Låt stå

Sju timmar kvar av tjugohundratolv. Det har varit ett omtumlande år (fast säg vilket år som inte har varit lite halvkaotiskt i mitt liv). Jag är nu tillbaka i den stad där jag firade in detta året för tolv månader sedan, men på helt andra villkor. Jag är samma Michelle, men ändå inte och jag är i samma stad men allt är så annorlunda. Barcelona är inte förändrat, men livet. Mitt liv. Med mycket kraft och möda bestämde jag mig för att ta mig hem till Sverige igen. Så de första månaderna av detta året levde jag här i en nervös sorg och förväntansfull längtan bland alla de vackra hästarna och mina internationella vänner. I mars satte jag mig på flygplanet med min överfulla väska och togs emot av min mor på Arlanda och dagen därpå en snöstorm.
Träffade min fina familj igen och försökte att återanpassa mig i min lägenhet. Det var inte lätt. Många långa nätter av tomhet och funderingar. Lite tårar blev det nog också.
Fick min plats igen på Hammarby Gård, där jag praktiskt taget har växt upp, det hjälpte mig mycket att hitta min stabilitet igen. Mina fina människor, mina älskade hästar. Min Chastra. Och alla nya unga förmågor som jag fick lära känna.
Sen hoppade jag in på Gröna Lund igen och då växlade allt mellan euforisk lycka och samma sorg som höll sig kvar. Men steg för steg så minskade den hemska känslan och jag blev en hel människa igen.
Gröna Lund, så många gånger jag läkt min själ av den platsen full av kärlek och vänner. Träffade min fina Camilo, men ingen av oss trodde då att det skulle bli så här.
Sommaren rann iväg, i dubbel bemärkelse. Växlade mellan lugnet på gården och öset i parken. Passade mig perfekt. Hösten kom och jag fortsatte att träna mina fina hästar. Hyrde ut lägenheten och förberedde mig för arbetet i Alicante. Jag klarar bara inte av den svenska vintern, så är det bara. I början av december tog jag mig ner till Rescue Centret där solen sken. Men.. en klantig svenska på en cykel - resulterade i ett brutet nyckeben och en operation. Camilo kon ner till mig. Först hade vi tänkt att arbeta bägge två på gården, men vi insåg snabbt att vi blir bättre utan dem. Så.. vi drog med oss vad vi hade och tog bussen in till Alicante. Fin vecka med min fina. Sen blev det tåget hit till Barcelona där vi är just nu.

Tjugohundratretton. Ska. Bli så bra. Jag ska utveckla min ridning och mitt sätt att träna hästarna på. Jag ska ta hand om de som verkligen betyder någonting. Jag ska låta mitt hår bli långt och jag ska använda min kropp, bara för att jag kan. Jag ska fara dit solen finns och jag ska behålla min frihet.

Tack alla vänner och bekanta som har gjort året till vad det blev. Tack för all kärlek och omtanke. Vi ses när tvåan har blivit en trea.

Igroooo

Vi ställde klockan på tidigt igår kväll, det vill säga runt sju, eftersom vi skulle vilja gå på gatorna utan alla dessa folkmassor. Jag har bott i den här staden i nästan tre år, men aldrig någonsin sett så mycket människor här på en och samma gång. Under så många dagars tid. Sjukt. Kanske snart när folk går tillbaka till sina arbeten, när nyår är över. Det är som att hela världen har bestämt sig för att fira jul och nyår här i världens bästa stad. Hur som helst.. så kom vi inte ur sängen förrän vid nio, och då var det redan en hel del folk ute. Vi gick förbi bageriet och köpte en baguette och choklad-croassainter, gick ner till hamnen och avnjöt våran frukost med solksken på köpet. Helt okej. Mycket promenerande blir det.
Snart hemma i Sverige igen. Saknar mina hästar. Mina bebisar.

Karma?

Jag förstår inte. Har jag varit så dum? Tycker universum att jag förtjänar detta? Jag som alltid har haft sådan tur i sådana här situationer, tycker jag. Men när jag tänker efter.. så har jag också lyckats kaosa till det rätt så ofta. Som nu. En (massa raderade fula ord) bankomat mitt på La Rambla tyckte att det var en bra idé att sluka mitt kort. Stod där och väntade en väldans massa minuter på att det skulle ploppa ut igen. Men icke. Det fungerade inte ens att sparka lite på den. Får ringa ett nöd-nummer till visa som står på automaten. De ska skicka ett emergency-card, om min bank går med på det. Går morloken upp till hostelet igen.
Dagen efter kontaktar jag själv Nordea, men de säger att de inte kan göra ett skvatt eftersom jag inte har min personliga kod. Denna kod används endast vid förenklad inloggning och vid mobil-appen. Men eftersom jag inte använder varken förenklad inloggning eller har en mobil med app, så finns den inte lagrad i min minnesbank. Gah! Så. Finns inte något som helst sätt att lösa det på tydligen. De kan skicka kontanter, men.. hur köper man flygbiljetter hem igen med kontanter?
Som tur är, tur tur tur, har man underbara människor hemma i Sverige som ställer upp. Vad skulle jag göra utan er? Kommer i alla fall hem nu, men får leva super-snålt tills dess. Den billigaste flygbiljetten låg på den 10 januari, det gick på ett ut att stanna och betala hostel eller att betala flygbiljetterna på två och ett halvt tusen var. Suck. Jag har åtminstone min Camilo med mig hela tiden.
Tack igen, Tina.

Holy breakfast

Syvonne, det här är en ensaimada. Bör provas.

My town

Tillbaka i Barcelona. Me like. Igår satte jag och Camilo oss på tåget för att fara fem timmar uppåt, norrut. Lite kallare än Alicante, men vad gör det? Älskade Barcelona. Dana och hennes pojkvän Ivan är på väg in till stan, så tänkte vi hänga lite. Min arm känns mycket bättre, skönt att inte behöva smärtstillande längre. Men åh, vad underbart det skulle vara med två fungerande armar. Att man inte uppskattar det när man väl har det.
Blir nog en vecka här och sen får jag se mig beserad av min ekonomi. Var ju inte riktigt så här jag hade planerat det. Men nu blev det så och det blir väl alltid som det ska bli.

Ensaimadas

Det är den tjugoandra december. Vi har just suttit under de enorma träden och druckit kaffe och ätit ensaimadas. Bästa frukosten ever. Verkar bli en varm dag idag igen, så vi tänkte ta oss ner till stranden och doppa våra fötter och sola våra arma kroppar. Jag svär, jag skulle bada om jag bara kunde. Lite kallt är det, men bara tanken på hur det är i Sverige gör att det inte spelar någon roll.
Idag får jag sluta med mina smärtstillande, det tackar jag för. De ger mig sådan fruktansvärd magknip ibland. Jag kan även röra min högerarm mer, nu kan jag till och med klä på mig själv. Ha! Det du.

Snart julafton. Jag är med min Camilo. I solen. Min kropp läker. Jag får prata spanska. Det finns palmer. Och choklad-crossainter. Livet fungerar, helt klart.

18

Jag tycker fortfarande att mina arton häftstift som sitter fastklamrade i min kropp är rätt så fascinerande.

The world is still standing. And so are we.

Världen står fortfarande kvar. Rätt så trevligt, eftersom livet är helt okej just nu. Jag förstår verkligen inte hur man kan välja att leva i ett land som Sverige. Här är det så behagligt, så levande. Där uppe dör allt efter klockan fyra när solen går ner. Den här delen av världen sover aldrig.

Soon the end of the world. It´s okey.

Så kan det gå

Jag har inte hållt er helt uppdaterade på sistone.. Det har hänt en del. Bara efter några dagar på den nya gården bland engelsmän, en irländare och en polack så cyklar jag hem från mataffären på kvällen, det visar sig vara en dum idé. Efter en bro bör jag svänga tvärt till höger, men Michelle svänger inte tillräckligt mycket. Så buller och brak. En meter rakt ner och det gör ont. Fruktansvärt ont. Kommer upp på cykeln igen och tar mig hem. Lyckas på något vis somna och nästkommande dag tar jag en smärtstillande och får skjuts till sjukhuset runt två på dagen. De konstaterar att mitt nyckelben är brutet och jag läggs in för en operation, då de har flyttat sig så långt ifrån varandra att det inte kommer att läkas av sig självt. Efter många långa timmar får jag in spruta och somnar på stört. Jag bara vaknar upp med en annan smärta i axeln och får lämna sjukhuset dagen därpå. Men inte en chans att jag kunde jobba i stallet nu. Suck.

Först tänker jag åka hem, men världens finaste Camilo säger att han kan komma ner och så jobbar vi tillsammans. På söndagen hittar han en billig biljett och tar sig ner till mig. Efter det händer det saker och ting så att jag måste lämna gården hur som helst. Jag och Camilo tar oss in till Rojales där jag först går till doktorn och kontrollerar mina stygn, därefter tar vi bussen till Alicante city. Här har vi bott på hostel nu i några dagar. De pengarna jag hade tänkt att resa till Chile till får gå åt här istället. Tänker inte låta Camilo åka hem direkt när han väl har kommit ner. Så vi promenerar runt här, äter glass, solar, badar våra fötter på stranden och bara är.
Det är helt okej det med.
Tänk att, att även med ett brutet nyckelben och varit tvungen att lämna sitt jobb, så kan man vara så här lycklig.

