söndag 18 juli 2010

I do

I miss you. And I love you.
Kuack kuack!

fredag 16 juli 2010

När hönsen är borta dansar slavarna på bordet

Både Josep och Joan har befunnit sig någon annanstans under dagen, så efter att ha arbetat en del hästar i hettan tog vi oss friheten att vara lite lata. Någon kom på den brilljanta idén att slänga Mari i ridägerbarnens pool, så inväntandes utanför toalettdörren kastade vi sedan oss över henne då hon öppnade. Det slutade med att vi alla låg med kläderna på i vattnet. Ruben klättrade upp på ett tak och väntade envist som en mört där uppe, men i rättvisans namn åkte han också i plurret till sist.

torsdag 15 juli 2010

Nu är det klippt

Ett efter ett drar, klipper och skär jag av banden som håller mig mentalt kvar på andra platser och ställen än där jag befinner mig just nu. Jag trånar inte längre efter det förflutna livet, för jag vet att det aldrig mer kommer att återvända. Så den enda vägen är rakt fram - dit näsan pekar. Jag har raderat gamla nummer i mobilen (vilket dock numera inte spelar någon roll, då jag inte har sett min mobil på fyra dagar) och tagit bort över hundrafemtio så kallade "vänner" på facebook och inte är jag färdig än. Människor från det förflutna som har betytt mer eller mindre för mig, men numera inte ger mig mer än en till siffra bland mina femhundra personer som kunde se min wall där mitt liv staplas upp. Jag förstår nu att mitt gamla jag ville ha en stor "publik" för livet. Människor som kunde se hur bra jag var och hur mycket jag åstadkommit. Jag är ju lejon för katten, självklart ville jag att så många som möjligt kunde se och beundra. Men ju mer mina pusselbitar i hjärnan faller på plats, inser jag att det är inte det som är viktigt. Så klipp av och släng de snören som håller dig kvar där du inte borde vara, simma mot ytan och upp mot stjärnorna.

onsdag 14 juli 2010

Det exploderade. Alltihop.

När man väljer en sak eller en väg i livet så måste man vara beredd på att man alltid förlorar någonting annat istället. Väljer du ditt, så förlorar du datt. Går du till höger, så missar du vänster. Tittar du bakåt, kan du inte se framåt. Man kan inte äta alla kakor och fortfarande ha dem i burken.
Jag är i ett moment 22-läge och hur jag än gör så kommer jag att krossa mitt hjärta på ett eller annat sätt, det gäller bara att hitta den vägen som gör att jag kan pussla ihop bitarna lättast.

måndag 12 juli 2010

Catalunya

Idag är det trevligt att bo i Spanien. När man ursprunligen kommer från ett land som inte ens kvalade in till VM så känns det extra härligt att få ta del av segerns sötma. Men här i Barcelona är firandet lite komplext då dagen innan segern pågick en enorm manifestation för Kataloniens självständighet. Så att idag gå och vifta med en spansk flagga i den här delen av landet är ingen bra idé om man vill undvika bråk.
En av mina arbetskamrater är oerhört radikal och vill inte ens prata spanska om han kan undvika det, här är det katalanska som gäller.

Katalonien var ett av de starkaste republikanska fästena under spanska inbördeskriget 1936-39 och bestraffades därför hårt av Franco, som avskaffade självstyret och förbjöd det katalanska språket. Området återfick sin autonoma regering Generalitat de Catalunya 1979 efter hårda förhandlingar mellan den demokratiska regeringen i Madrid och en samlad katalansk front av regionalister och vänsterkrafter.

Människorna i den här regionen vill alltså utlysa Katalonien som ett eget land med självstyre igen. Men varför är då regeringen i Madrid är så ovilliga att släppa ifrån sig en del av Spanien? Till att börja med så finns det många fattiga delar i landet, speciellt i södern. Men mestadels av pengarna kommer in via storstäder och framför allt Barcelona, som sedan förs ut till den övriga befolkningen. Att förlora den inkomsten skulle innebära en stor förändring för landet.
Många förkastar det katalanska språket och för en tid sedan var det förbjudet och dödsstraff för dem att använda sitt modersmål, alla skulle prata spanska. Numera talar omrking 17% av spaniens befolkning katalanska och även en del av frankrike och italien.


fredag 9 juli 2010

Love 2.0


Solen är gömd bakom molnen så det är inte lika hett som igår och det är en typiskt vardaglig dag idag, en helt normal arbetsdag. Och jag älskar det. Jag som annars alltid längtar någon annanstans är så lycklig över att kunna känna mig så tillfreds med en helt ordinär dag som denna.
Nena har blivit så fantastiskt mycket bättre på sistone. Jag tror att kombinationen mellan min träning och Joseps ridning är perfekt för henne. Hon har inte lyft framhovarna från marken på ett bra tag nu, samma häst som stegrade sig elva gånger första gången jag satt på henne. Lilla grå tokan.
För att inte tala om Ingrato. Han är fortfarande inte så enkel eller perfekt, men om jag tänker tillbaka på hur han var när jag började att rida honom är det en enorm skillnad. Jag försöker att släppa ut honom i paddocken så mycket som möjligt så att han får röra på sina muskler och sina stela ben och även skritta ut ett bra tag innan och efter ridpassen. Jag tror att det gör mycket för honom. Mitt hjärta har en förmåga att fästa sig vid dem som ingen annan tycker om och behöver hjälp för att skina som de förtjänar att göra. Han är som han är på grund av människans misstag och brister och kan jag göra något för denna själ så gör jag det.

Damien Rice - Cannonball

måndag 5 juli 2010

En dag att vara lycklig på

Vaknade tidigt och red Ingrato innan solen ställer sig för högt, men smet in till mig nyss då gården har invaderats av ridlägerungar. Till råga på det kom bägge veterinärerna och av någon anledning så blir det alltid så att jag får arbeta när de kommer även om jag är ledig. Så jag säger tack och hej och smyger in till mig och dricker kaffe istället. Ska upp till Carrefour strax och inhandla diverse saker tills min Zorro kommer tillbaka efter sin trip till England. Äntligen.


Världens härlighet är förgänglig,
och det är inte genom den vi ska mäta vårt liv,
utan genom valen vi gör när vi följer vårt levnadsöde,
tror på våra utopier
och tror på våra drömmar.
Vi är alla huvudpersoner i vårt eget liv,
och det är ofta de anonyma hjältarna
som lämnar efter sig de djupaste spåren.


Paulo Coelhos tal när han blev invald i den
brasilianska litterära akademin


söndag 4 juli 2010

Se dig inte om


När det inte finns någon återvändo,
bör man endast fokusera på det
bästa sättet att fortsätta framåt.
- Paulo Coelho



HETTA - med de stora bokstäverna.

Sitter och baddar pannan med en ispåse, jag tror att jag skulle kunna steka ett ägg på valfri del av kroppen för tillfället. Hästarna svettas bara de står i sina boxar och hunden vägrar att äta. Fast det där att man äter mindre när det är varmt verkar inte min kropp ha uppfattat, jag har smällt i mig chokladcrossianter så det står härliga till. Nu ser jag att molnen tornar upp sig enorma och mörka vid bergen, så jag misstänker starkt att det är ett mindre eller större oväder på väg in.

Efter mitt Sverige-besök har jag fått känslan av att ett nytt kapitel i mitt liv har tagit sin början. Jag kan släppa allt det gamla och bara hänge åt mitt liv jag har här i Barcelona. Jag behöver inte längre fundera på hur livet hade sett ut om jag stannat i Sverige eller vad jag har förlorat. Vad jag har upplevt är vad jag har upplevt och det har gjort mig till den jag är och anledningen till att jag är där jag är. Jag ska göra som han har gett mig rådet att göra, jag ska sluta grubbla så mycket på det förflutna och bara kasta mina ögon i den andra riktningen. Han har bett mig så många gånger att släppa mina spärrar och mina rädslor, sådana som jag trodde mig inte längre ha. Men efter att ha blivit pushad framåt fanns det tankar och känslor i mitt inre som bad mig att hålla i mitt gamla sätt och mitt gamla jag för kung och fosterland. Det gäller att våga ta det sista steget över stupet och tro benhårt på att man faktiskt kan flyga. Det finns inget annat sätt.

Stateless - Bloodstream

lördag 3 juli 2010

Wueepa. Hola guapo.


Like a bloody owen

Klockan börjar närma sig fyra och det är hett som i en smältugn. Tog precis en kalldusch och slängde på mig bikinin, det här är ju olidligt. Ska försöka att masa mig upp på Ingrato och Nena under eftermiddagen, men blir det inte svalare snart så vet jag sjutton om det går. Alla verkade glada åt att jag är tillbaka och jag känner mig fånigt lycklig. Josep sa att Nena hade gått som en klocka men Ingrato hade han inte ens velat prova. "That horse is for Michelle!", sa han och skrattade. Stackars knasiga häst, ingen tycker om honom förutom jag.
Jag älskar mitt arbete. Hur många kan säga att de vaknar på morgonen och verkligen ser fram emot sin arbetsdag? Även om jag har tyckt om de flesta av mina jobb, så har prestationsångesten ofta satt stopp för att lyckan ska kunna ta över helt.

Back were I belong

Vaknade upp och insåg att jag slocknat ovanpå alla sängkläderna på bredden i min stora säng igår kväll med hans tröja i min famn. Har precis ätit chokladcrossianter till frukost och dricker ört-te, huvudvärken från gårdagens flygtur och obefintliga sömn börjar att släppa. Att jag nästan missade planet hem på grund av slarv från min hjärna förstår jag inte, då jag anser mig vara en rätt så rutinerad flygare vid det här laget. Men nu är jag äntligen här igen, tog precis en runda runt stallarna och närainpå allt verkar vara som det var för en vecka sedan. Förstås, Nevat och Turyn´s boxar är tomma då en av dem är avlivad och den andra såld till Sverige.

Det känns som att alla band som fortfarande höll mig kvar mentalt i Sverige har jag nu klippt av med en vass sax och kan numera koncentrera mig helt på att leva här. De sista bitarna av mitt gamla liv som jag höll i ett järngrepp har jag släppt och det känns nästan som en slags återfödelse. Jag är inte samma person jag var då, utan en mycket bättre. Lugnare. Stabilare.

Ingrato trampar otåligt och högt efter frukost, fåglarna kvittrar som galningar och flugorna kryper runt på benen. Härligt att vara tillbaka.

Yael Naïm - New soul