Älskar er så mycket

Tacksamheten

Igår gjorde jag ett inlägg på Facebook om min hemlösa vän som har tre hundar.

Idag kom det in två olika personer med mat, leksaker, tuggben, tass-salva, halsband med mera. Min tacksamhet är oändlig och Birgitta och hundarna blev väldigt glada. 

Frosty gillade bollarna mest.

Och hungriga slipper de att gå. 

Suddar natt

Nattsuddar igen. Lyssnar på gamla låtar och minns. Livet. Som det var. Som det är. Som det kan bli. 

Minnen. Platser. Stunder. 

Jag är tacksam över att livet är lugnare nu. Det har varit ett sjukt år. 

Låt nästa år bli av lycka och glädje. För mig själv och alla omkring. 

Tack Camilo för att du finns. Jag älskar dig. 

Memory Lane

I mörkret i min lilla lägenhet, när värmeljuset på mitt soffbord har brunnit ut, ligger jag och drömmer mig bort. Har just läst igenom stora delar av min kära gamla blogg som har hängt med mig bland toppar och vanmakt genom livet. Det senaste året har jag inte orkat att skriva mycket. Bara fokuserat på att orka ta mig igenom. Att hålla mig över ytan. Jag tänker på nästa år och blir prillig i själen, för det KAN bara bli bättre än vad tjugohundrafjorton var. För sämre, nej, det kan jag inte ens föreställa mig. Jag försöker inte ens. Bara tanken får mig att vilja kräkas. 

Om mindre än en månad är jag fri från mitt arbete ett tag framöver. Har även en del pengar sparade, så tanken är att jsg ska försöka att bli mig själv igen. 

Nej. 

Inte försöka.

Och mig själv är jag redan.

Men jag ska hitta lugnet igen. Lyckan igen. Hoppet. Livet. 

Leva. Inte bara hålla sig vid liv. 

Ögonblick jag glömt och förträngt får nytt liv i och med varje ord mina ögon tar in. Jag saknar inte. Bara konstaterar att så var mitt liv då, nu är det så här. 

Fan, vad vuxet. Mitt yngre jag hade fått hantera ångesten av sådant jag en gång förlorat. 

Men nu är jag här. Och allt är precis som det ska.

Lushies

Hade en fantastiskt rolig personalmiddag igår med chefens körsång i kyrkan, indisk middag och julklappsutdelning. Underbara vänner! 

Nästa kapitel

Det snöar och jag borde dö av ångest, men jag vet att Barcelona väntar på mig i januari. Och det gör mig så lycklig. Nästa år kan bara bli bättre än det som varit. Det har varit ett långt och jobbigt år, men det känns som om det vore nyss som jag stod rökandes på balkongen och ville bara dö.

Ett år har gått. Och jag överlevde. Nu ska jag leva.

Arg

Ibland blir man bara bitter. Så där bitter som bara Lilla My kan bli.

Slutet

Ingenting slår en avslutningsfest på Gröna Lund. Älskade vänner.

Helvete

Så jävla besviken på Sverige. Ett rasistiskt parti som tredje största?! 

HUR är det ens möjligt? Inte okej någonstans. Jag vill krypa ur mitt skinn. Jag vill slå någon. Jag behöver en kram. 

Allt på en och samma gång. 

Luft

Solen skiner från en klarblå himmel. Min kropp mår bättre. Har fått ordning på alla jobben och saker som har krockat. Och framför allt har jag tillbaka den personen i livet som betyder allt. Det är inte som förut, men jag är lycklig ändå.
Det känns som en tyngd har lyfts från mina axlar och luften går plötsligt att andas igen.
Tack. 

Tung

När ska livet bli enkelt igen? Är det meningen att det ska vara så här nu? Kommer livet aldrig att bli så glädjefyllt som det en gång var? 

Mitt sätt att fly problemen när jag var yngre var att sätta mig på ett flygplan någonstans, långt bort. Men nu hänger allt som en fotboja på mig och sitter där den sitter. 

Hur långt är mitt straff? 

Black light shines

Det har varit ett tufft år. Jag trodde att jag hade lidit tidigare i mitt liv, men aldrig har min själ och mitt hjärta tagit så mycket stryk som de senaste månaderna. Det sista året. Mörker. Totalt mörker. Utan ens en glimt av ljus. Jag trodde aldrig att jag skulle bli människa igen. Men på något sätt orkade jag resa mig ur soffan och ut och jobba igen. Det har nog varit bra för mig. Men inte sagt att det har varit enkelt. Jag har fått kämpa och slåss för att orka hålla mig upprätt. Någon sa "du verkar så mycket gladare den här säsongen". Hur är det möjligt? Har jag lyckats att lura alla så?

Pappa får jag aldrig tillbaka, men någon som var ännu viktigare kom tillbaka. Det är inte som det var förr och det kommer det aldrig att bli. Men denne är det viktigaste i mitt liv och jag fortsätter att kämpa. Ljuset i mörkret är så mycket större och jag greppar tag på varje strå. 