Alicante

Den blomstertid nu kommer..

Molnigt idag, men det känns som en kvav sommardag. Jag går runt med min mitella och försöker att göra så gott jag kan. Snart kommer min Camilo hit!

I´ll stay

Så, de ville så gärna att jag skulle stanna.. och jag kan ju lika gärna läka här i solen som hemma bland snö och kyla. Vågar inte ens tänka på hur bökigt det skulle bli att klä av sig och på sig varje gång man ska ta sig ut. Nej, uscha. Jag som redan får problem bara jag ska sätta på mig en enda stor tjocktöja. Värsta projektet. Det känns bättre nu, men mina smärtstillande gör mig så ofantligt trött. Jag somnar hela tiden lite då och då, i tid och otid. Ibland även sittandes.
Idag komme min finaste Camilo ner hit till Alicate ända från Sverige. Yeeeey! Som jag har längtat.

Jag och Dexter

Ho ho ho. Feliz Navidad.

Igår grävde vi fram tomtekläderna och glittret. Barnen från ponnyklubben hade pyntat trädgården förra söndagen och nu var det dags att tomtefiera oss själva, och Dexter och småponnierna förstås. Det grillades och lagades mat, en man stod och gjorde hemgjord glögg, tälten var uppe med all information om de räddade hästarna och en massa bilder. En liten scen riggad och en mängd stolar och bord uppställda. Jag lyckades hitta den finaste tomteluvan och fick låna en röd tröja av sammet med julkulor i dragkedjorna av en snäll kvinna som brukar hjälpa till här. Tomtetröjan fick jag bara inte på mig, inte med denna armen.
Så vi hämtade underbara Dexter, hängde glitter på honom och stod och välkomnade alla vi grinden. Dexter är en enorm, vit, mulåsna, med låångt ansikte och låånga öron. Och allt han gör, går så låångsamt. Såå..såå långsamt. Varför stressa liksom? En voluntär från trakten hade klätt ut sig till jultomten så barnen fick berätta vad de önskar sig i julklapp. Och en kör med ett tiotal äldre personer sjöng underbart vackra julsånger. Mys.
Vi drog nog in en slant igår. Så att Sue och Rod kan fortsätta med det underbara arbetet de gör.

Miranda och världens coolaste Dexter

Jag och Tommy

Sovsällskap

Idag har jag haft sovsällskap hela dagen. Söt-Katta, hon följer mig vart jag än går.

Tengo dolor

Kul att trasa sönder sin ena halva av koppen, speciellt när det är en högerhänt sådan. Det är och kommer att bli en prövning att göra allt med vänster istället, att byta kläder tog en halv evighet. Kan inte sträcka ut armen heller riktigt uan att det gör fabulöst ont, så fick sätta bandet till linnet under istället och slänga tjocktöjan över axlarna. Det fungerar här, men när jag tar mig till kallare klimat.. återstår att se. Ont att ligga ner, men borde inte röra mig allt för mycket. Tur att det finns bra smärtstillande. Me gusta.

Collarbone

Du kan göra upp planer för livet, hur många som helst. Men i sluändan gör livet som det vill i alla fall. Efter alla galningar jag ridit och klarat mig bra med - så ramlar jag av en - tada! - cykel och bryter nyckelbenet. Opererades igår och nu ska jag vara stilla i fyra veckor. Fan, jag som tyckte om det här stället så mycket. Och solen. Nu är jag ju inte så behjälplig här.. fasiken. Så får se när jag kommer hem, kanske om några dagar. Vill inte. Nåväl, så länge jag får vara med Camilo. Finaste.

Domingo

En del av hästarna går ute på nätterna också, men många tas in i stallet varje kväll.

Miniponnyernas ställe där det busas i princip alltid. På kvällen springer de alla in i stallet själva. Det är inte alltid det blir rätt box..eller någon box alls, eftersom hönornas matskål är väldigt populär.

(Längst fram har ny nyfikna Nelson, som förlorade sitt högeröga på grund av vanvård)

Pepe har ett hårt liv. Not. Fast han förtjänar en mjuk soffa så här på ålderns höst. Alla gårdens sju hundar har blivit omhändertagna av Sue och Rod. Fantastiska är de allihopa.

Känns konstigt att höra de julsånger som spelats under dagen när solen skiner på mig och på palmerna.

På söndagarna kommer ponnyklubbens medlemmar hit, idag julpyntade de trädgården.

Mulan Dexter är något extra! Vilken personlighet. Han går lös lite som han vill, går han någonstans där han inte bör vara så är det bara att mota tillbaka honom. Han är bland det coolaste jag har sett.

Allra finaste Nero. En treårig PRE som stod instängd i en mörk box i princip hela sin uppväxt. Nero och jag arbetar på att förstå vad som är rätt och fel. Inte så lätt när man inte har umgåtts med någon annan, någonsin.

They deserve it

Ge dem några minuter av ditt liv. Läs om deras livsöden.

http://www.easyhorsecare.net/horses

Ronson

Det här är Bronson. Han hittades liggandes bredvid en motorväg när han var yngre, då någon hade försökt ha ihjäl honom genom att slå en hammare i skallen på honom ett flertal gånger. Han har förlorat balansen i ena halvan av kroppen, det är därför han håller sitt huvud på snedden mest hela tiden, för att balansera upp sin kropp. Men han är glad och lycklig nu, trots det han har varit med om.

Vad vi är äckliga, vi människor.

Alicante

Terminal 2

Att få stå nedanför en sådan här montor ger mig sådana lyckokänslor. Jag ville ställa mig och dansa.

På resande fot

Aeropuerto

Sitter just nu på flygplatsen och inväntar påstigningen ombord på planet ner till Alicante. Jag har en fyrtiofem minuter kvar att fördriva, men det gör mig absolut ingenting. Tycker det är mysigt. Mitt handbagage, som är det enda jag reser med, vägde lite för mycket.. så jag var tvungen att betala 50 euro eller - catching! - komma på någonting smart. Jag gick alltså in på toaletten, slängde ett par jeans som hade gått sönder ändå, klädde på mig ett annat par jeans och mina blåa chino-byxor över det, två par ridstrumpor, två linnen, en långärmad t-shirt, två stickade tröjor, en väst och en jumper över det. Två scarfar, en mössa och, tadaa, en hatt på det. Jag provade till och med att få på mig gympadojorna över kängorna, men där tog det helt stopp. Jag svettades som en gris när jag till slut kom fram till caféet här, där jag nu sitter med femtom fria internetminuter. Generöst.

Can Vila

Jag var med Dana på hennes jobb idag. Jag vill också jobba i det här stallet!

La ciudad de mi vida

Timmarna går lite för snabbt. Skulle kunna stanna resten av mitt liv här, jag älskar varje liten del av den här stan. Jag älskar att vara en del av den. Jag vill omfamna hela Barcelona och ge all min kärlek. Det är knappt så att jag kan spotta ute på trottoaren, det är som att göra det på en vän. Dessa dofter, varje gata är som konst och språket finns som poesi runt mig hela tiden. En och en halv dag kvar, sedan måste jag packa om väskan och bege mig mot flygplatsen. Alicante väntar. Jag har ont i benen av allt promenerande. Igår drog jag hela hamnen och stranden bort tills jag inte orkade mer. Solen sken i mitt hår och jag blev alldeles varm i kroppen.

Beauty

Office in the blue

Den här mannen sitter med sin dator på ett ihopfällbart litet bord och verkar att vara inne i sitt arbete här mitt på stranden. Bättre kontor kan man väl inte ha?

Feliz

Mina drömmars stad

Tänker inte säga att det var nära att tårarna föll när jag såg min älskade stad igen. För det gjorde de. Nu är jag här igen. Det var länge sedan vi umgicks, jag och Barcelona. I mars klev jag på planet hem till Sverige och trodde absolut inte att det skulle ta så här lång tid tills jag återvände. Nu ska jag ut och umgås med mina kära smågator. Andas luften. Känna solen i mitt ansikte.

Bara om du vore här, Camilo.

Tack, gode gud.

Congrats

Ögonen vattnas när jag ser alla underbara hästar och fantastiska ryttare som presterar i Globen. Och att Tinne gick och tog hem segern! Superduper-roligt, verkligen. Grattis Sara, Anton och Tinne. Vilken fantastisk sport jag får vara delaktig i. En livsstil jag inte skulle byta mot allt guld i världen. Jag är så otroligt tacksam att mitt liv styrde in mig på dessa banor. Mycket slit, men oj, vad man får igen.
Dock är det svårt att arbeta och ha häst under den här delen av året så här pass mycket norrut i vår värld. Därför flyr jag. Det vore kul att kunna slå sig ner, köpa en häst att utvecklas tillsammans med. Men det får bli i framtiden.
Nu är det alldeles för kallt. Vi har hållit oss inomhus mestadels av tiden idag jag och Camilo, och nästa gång jag ska ut genom dörren är det för att traska upp till nattbussen och ta mig ut till Arlanda. Nästa gång jag ser solen gå upp är det igenom rutan på ett flygplan. Och luften jag får andas är densamma som jag gjorde under tre års tid innan jag flyttade hem till Sverige igen. Mitt älskade, älskade Barcelona. Det värker i mitt hjärta av längtan. Snart.. snart är jag där..

BCN

Färdigjobbat i butiken nu. Kom därifrån i alla fall med den marinblåa John Whitaker-jackan som jag sneglat på i flera veckor nu. Om trettiofem små timmar kommer jag att få vandra på Barcelonas gator igen. Älskade, älskade Barcelona.Och tack och lov, så får jag fly denna hemska kyla. Jag skakar, jag föraktar, jag står inte ut. Det knarrar under fötterna, man halkar, man blir deprimerad. Jag väljer en annan väg.

Andas

Hittade det här på en lapp i ett par byxor när jag städade min lilla stuga.

 
När vi en gång valt väg, låt oss aldrig vända blicken bakåt och låt inte heller ångesten fräta sönder vår själ.

Lluvia

Syndafloden är här, nu får vi vad vi förtjänar. Eller något. Sablans vad det har vräkt ner, hela natten, hela dagen och så hela natten igen. Floden har svämmat över så en av hagarna har förvandlats till en sjö. Fryser det på så kan vi ju alltid åka skridskor. Och elen till min stuga gick i natt, kallt var det när jag vaknade imorse. Tur att Micke kan fixa allt sånt där. Näknar ner dagarna nu. Bara lite kvar som ska fixas och sen är jag på väg igen.

It´s a womans world

Min kropp har tagit många smällar i sina dagar, så jag har lärt mig att hantera smärta rätt så bra. Men mensvärken från helvetet är inte att leka med. Det är som att någon sitter inne i mig och sticker mig konstant med små knivar, och den molande värken i ryggen gör att jag knappt kan stå upp. Det gör ont att vara stilla, det gör ont att röra sig. Det gör ont att prata, det gör ont att vara tyst. Försökte mig på att rida Jerzy, lite trav och en galopp i ena varvet. Men jag fick hoppa se mig besegrad av min egen kropp och lät Christina rida honom ett par varv istället. Finaste hästen. Kul att se honom från marken. Sen gav jag upp och gick in och vilade, fick lite tyngre smärtstillande och jösses vad effektivt. Blev sjukt avslappnad och det onda gav sig lite. Tack, tack, tack. Så när jag kunde andas igen så blev det en underbart god lunch med tisdagsgänget som Marina hade lagat. Mumma. Tänk att vi alla är kvar här fortfarande. Mats och Åsa har hängt här i evigheter, ända sedan jag var tretton år och blev superlycklig av att få rida ut med dem. Och Marina vars dotter Julia började här när hon bara var en pluttig femåring. Så ena Lena som har arbetat här i elva år och så den andra Lena som "bara" varit här i sex år. Hammarby är ett ställe som man blir kvar på.

Obsession for freedom

Kollade på en karta hur det ligger med stället jag ska fara till. Kunde inte låta bli att scrolla upp ett par mil och läsa småbyar och gatunamn runt Barcelona. Det knöt sig i magen av saknad och det kändes nästan som att jag skulle börja att böla. Älskade Bacelona. Om en vecka är jag där. Häromdagen när jag stod i butiken och fixade med den nya John Withaker-kollektionen kom det in ett gäng peruanska tanter och jag hörde mitt underbara språk. Kunde inte låta bli, så till slut stod jag där och pratade med dem. Jag känner att jag tappat en del, men de tyckte jag behärskade det riktigt bra. De gick och jag var alldeles varm i kroppen. Jag blir lycklig på riktigt av att prata spanska.

Jag och Haspar

Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet

Ett dygn till har suddats ut ur våra liv och ersatts med minnen. En rätt gråmulen, ordinär dag. Men tänk vad man ska sakna den här vanligheten sen när man inte är mer än jord och aska.
Tina är bortrest med Rolf och oj, vad jag hoppas att de njuter där i solen. Själv klaffsar vi runt i leran och låter huden knottra sig medan man står där och försöker gräva fram en häst innan man ska rida. Men snart är det min tur.. Dubbla känslor. Travellern inom mig skiker och bankar och säger att nu är det tamefan dags att åka. Medan den andra rösten säger att vi faktiskt har det rätt så bra här bland underbara människor, de goaste hästarna och oväntad kärlek. Jag vet inte hur det här ska kännas, så jag väntar lite med att känna efter tills... tills ett tag framåt.

Stockholm i mitt hjärta