Orkade inte vara på gården under kvällen, för jag behöver hitta bättre argument för våran dumma diskussion någonstans i min grötiga hjärna innan jag tar tjuren vid hornen. Så jag tog min flykt till småvägarna häromkring, ville försöka hitta en väg bort till bergen men det är tydligen lättare sagt än gjort. Solen var fortfarande varm och de bomullsliknande pollenbollarna flög fortfarande omkring i luften. När jag sneddade över ett fält med vete och vallmo kände jag ett oerhört lugn och hjärtat lättade några kilo. Ville frusta till och galoppera ner för kullen som en häst, men jag ville inte sabotera mer för för bonden än vad jag redan gjorde så jag höll mig i skinnet. Gick den vanliga rundan och förbi floden som växt sig stor och vägen bredvid slakteriet. Djuren är tysta nu när det är söndag. Även mördandet måste tydligen ta ledigt ibland. Jag avskyr att rida förbi där och höra paniken i skriken och känna lukten av död.
Hittade därefter en skön plats på min mur bakom stallet. Molnen formade sig som ett par pussandes björnar framför solen som höll på att gå ner och jag blundade till en stund. När jag öppnade ögonen igen var stjärnorna redan uppe. Studerade himlen och funderade. Jag tycker nog allt synd om lilla karlavagnen som alltid får stå i skuggan av sin större upplaga. Men vad skulle den stora vara utan sin mindre version? Då skulle han bara vara karlavagnen och det kan ju inte vara så roligt.
När jag hörde bilen rulla iväg kunde jag gå in till mitt krypin igen. Kände mig hemsk, men jag tror vi behöver lite andrum efter att ha varit med varandra varje dag i fem månader. Jag sitter här ännu i mina träningskläder. Blir nog en natt på soffan igen och det är inte ens nån idé att klä av sig, då kan jag bara hoppa i springskorna imorgon bitti. Jag håller tummar och tår för solsken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar