Där inga onda ben finns..

Vi är nog alla lite i chock. Hur kan livet ändras så hastigt? Kibir, hästen med det onda benet, dog helt plötsligt i morse. Oerhört oväntat. Han andades tungt, låg ner i boxen, veterinären var på väg.. men så lägger han ner huvudet och tar ett sista andetag. Ingen kan riktigt veta varför, men det tros att sparken inte bara hade träffat benet utan även något annat viktigt organ inne i buken. En vecka stod han inne, verkade pigg och glad, blev röntgad och ompysslad. Och så plötsligt, bam. Så kunde kroppen inte fungera mer.

Oerhört tragiskt. Denna gråa dag blev om möjligt ännu gråare och ingen orkade riktigt göra mer än det viktigaste som att ge hästarna mat och fixa boxarna efter att Kibirs kropp, hans skal, åkt i väg i lastbilen. Själv befinner han sig på Trapalandas gröna ängar och springer ikapp med Albin och Dalakhay.

Jasjin Houdini

Dagen började med att Jasjin och Bobosj på något vis hade tagit sig ur hagen och stod i den lilla trekanten mellan vindskyddet, ån och sommarhagen. Hur och varför de tog sig dit förblir ett mysterium, men jag ledde hem dem igen. Bobosj var förtvivlad över att ha missat halva frukosten och körde genast iväg en åtta hästar för att få sig en hög hö eller två.
Precis när jag skulle hämta sadeln ringer Marina som hade gått upp för att hämta Mindalka, hon ser då att några andra av hästarna står på fel sida av staketet. Jag trodde mig förstå var hon menade så jag börjar traska upp i halen med de för stora gummistövlarna som har två kilo stålhätta vid tårna. Inte mindes jag att vinterhagen var så HÄR stor, och att klättra upp och ner för bergen kändes i benen och i ryggmusklerna. Vem i hela fridens namn behöver gå på gym när man kan arbeta på en gård? När jag kom fram till dem var jag sjöblöt av svett. Självklart var Jasjin en av utbrytarna igen, samt Baranko och Aleshka. De stod lugnt och smaskade på några grankvistar och vi kunde leda in dem i hagen igen. Tina tog sig an att promenera runt hagen och fixa det som behövde lagas, så att vi har våra hästar kvar imorgon med ( som tur är, så skulle de inte gå längre än till där maten förvaras).
När allt var klaffat och klart och vi hade tränat en eller två hästar var så bestämdes det att Gord skulle få flytta in till unghästarna, eftersom Koskov har mopsat upp sig så och leker díktator. Han är nog anledningen till att Kibir har ont i benet, så planen är att den äldre Gord ska få sätta den fyraårige Koskov på plats. Det blev lite rörigt, men det lugnade snabbt ner sig. Gord förstod dock inte varför han har förpassats till barn-hagen och ropade efter sina kompisar. Vi satte upp extra-rep i hörnen så ingen ska bli inträngd och när de ställde sig och åt från sitt hö kände vi att vi kunde gå in och fika. Lena hade gräddat våfflor så det stod härliga till! Hjortronsylt, grädde och glass.. behöver jag säga att vi alla rullade ut från fikarummet?

Mats fångar in en av rymlingarna

End of January

Fåglarna kvittrade när jag med raska steg klev genom snöblasket imorse och under timmarna har det droppats hejvilt från taken. En gnutta vårkänsla, trots att solen har hukat sig bakom gråtjocka moln hela dagen. Jasjin fick bli min första partner för dagen, han hade tydligen sett stel ut i vänstersidan under lektionerna igår så jag bestämde mig för att rida igenom honom för att känna efter om jag kunde hitta något specifikt. Visst var det svårare att ställa honom åt vänster och han ville gärna falla in. Jag fick stötta och hjälpa lite i början genom att putta ut hans bog åt höger och låta vänster bakben kliva in ordentligt, efter ett tag blev han mjukare och kunde trava i balans utan min hjälp.
Jag hade egentligen inte tänkt att hoppa upp på de yngre unghästarna än, men Jerrmarus var så enträget envis att han verkligen ville ut och jobba. Hur kan man stå emot de teddybjörns-ögonen? Speciellt när han förr inte alls ville bli fångad i hagen och hoppade runt nervöst när han var ute utan sina flickvänner. Nu är han lugnet själv och älskar att få vara med i ridhuset med "de stora grabbarna".
Veterinären kom ut och röntgade Kibir´s knä, som nu har boxvila eftersom han knappt kan hanka sig fram på sitt svullna bakben. Hon kunde tack och lov inte finna någon spricka i benet, men det utesluter inte att det är svårläkt. Finns menisker, korsband och annat som kan ställa till det. Men jag tror på det bästa, han är ju trots allt en basjkir.

Vilda färger

Träden har lyckats blivit av med höljet av is som omgivit dem och världen känns inte så fientlig längre. Blir glad av att se att det "bara" är minus två grader idag. Men det är grått.Så grått. Inte ett parti färg så långt ögat kan nå. Vilken lycka att ha så "mångkulturella" hästar i alla dess färger och former! Det gör livet lite enklare. Jag fortsätter att hoppa in och vikariera för Tina då och då, vilket jag tycker om väldigt mycket. Arbetar mycket med ryttarnas balans och sits, eftersom om inte det fungerar, kommer ingenting att fungera. Mina småpojkar har börjat gå in i ridskolan med de lite duktigare eleverna, vilket jag tycker är kanon! Dags att börja med K:na nu. Mycket jobb som väntar!

Upp!

Nu orkar min högerarm faktiskt lägga täcke på alla hästarna på morgonen och släppa ut dem allihopa. Fast jag leder med vänster, OM någon nu skulle hitta på något bus. Bli rädd för en pudel eller en kalv exempelvis. Har vågat mig upp på en häst om dagen nu, och oj vad det känns bra. Idag fick jag äntligen svinga mig upp (hur mycket man nu kan svinga sig upp med ett läkande nyckelben) på min buse Jerzy. Han trodde inte riktigt på att han verkligen behövde arbeta, men sen kom han ihåg hur vi brukar göra. Kalas-killen.
Men nu, nu får det faktiskt ta att bli vår.

Prinsessan

Ha! Häftklamrar borta. Smärta nästan borta. Men har ett rätt coolt ärr från mina bedrifter. Tog mig upp på min finaste Chastra, även då jag borde hålla mig på marken ett tag till. Men hon är min vän, jag litar på henne till hundra procent. Märkte att jag tvingades rida med så mycket mindre (och smärtfriare) hjälper. Gick lika bra så, om än inte bättre. Ju mindre bokstäver vi talar med i ridningen, desto vackrare.

Men fy, vad kallt det är. Och vilken förkylning jag drog på mig här det första jag gjorde på svensk mark. Har legat däckad i sängen med ingefärste och halstabletter. Men nu känner jag mig redo att ta mig an livet igen.
Det blev inte som jag tänkt mig. Men bra ändå. Livet gör som det ska, på något vis. Man får helt enkelt lita på det.

Woho..

Hemma igen. Förkyld som satan. Det är kallt. Snö. Usch.


Men. Imorgon tar jag mig ut till mina fina hästar. 

Mitt normala, kära Barcelona

Måndagen efter all ledighet. Världen återgår till sitt normala efter jul, nyår och kungs-dagarna, oerhört skönt - om man frågar mig. Blir tokig på röda dagar, både här och i Sverige. Affärer stängda, bussar indragna och en massa folk överallt. Tacka vet jag normala vanliga färglösa vardagar.
Så.. måndag alltså. Tre dagar kvar i medelvärmen, på torra trottoarer och blå himmel. Bland spanska och katalanska, på gamla smågator och ensaimadas. Vill bo här. Det är hit mitt hjärta vill när jag inte är här.

Rullar fram

Bor vi med världens underbaraste familj eller gör vi? De göder oss något så otroligt att nu får man faktiskt vara ganska bestämd om man inte vill ha mer att äta eller dricka. Igår var vi nere och tittade på kungarna som gick i karnevalen igenom Terrassa. En liten flicka satt på sin pappas axlar och försökte förbrilt med en tygväska fånga de godisar som de kastade ut bland folket. Hon hade inte så tur med sig, så jag slängde i de som jag och Camilo plockade upp omkring oss.
När vi kom hem hade -tada! - kungarna varit där och lämnat presenter till familjen, och till min stora förvåning även till mig och Camilo. Blev uppriktigt överlycklig för den fina halsduken jag fick, och Camilo för sin FC Barcelona nyckelring. Sötaste familjen ever. Efter det blev det mer mat (som att mega-paellan till lunch inte var nog). Kött, kräftor, bläckfisk, bröd, patéer, Callo (en slags köttgryta), chips (ja, man brukar ställa fram en skål på matbordet) och gud vet vad. Proppmätt blir man i alla fall. Och på det frukt och turrón till efterrätt. Sen kom det fram whisky, rom och annat i flytande form. Herregud. Jag spricker, tänkte jag.
Man svälter ju inte i all fall.

Los Reyes Magos

Terrassa är några snäpp lugnare än inne i Barcelonas centrum. Det tog en fyrtio minuter ut hit från stan, så.. tänk dig från Stockholm till Västerhaninge. Typ. Fast med palmer och ingen snö. Men igår var det dock full fart på gatorna, när Los Reyes intog stan. Här i Spanien firar man de tre kungarna (rey = kung) , som vi i Sverige skulle kalla "de tre vise männen". För de spanska barnen så är den här helgen mer intressant än själva julafton, eftersom kungarna ofta kommer med fler paket än vad jultomten gör. Man äter en traditionell kaka, vilken är en stor bakad ring full av frukt där det har gömts två föremål - en kung och en böna. Den som får biten med kungen får äran att bära kungakronan som medföljer och den som får bönan, får helt enkelt betala för kakan som alla har delat på.
Men innan man sätter sig till bords och äter, så ska man förstås se när de tre kungarna intar stan. Gatorna spärras av och hela stan ställer sig för att se paraden. Ju större stad, desto större karneval. I ledet finns dansare, musikanter, ryttare och en drös som sitter i en stor vagn och kastar ut godis till barnen. En efter en kommer kungarna förbi och då höjs nivån på jublet några decibel. När barnen sedan återvänder hem har de "los reyes" redan varit förbi och lämnat presenterna.

Surfa på en soffa

Ibland lönar det sig att offra en del av sin tid och sin energi för andra. Jag är medlem på en sida som heter couchsurfing, och den går ut på att resande människor får låna en säng eller soffa hos någon i den staden man besöker. I somras lånade jag ut hela min lägenhet till två Barcelona-bor som hade skrivit till mig på just den sidan, eftersom jag hade alternativen att bo hos Tim eller ute i stallet. Jag gav dem fribiljetter till Grönan och lät dem stanna hos mig som de ville. Utan att förvänta mig någonting som helst tillbaka. Men nu när det krisade sig här med pengar, nämnde jag det för Manuel som bodde i min lägenhet, som då erbjöd sig att låna ut ett rum hos sig i Terrassa som ligger en bit utanför Barcelona. Det tackar vi för. Karma strikes back.

Små lätta moln

I can!

Fantastiskt att få tillbaka rörligheten i min arm. Häftklamrarna sitter kvar, men de ska tas bort när jag anländer till Sverige om en liten vecka igen. Nu ska vi ut och äta frukost i solen. Puss på er.

South america

Vi vaknade ändå relativt tidigt, med tanke på att det ändå var nyårsafton igår. La Rambla var i natt galet fullt av folk, från världens alla hörn. Den vanliga Michelle hade älskat det, men nu när jag vill ha minst en meter distans från min högersida är det en något sådär dum idé att bege sig ut och slåss i folkhavet. Vi trasslade oss därför ner mot hamnen och omgivna av ett gammalt par, en barnfamilj och ett gäng ungdomar som satt på ett par bänkar längre bort pussades vi in det nya året. De enda fjuttiga fyrverkerierna vi såg var från en pir längre ut, där de sköt upp femtontalet runt tolvslaget - that´s it. Fast det hade jag redan lärt mig, att här i Barcelona blir det mer fyrverkerier när fotbollslaget gör mål mot Madrid än på nyår.
Frukost på det lilla fiket med den lilla gumman. Med de stora ensaimadas. Det duggregnade när vi kom ut, men luktade lite av en våt sommardag. Promenerade runt och gick vilse. Jag älskar att förlora mig i en stad så här, man vet aldrig vad man hittar. Hamnade i en liten butik full av kläder, smycken, hattar och tavlor från sydamerika. Musiken fyllde min kropp och tog mig tillbaka över atlanten. Åh.. lycka. Och vemod. Det är ju egentligen där jag ska vara. Missförstå mig rätt, jag är absolut inte besviken över vem jag är och vad jag gör och vad jag har i mitt liv. Men.. på något sätt känns det lite som att jag är född i fel land och har fel ögonfärg. Jag har dock ändå turen att kunna försörja mig så att jag kan ta mig runt i hela våran fantastiska värld.
När vi kom ut ut butiken igen fick jag en känsla av förvåning över att fortfarande vara i Barcelona. I mitt inre var jag på en plats långt, långt borta..