Kanske blir livet fullt av ljus igen någon gång. Jag måste våga tro.

Fuck midsummer

Vegan - för djurens skull och min egen

Jag föraktar inte människor som väljer att äta kött.. eller ägg, eller mjölk. Brukar jag säga. Men det är inte hela sanningen. Inom mig bär jag en bit frustration och irritation över att människan framför mig väljer att bidra till ett så enormt lidande, för miljontals individer - varje dag. För sin egen njutnings skull.

Hönorna måste ju ändå lägga ägg? Korna behöver ju ändå mjölkas? Argument som jag hör varje dag. För att en ko ska producera mjölk behöver hon bli dräktig konstant och producera kalvar som slits från henne på en gång. Gång på gång (såklart, är hon en ekologisk ko får kalven stanna i tre dagar. Oerhört barmhärtigt. Eller?) 

De står där, instängda dag ut och dag in. Allra som oftast på minimala ytor och mjölkas litervis om dagen, som gör att juvret expanderar och de kan få problem att ens stå upp, för att just DU ska få dricka mjölk (som vi inte ens är skapta för att dricka, men det är en annan historia). Allt lidande du orsakar. Är det värt det?

Ditt ägg (eller hönsmens som det också kan kallas), som du äter till frukost eller för att skapa en pannkaka eller kycklingen du äter en fredag är frukten av att tusentals fåglar trängs på en sådan liten yta (och nej, det är inte sådan skillnad på ekologiskt och "vanligt") att de ofta hackar ihjäl varandra (och det löses ibland med att man klipper av näbbarna på dem). Dessa djur äter mat de inte är byggda för och lever på ett sätt som inte är okej. Inte är okej. 

Många vill inte ens veta. Det gör mig ännu mer förbannad. Det är DU som orsakar detta? Kan du inte se sanningen i vitögat? Kan du inte säga till kalven att "du lever här ensam i din lilla låda för att jag ska kunna få dricka mjölk" eller till tuppkycklingen som just ska malas ner levande eller gasas ihjäl "vi behöver inte dig, men du råkade födas ändå så nu måste vi förinta dig". Det är inte dödandet som är det värsta, det är lidandet innan. Det som du är med och betalar för. 

DU tycker att JAG är extrem. Vad är då inte ni som bidrar till detta?

Det finaste

Du är det finaste som finns.

Yep

Freee

Ledig idag. Känns galet. När var jag helt ledig senast? Jag slutade räkna när jag kom över hundra dagar, och då ofta dubbeljobb på samma dag. Pengar blir det. Och jag slipper tänka så mycket. Och så tycker jag hemskt mycket om alla mina jobb. Jobba det är bra grejer det.

Men idag har jag handlat en massa mat. Bra mat. Granatäpplen, rotselleri, pistagenötsmör, torkat sjögräs, ingefära, champinjoner, nötter, chiafrön, morötter, sötpotatis, kokosflarn, aubergine, citroner, blåbär, hallon, fikon, vattenkrasse, fänkål, kronärtskockor, björnbär, maca-pulver, björnbär. Det finns så mycket underbar mat. Det mesta ekologiskt såklart. Att bli vegan är det bästa jag har gjort.

Tvättat och sovit har jag hunnit med också. Har blivit många underklädesköp på senaste när jag inte hunnit med att ta de tvättider jag bokat in. 

Fuckingfuck

Dö, bara dö.

Separationsångest. Fy fan. Det gör fysiskt ont. Kan inte sova. Mat känns meningslöst. Vill. Bara. Vara. Med honom igen. Men det är inte vi. Det är över.

Separationsångest. Fy fan. Kan du bara försvinna. Jag vill bara kunna leva igen. Vara den jag var. För en gång i tiden var jag bra. Hur kunde det bli så här? 

Kärlek. 

Fy fan. Man lever på hoppet och faller mot jorden igen. Kraschlandar. Och det känns som att bitarna ligger för långt ifrån varandra för att någonsin kunna lappas ihop igen.

Ångest. Av den värsta sort. Det är svart nu. Jag vill bara. Bara vara. Slippa känna. 

Det är nu som jag ska släppa. Men det är mörkt nu. Har ingen ork kvar. 

Det är nu det är över.

Ångesten dödar mina drömmar.

Det är svart och jag vill ingenting längre.

Separationsångest. 

Av den värsta sort.

Fy fan.

Så liten..

Sjuk och så ynklig, det är vad jag har varit. Legat utslagen i min säng, när det har varit så underbart väder och allt. Bra påsk, först utelåst två dagar sedan detta. Är hur som helst på bättringsväg nu och denna veckan smäller det! Grönan, I've missed you.

Lush

Bienvenida

Life is life

Mitt liv består just nu av att hålla lektioner, rida hästar, äta vegansk mat och jobba i butiken.

Och bara andas. Leva. Och andas lite till.

Ultrarapid

Hästar, hästar, Lush och mera hästar.

Lushlife

Har så otroligt roligt på alla mina jobb! 

