klimakterietant som hellre sitter på stranden än plaskar runt. Å andra sidan lekte vi i klätterställningen, så då jämnar det ut sig. Åt vindruvor och vattenmelon och bara var. Vi såg en tutte, snopp, tutte och oh - rumpa (eller hur var det nu?)
Trevligt i alla fall hur som helst. Åkte förbi Berga och alla gamla minnen, kändes märkligt att vara där med Grönan-gänget. Sightsing genom enorma Västerhaninge, över till Julietas våning i Handen och vidare en snabbis mot min lya i Huddinge. Vi landar till sist hemma hos Nina i Kärrtorp, där jag också har sprungit runt som liten eftersom jag växte upp i Bagis/Skarpnäck. Hon vann priset för bästa balkongutsikten i alla fall. Och godaste kaffet.
Hem till Foffe på söder för att hämta bio-biljetter och sen slår vi oss ner på Victoria för att se Läderlappen fightas mot en grym Heath Ledger.
Meeeera mys.