Kapitulation

Ibland är det skönt att gråta. Men när kroppen inte kan känna något, kan inte heller tårarna leta sig fram genom kanalerna. Jag tror att mitt psyke har blivit för bra på att förtränga och stänga av alla känslor och smärtan som kommer med dem. Så inte ens när jag vill kan jag få fram något. Men imorse när jag börjat arbeta kom allt med en smäll och tårarna föll ner, självklart på minst lämpliga tidpunkt. Tog ut Rapido och lät dem rinna. Släppte ut honom i lervällingen i den enda hage vi har att låta dem busa av sig i. Tog mig samman och red ut med Josep, tänkte att jag kunde slåss med Ingrato det första jag gjorde när jag ändå var lite förbannad. Och visst gick han bättre, den token. Red häst efter häst och kände mig bättre till mods, man kan inte tänka på så mycket annat när hästen står på bakbenen.

Jag har insett hur mycket jag saknar att flänga runt. Jag måste ge mig av, se nya saker. Trots att jag älskar mitt jobb och kommer att sakna allt så att det gör ont. Men det gör ont att stanna kvar i den här känslomässiga röran också, så det går på ett ut.