Sju timmar kvar av tjugohundratolv. Det har varit ett omtumlande år (fast säg vilket år som inte har varit lite halvkaotiskt i mitt liv). Jag är nu tillbaka i den stad där jag firade in detta året för tolv månader sedan, men på helt andra villkor. Jag är samma Michelle, men ändå inte och jag är i samma stad men allt är så annorlunda. Barcelona är inte förändrat, men livet. Mitt liv. Med mycket kraft och möda bestämde jag mig för att ta mig hem till Sverige igen. Så de första månaderna av detta året levde jag här i en nervös sorg och förväntansfull längtan bland alla de vackra hästarna och mina internationella vänner. I mars satte jag mig på flygplanet med min överfulla väska och togs emot av min mor på Arlanda och dagen därpå en snöstorm.
Träffade min fina familj igen och försökte att återanpassa mig i min lägenhet. Det var inte lätt. Många långa nätter av tomhet och funderingar. Lite tårar blev det nog också.
Fick min plats igen på Hammarby Gård, där jag praktiskt taget har växt upp, det hjälpte mig mycket att hitta min stabilitet igen. Mina fina människor, mina älskade hästar. Min Chastra. Och alla nya unga förmågor som jag fick lära känna.
Sen hoppade jag in på Gröna Lund igen och då växlade allt mellan euforisk lycka och samma sorg som höll sig kvar. Men steg för steg så minskade den hemska känslan och jag blev en hel människa igen.
Gröna Lund, så många gånger jag läkt min själ av den platsen full av kärlek och vänner. Träffade min fina Camilo, men ingen av oss trodde då att det skulle bli så här.
Sommaren rann iväg, i dubbel bemärkelse. Växlade mellan lugnet på gården och öset i parken. Passade mig perfekt. Hösten kom och jag fortsatte att träna mina fina hästar. Hyrde ut lägenheten och förberedde mig för arbetet i Alicante. Jag klarar bara inte av den svenska vintern, så är det bara. I början av december tog jag mig ner till Rescue Centret där solen sken. Men.. en klantig svenska på en cykel - resulterade i ett brutet nyckeben och en operation. Camilo kon ner till mig. Först hade vi tänkt att arbeta bägge två på gården, men vi insåg snabbt att vi blir bättre utan dem. Så.. vi drog med oss vad vi hade och tog bussen in till Alicante. Fin vecka med min fina. Sen blev det tåget hit till Barcelona där vi är just nu.
Tjugohundratretton. Ska. Bli så bra. Jag ska utveckla min ridning och mitt sätt att träna hästarna på. Jag ska ta hand om de som verkligen betyder någonting. Jag ska låta mitt hår bli långt och jag ska använda min kropp, bara för att jag kan. Jag ska fara dit solen finns och jag ska behålla min frihet.
Tack alla vänner och bekanta som har gjort året till vad det blev. Tack för all kärlek och omtanke. Vi ses när tvåan har blivit en trea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar