The circle of life

Högre makter i våra själar

Fastnade i en diskussion om gud och troende. Ofta leder de ingen vart när det är för många starka viljor som är fast beslutna om sin egen sanning. Jag bidrog med ett citat som jag upprepar rätt ofta och det är

"Vad än ditt hjärta fäster sig vid och anförtror sig åt, det är i realiteten din
gud".

Min tolkning av det är att det som kallas för gud är det som vi människor har inom oss och vad vi älskar och tror på. Alltså finns gud i varje person och överallt där vi använder våra tankar och känslor. Kärleken till en annan person, en sak, naturen, ett djur eller en plats. Alla människor lever i sina egna världar och i sina sanningar. I den enes tankar finns det en himmel och en större makt, i en annan så har alla naturens väsen en själ och för en en tredje har allt skapats av en explosion. Alla dessa människor finns till och då existerar även den sanning som finns inom dem. Det finns inga rätt och inga fel. Bara olika verkligheter, som jag har tagit upp förut en del här på bloggen.

Ave Maria - Beyoncé

Innan verkligheten sipprar fram

När man vaknar och gnuggar sömnen ur ögonen så kan det ta en stund innan man inser vad som hände dagen innan och hur man borde känna. Man är så att säga nollställd innan minnenena från gårdagen tränger fram i hjärnan. Ibland är det hemska känslor och det slår med all sin kraft igen när man minns. Men det kan också vara en händelse som får en att skratta till när bilderna spelas upp igen och en sådan morgon är det just nu. Vill bara ställa mig upp i min soffa här och dansa. Jag borde ha dåligt samvete, men nu är det en förändring på ingång. En bra sådan. Vilken underbar morgon. Det är nu det händer och jag är så nyfiken på hur detta kommer att ta form..

God morgon världen!

Train - Hey soul sister

En vinterkväll i Stockholm

Foto: Joel Alvarez

Luis has left the building

Helt utan förvarning skulle Luis in i en transport och iväg. Såld. Förvisserligen till en trevlig familj, men det skar ändå till lite i hjärtat. Det är för detta man inte ska fästa sig för mycket vid en häst på ett försäljningsstall. Bolero ska troligtvis till frankrike snart också, attans.
Nu är det sommar på riktigt. Sol, sol och hett. Men varmare kommer det att bli, men jag har förberett mig genom att minnas hur det var i Sevilla i augusti. Hetare än hett alltså.

The cure - Close to me

Varma strålar, röda gubbar och bruna axlar

Stopp. Stilla. Stanna. Nu är det perfekt. Drar ett djupt andetag för att få in så mycket lycka som möjligt. Har sovit dåligt i natt på grund av att vissa av hästarna har bankat i sina boxar eller lekt med sina saltstenar, fört ett himla oväsen och gud vet vad. Sov med fönstret öppet så jag kunde ryta till åt dem som står närmast, men det gjorde bara att jag istället vaknade halvfrusen och stel i kroppen. Är lite sömnig i ögonen och mossig i huvudet, men det gör ingenting. Det är redan shorts och linne-väder, jag äter ägg och jordgubbar till frukost, har världens bästa jobb och jag vill bara kasta mig upp på Nena och Ingrato igen för att fortsätta där vi avslutade i helgen. Fortfarande hög på berömet och hjärtat fullt av kärlek. Gosh, inte trodde jag att jag skulle snubbla in i någon här. Men jag är nog allt lite kär i den där Zorro.

Gårdagens lediga dag var het och slapp

Lycka AB

Nu är jag på topp. Efter att min ridning var på botten och kravlade efter min chefs allt gnällande och skällande i Sevilla så har jag tagit mig upp igen. Josep har låtit mig rida nästan alla hans hästar och jag har fått så mycket beröm från både honom och de andra omkring här i stallet. Nu är allt de andra jobbiga omkring med trasiga känslor och svåra beslut inte lika tungt längre. På hästryggen hittar jag mig själv igen, där är jag bara Michelle och så på riktigt. Var alldeles hög på alla fina ord igår och nu glider jag bara med på den lyckovågen tills den ebbar ut.
Min rygg säger inte ifrån totalt heller som den har gjort innan, jag tror de spanska hästarnas mjuka rörelser gör sitt till.
För lite sömn i natt, men jag ska ändå försöka att rida igenom så många hästar jag hinner idag. Det är som en drog, desto mer jag rider och bättre det går - desto mer vill jag bara upp på nästa häst, och nästa..

Bon dia!

Mr Pink

Igår kom Josep i en rosa pikétröja. Jag hade gjort i ordning Turyn med röda benlindor och schabrak, jag suckade och så KAN det ju bara inte se ut.. men med glimten i ögat. När han därefter skulle träna Capitan kunde jag inte låta bli att låna Mari´s prylar. Jag tror häststackaren skämdes lite där han stod i all sin rosa prakt. När Josep fick se honom frågade han om detta var min eller Mari´s idé och jag ryckte bara på axlarna och svarade att han hade ju samma färg på sin tröja.. Han tittade ned på kläderna och sa uppgivet "This was the last time that I wear pink!". När han kom ut till ridbanan stod det tre byggarbetare vid staketet mot vägen och såg oerhört macho ut och studerade honom där han kom skrittandes. Kanske fick hans manlighet en liten törn där. Nästa häst jag fixade i ordning fick mörkblå utrustning, jag kan ju inte vara hur elak som helst. När han kom idag noterade jag att han bar svarta kläder.

Estoy feliz

Sitta och vänta på en flygplats. Varm choklad. Gröna Lund innan öppning. Nytvättade strumpor. Morgondagens väderprognos med tjugofyra grader och sol. En samspelt galopp. Håkan Hellström. Sitta och halvsova på passagerarsidan i en bil. Camp Nou. En mogen mango. Kungsträdgården i maj. Se hästar rulla sig. En löprunda under stjärnorna. Åka buss. Arlanda. En perfekt kaffe från Ica på plattan. Bukefalos. En lycklig hund. Ta en uttrycksfull bild. Lukta på det lenaste stället på en hästmule. Kalle Anka. Cocos-lotion. Gamla stan med Marre. En frisk tidig sommarmorgon. En puss på pannan. Ostsmörgås. Att bli uppslukad i boken. En gata full med folk. Havana vieja. Konserthusets trappa. Viñales. Nattsudda ensam i mörkret. Hoppa i vattenpölar. Sol y Luna. Skratta med en främling. Sova på soffan. P3 Morgonpasset. Malecón. Sitta framför brasan vid strömavbrott. Strandvägen.

När lammen tystnar är det söndag

Orkade inte vara på gården under kvällen, för jag behöver hitta bättre argument för våran dumma diskussion någonstans i min grötiga hjärna innan jag tar tjuren vid hornen. Så jag tog min flykt till småvägarna häromkring, ville försöka hitta en väg bort till bergen men det är tydligen lättare sagt än gjort. Solen var fortfarande varm och de bomullsliknande pollenbollarna flög fortfarande omkring i luften. När jag sneddade över ett fält med vete och vallmo kände jag ett oerhört lugn och hjärtat lättade några kilo. Ville frusta till och galoppera ner för kullen som en häst, men jag ville inte sabotera mer för för bonden än vad jag redan gjorde så jag höll mig i skinnet. Gick den vanliga rundan och förbi floden som växt sig stor och vägen bredvid slakteriet. Djuren är tysta nu när det är söndag. Även mördandet måste tydligen ta ledigt ibland. Jag avskyr att rida förbi där och höra paniken i skriken och känna lukten av död.
Hittade därefter en skön plats på min mur bakom stallet. Molnen formade sig som ett par pussandes björnar framför solen som höll på att gå ner och jag blundade till en stund. När jag öppnade ögonen igen var stjärnorna redan uppe. Studerade himlen och funderade. Jag tycker nog allt synd om lilla karlavagnen som alltid får stå i skuggan av sin större upplaga. Men vad skulle den stora vara utan sin mindre version? Då skulle han bara vara karlavagnen och det kan ju inte vara så roligt.
När jag hörde bilen rulla iväg kunde jag gå in till mitt krypin igen. Kände mig hemsk, men jag tror vi behöver lite andrum efter att ha varit med varandra varje dag i fem månader. Jag sitter här ännu i mina träningskläder. Blir nog en natt på soffan igen och det är inte ens nån idé att klä av sig, då kan jag bara hoppa i springskorna imorgon bitti. Jag håller tummar och tår för solsken.

För det är så jag säger det

"Du är ung, du har hela livet på dig"

Nej. Jag vill inte höra på det örat, jag vill inte vänta på att livet ska byta kanal. Jag känner mig så oerhört gammal och föråldrad, när jag ser hur vänner som en gång var obrydda barn med gräsfläckar på knäna har växt upp till folk med riktiga helyllehem, husvagnsfamiljer och ölmagar. Jag får nästan panik. Vart har vi tagit vägen? Vart är vi på väg?
Jag uppfattar bara den raslösa och sorgsna känslan i mitt inre. Jag vill bara leva. Inga krav. Ingen ångest. Men hur ska jag hitta mitt lugn när jag känner hur tiden rinner genom mina nagelbitna små fingrar? Jag trodde jag skulle kunna landa om jag bara kom iväg från landet mellanmjölk men inte ens det hjälpte. Kanske hör jag hemma här, det är dock inget som min själ kan uppfatta för tillfället. Det här var min vision för ett år sedan, men nu har det gått många dagar och timmar sedan jag hade detta som en utopi. Jag vet att jag måste iväg och jag vill bara brista ut i gråt. Jag vill hur som helst egentligen inte lämna all den kärlek och passion jag har råkat ut för och funnit inuti mig själv. En hel ny värld öppnade sig för mina blåvattniga ögon. Jag är så tacksam för allt. Kärlek är otroligt - det är det verkligen, ändå kan den inte hålla mig kvar. Men det är möjligt att det är som ett datorspel? När man klarat av en level så öppnas nästa, beredd att spelas. Världen är min spelplan och jag är den lilla gröna studsande figuren som väntar på att få startsignal från personen med kontrollen i sina händer. Men så inser jag plötsligt att den personen är jag.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe som blev alldeles för starkt, för att sedan begrunna vidare på mina brydderier när jag slängt mig upp på Luís och fått lite nyregnad luft i mina skrikande lungor.

I thought you said summer is going to take the pain away - Hello Saferide

Du sköts i bitar, jag kanske gled emellan

Sitter i mitt lilla kyffe i min lilla soffa och dricker varm oboy (eller Cola Cao som det heter här) som jag slängt ner bitar av riktig mintchoklad i. Fått i mig några mackor också utan att det har tagit samma väg upp igen. Var magsjuk under hela eftermiddagen igår och även i natt, det är en märklig känsla det där - man tror verkligen att man ALDRIG någonsin kommer att kunna få ner en enda matbit till i hela sitt liv. Men tji, det ändras ju det med. Allt förändras ständigt.
Är fortfarande seg i kroppen och varje gång jag böjt mig framåt för att ta av benlindorna idag har det känts som att jag skulle få upp allt igen. Men klarade mig igenom förmiddagen. Chefen sa dock till mig att gå och sova, men Josep behövde min hjälp och jag känner mig så uslig när andra arbetar och inte jag. Så det gick ju inte för sig.

Nostalgilyssnar på Håkan Hellström. Han är guld. Det går knappt att beskriva känslan han kan förmedla genom sina låtar. Förstås påverkar det också att jag har galet fina minnen från mitt kära tivoli till hans musik.
Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till..

Amistad

A friend is someone who knows the song in your heart and
can sing it back to you when you have forgotten the words.

Någon gillar Maia Hirasawa

Satt med min lilla vita dator under stjärnhimlen igår med en filt svept omkring mig och lyssnade på musik. Till slut blev det lite kyligt och bestämde mig för att vänta på honom inne i den tomma baren istället, la mig ner på soffan och slocknade rätt fort. Vaknade till efter nån timme eller två då min musik plötsligt slogs på igen och var helt säker på att någon hade kommit. Såg mig omtöcknat omkring och tittade på den stora klockan som visade exakt 00.00. Vad märkligt, tänkte jag. Med förvirrade ögon tittade jag på min låtlista och blev konfunderad över hur tusan låten i mitten kunde slås på igen sådär helt plötsligt, Maia Hirasawas röst ekade ut i rummet "... allting kan gå i tu, men mitt hjärta det kan gå i tusen bitar..". Fick en oerhört obehaglig känsla i bröstet, klappade igen datorn och tog min filt under armen, släckte den lilla lampan och gick med raska steg ut genom dörren. Gick in till mig, tände alla lamporna, gjorde popcorn för att sedan sätta på min gamla absoluta favoritfilm Serependipity. Jag har ingen aning om det var någon eller någonting som spelade mig ett spratt, vet inte ens om jag tror på sådant. Men det är inte första gången jag får känslan av att inte vara själv när jag egentligen är helt ensam.
Men ska man se det positiva i det hela så har jag ju i sådana fall sällskap jämt. Av ett ting som diggar Maia Hirasawa, det är inte fy skam det heller.

Kapitulation

Ibland är det skönt att gråta. Men när kroppen inte kan känna något, kan inte heller tårarna leta sig fram genom kanalerna. Jag tror att mitt psyke har blivit för bra på att förtränga och stänga av alla känslor och smärtan som kommer med dem. Så inte ens när jag vill kan jag få fram något. Men imorse när jag börjat arbeta kom allt med en smäll och tårarna föll ner, självklart på minst lämpliga tidpunkt. Tog ut Rapido och lät dem rinna. Släppte ut honom i lervällingen i den enda hage vi har att låta dem busa av sig i. Tog mig samman och red ut med Josep, tänkte att jag kunde slåss med Ingrato det första jag gjorde när jag ändå var lite förbannad. Och visst gick han bättre, den token. Red häst efter häst och kände mig bättre till mods, man kan inte tänka på så mycket annat när hästen står på bakbenen.

Jag har insett hur mycket jag saknar att flänga runt. Jag måste ge mig av, se nya saker. Trots att jag älskar mitt jobb och kommer att sakna allt så att det gör ont. Men det gör ont att stanna kvar i den här känslomässiga röran också, så det går på ett ut.

Find it

Our strength grows out of our weaknesses.

Från euforin till botten

Jag har suttit halvt hjärndöd med en blank sida och försökt skriva ner mina tankar och känslor flera gånger de senaste dagarna. Men jag hatar när det blir allt för självömkande och deppigt så jag har låtit bli. Det skulle ju bli rena rama schcizofrenivarningen när jag avslutade senast med ett inlägg om hur tacksam jag är över livet medan nästa handlar om hur nere jag känner mig och att jag knappt kan ta mig ur soffan. Jag tror mer och mer på att jag har någon släng av bipolärt syndrom, det skulle åtminstone vara en förklaring till mitt beteende. Humörsvängningar har vi väl alla, speciellt av det kvinnliga släktet, men det här känns ändå inte helt okej.
När jag väl börjar dala nedåt kan jag inte stoppa mig själv, utan knuffar på mer och mer som med en kälke i pulkabacken. Lyssnar på musik som är full av minnen och smärta, stoppar inte tankarna som jag borde. Det kanske vore allra klokast, men det är så mycket enklare att bara låta sig falla. Men med ett fall kommer alltid en smäll till slut.

Nu blev det självömkande i alla fall. Fan.

Det är den andra maj år tjugohundratio

Tunga och snabba regndrppar har fallit halva natten och mina öron och min snurrigt lyckliga själ höll dem sällskap. Tappade lusten att sova när kroppen har fångat de postiva känslorna igen, allt för många vakna timmar på min lilla vita soffa efter att Zorro åkt hem. Men det gör absolut ingenting, pyssla lite i några timmar och sen får jag återgå till att vara lat.

Idag är en dag att vara tacksam på. Jag är tacksam över världens bästa Barcelona. Jag är tacksam över mina fina vänner som håller mig kvar i deras liv via teknikens under. Jag är tacksam över alla vägar och val i livet som lett mig hit. Jag är tacksam över alla lärdomar livet gett mig. Tacksam över min finaste vän jag fann här. Jag tackar universum för min existens. Jag uppskattar att det låter mig finnas till, även om det bara är för ett litet tag om man ser till det stora hela. Jag är tacksam för den stund jag fått.

Luís