A(i)nt it just the way

Veckans lediga dag och orken att aka in till Sevilla fanns liksom inte, sa jag promenerade bort over hagen och genom halet i staketet. Satte mig vid kullarna dar faren betar och El Garrobo ligger nedanfor med sina vita hus och den gamla kyrkan som star som en overvakande gammal herde over den lilla byn. Jag la mig pa en av stockarna och njot av solen, som ordnade en alldeles lagom temperatur at oss. Nedanfor mig gnetade och stretade en hel arme av myror som flitigt irrade fram och tillbaka pa sin stig. Jag undrar hur de organiserar allting. Vem bestammer vem som har vilka arbetsuppgifter? Hur kommer det sig att just den lilla myran maste bygga upp stacken och inte passa aggen? Far de semesterersattning? Vad hander om en stackare blir sjuk och maste stanna hemma? Kanske betraktade de aven mig. Funderade pa vad den saten ligger dar och skuggar hela vagen for. Kanske tanker pa hur lyckligt lottade de ar som ar en myra och inte en manniska. De klumpiga tvabeningarna som inte inser vad livet gar ut pa. De som skapar sina egna problem och forstor for varandra. Det kan inte vara latt att vara en manniska, sager de till varandra och skakar pa sina antenner. De lever hela sina liv utan att se. Fast kanske lagger de inte ens marke till mig. Kanske pinnar de bara fram och tillbaka och ar helt nojda med att bara vara myror. Vid kullen betade faren, ratt tillfreds med att vara just far.

"Ser du stjarnan i det bla.."

Det ar lite for stenigt underlag. Och egentligen lite for morkt. Men jag alskar anda att springa om kvallarna, under stjarnorna. Musiken som pumpas in i kroppen och ger mer energi till cellerna i benen och fotterna. Run, run, run. Tre varv brukar vara lagom, nagon gang fyra om jag kanner mig extra rastlos. Jag tycker om kanslan som kommer efter ett tag, att jag skulle kunna springa till varldens ande om jag skulle vilja. Men vem vill hamna dar?
Efterat lagger jag mig pa en slags harv som star bredvid ridhuset. Den ar i perfekt form for att ligga och betrakta stjarnhimlen som ar maktig nog att till och med fa kungen att kanna sig extremt liten och betydelselos. Hjartat slar fortfarande som en trumpinne efter den galet harda sista backen. Tycker om nar det kanns som att det nastan ska hoppa ur brostet. Det liksom kanns mer att man lever. Samma sak nar jag dricker kaffe, da pickar det pa som tusan. Vad gor man inte i brist pa annat som far hjartat att sla..

Bergochdalbana a la Michelles strupe

Den har dagen har varit helt galen. Medardo skulle antligen fa vara ledig for en gangs skull, eftersom han har hela stallet sjalv nu nar Ivan ar hemma i Ecuador pa semester. Sa jag, Linnea och David fick ta hans jobb ocksa, utover att rida alla vara hastar. Jag ljuger inte nar jag sager att vi har jobbat i fjorton timmar, i strack. En yttepytte paus for att slanga i sig nagot som ska kallas atbart, upp till stallet igen och slita vidare. En trost ar ju i alla fall att hastarna gick nagorlunda bra allihopa. Chillon (aka Harry) fick inga tokryck, Lancero latsades inte bli radd och bralla ivag, Chirivita var inte lika mycket bitch som vanligt och ja.. you get it.

Igar nar jag visade min unghingst (som tydligen heter Chevere, har jag fatt veta nu) for en klient, satt jag dar med andan i halsen eftersom vi inte kunnat galoppera pa utebanan riktigt ordentligt forut. Men han var helt okej och jag andades ut, men fick nagot annat i halsen forutom andan. En disorienterad satans fluga kravlade runt dar och jag som inte kunde stanna eftersom koparen skulle se hur fin hasten ar fick fint svalja skiten, le och galoppera vidare. Mums.

Little dream ar antligen bra igen. Har ska busas!

Den fjortonde oktober tjugohundranio

Det ar ingen konst att vara modig om man inte ar radd

Dos meses

Pa lordag har jag varit har i Spanien i tva manader. Tiden har gatt fortare an vad jag forvantade mig, sa mycket jobb som det har varit. Vi har gjort mycket, jag har varit mycket. Jag har varit uppe, jag har varit nere, jag har varit forstord, jag har varit hog pa livet. Jag har varit kontrollerad, jag har slappt allt.
Jag trodde jag skulle langta atminstone en gnutta hem till Sverige och det livet jag hade i lilla Huddinge. Men det ar smasaker som jag kanner ett sting av begar av. Som Plattan-Icas kaffe. Aka tunnelbana och titta pa manniskor. Min exellenta loprunda. Lyssna pa morgonpasset i p3 nar jag mockar.

Tack

Hade antligen huset for mig sjalv och njot av att mitt ego fick ta sin valbehovda plats igen. Hade nastan borjat kla av mig for sangen nar jag blev overtalad att hanga pa in till Sevilla istallet. Vad gor man inte. Sa var det med den ensamma kvallen.
Satt och tittade igenom gamla bilder och vid vissa krampar liksom hjartat ihop sig av saknad. Saknad av en person eller varelse. Av en plats. Av en tid. Av ett liv som inte langre gar att atervanda till. Saknad av den person jag var just da. Men jag sager aterigen till mig sjalv att inte kanna nagon sorg over det forlorade, for det resulterade i nagonting annat. Nagot minst lika bra. Var tacksam over det som en gang var, att man fick uppleva den platsen, den personen, den tiden.. Ingen sorg. Var tacksam over minnena som skapades. De som gar att dra fram sadana dagar man behover paminna sig sjalv om att livet ar underbart.

If you can't beat them, join them

Buss, Göteborg

Några fjortistjejer har lagt upp fötterna på sätena. Bussen stannar på en hållplats och en tant ~70 kliver på. Hon betalar turen och ser sedan på tjejerna.
Tanten (högt till chauffören): Får man ha fötterna på sätena?
Busschauffören (leende): Ja, idag får man det.
Tanten blir stum och går därifrån. Hon sätter sig på platsen bredvid tjejerna. Efter en liten stund lägger hon också upp fötterna på sätena.