Sol!

Vår! Äntligen! Jag har längtat efter dig.

Stockholm

Fram med vårkläderna!

Sen jobba lite Lush. 

Ett stall att trivas i

Uringe KAN vara det mest välorganiserade stall jag har varit på. Och så är det otroligt lugnt och skönt här, stämningen är fantastisk trots att ryttarna är duktiga och hästarna går i de högre klasserna. Efter att ha varit runt så mycket i olika stall, ser jag ett mönster i hur de mindre kunniga behöver hävda sig själva och skapar spänningar i atmosfären för att det får dem själva att må bättre.

Lucero är en underbart lyhörd kille och jag kan knappt vänta med att sätta igång inridningen. 

Pikeur, Schockemöhle, John Witaker..

Det här med att jag skulle ta det lite lugnt med jobb och dyligt för att jag mått så dåligt hela vintern, det gick inte så bra. Igår öppnade jag och stängde Stockholms Hästbutik, men det var otroligt lugnt hela dagen. Inte många som shoppar när det är sista dagen på sportlovet. Men det finns alltid att pyssla med, och så kan man alltid gå och drömma om alla fina prylar man vill ha. 

Idag blir det Lush en sväng och sen får jag komma ut till min fina Mirakel. 

Arbeta på de där studsiga galopperna.. Men jag är så otroligt nöjd med hur hon har utvecklats.  

Du är min person

Jag älskar dig av hela mitt hjärta 

Tack och lov för ridhus

Hestar

Vaknade upp och kunde inte tro mina ögon. Vitt. Den där jävla snön är tillbaka. Vilket bakslag. Men vad ska man göra. Det är bara att hoppa i ridkläderna och börja dagen. Idag har jag bara Mirakel att träna och det känns alldeles lagom. 

Fick upp min kära mor på hästryggen igen häromdagen och det känns så kul. Med världens tryggaste tinker Ivan kan det inte gå fel. Så helt plötsligt har jag tre stall inom en radie av nästan ingenting att fara runt i, eftersom jag även ska börja träna en treårig lusitano-korsning bara ett stenkast från stallet där Mirakel står. 

Long lost time

Lilla nakenfisen Michelle borstar sin hund med en hårborste. Tiken verkar njuta av behandlingen i alla fall.

Tänk så liten man har varit.

En gång för länge sedan

Tog mig hem till farmor idag. Kan ju inte påstå att det har inträffat allt för ofta de senaste åren.. Känner mig som ett dåligt barnbarn. Men hon har inte heller varit så aktiv i vår kontakt.

Vi pratade, drack te, jag skrev på papper och jag fick gå igenom de få sakerna som var hans där hos henne. Hittade en skjorta jag ville ha som minne. Fick även med mig en del fotoalbum som jag nu har suttit och bläddrat i här hemma. 

Det känns märkligt. Livet. Där sitter han ung som jag med sina vänner och ser lycklig ut. Så som jag sitter med mina vänner och känner mig lycklig. Och nu har åren gått och han är död. Livet är stort. Och så skört.

Jag fann en annan bild på min unga pappa, där han står iförd just den skjortan jag plockade ut. Hur stor är chansen? Jag förstår att det är den han gjorde lumpen i. För en halv evighet sen. Ett helt liv sedan.

Reser mig ur gruset

Vilket ruskväder! Regn, blåst och snö om vartannat. Kul. Speciellt när jag vet att jag skullle ha varit på en strand i Uruguay just nu. 

Men jag ångrar inte att jag vände hem igen, allt händer av en anledning.

Idag var jag ute på Ekeby och höll lektion i deras enorma "omgjorda-växthus-ridhus". Med glastak behövs inte belysningen ofta i alla fall, smart. Fast idag fanns inte mycket ljus där ute. Det var länge sedan nu som jag såg solen.. Snälla kom tillbaka. Jag lovar att vara snäll.

Jag trodde aldrig jag skulle få kraft nog, inte så här tidigt i alla fall - att hålla lektioner, träna hästar OCH jobba i butiken igen. Men det ger mig så mycket att hjälpa andra i deras ridning, och att få utbilda hästar är mitt kall. Och att vara i butiken är bara roligt, så på något sätt fungerar det alltsammans. Trots att jag låg på soffan för några veckor sedan och ville bara dö.

Men Camilo är nog den som gör mig allra mest glad. Även om saker och ting inte är som förr (och kanske inte är menade att bli), så är han en del av mitt liv och det ger mig mest styrka av allt.

Min nya bästa vän

Den här hästen har fångat mitt hjärta snabbare än jag kunnat ana. Från början tvekade jag och undrade om det verkligen kan bli något av denna tokan, men det vände snabbt till värme i mitt hjärta. Känns som att hänga med en kompis när jag är med henne. Jag skrattar högt ibland. 

En kompis som är lite galen, det är väl vad vi alla behöver.

Morgonstund har parfym i mun

Jag börjar nästan att känna mig som en normal människa igen när jag går upp så här tidigt. Folk med sömnen kvar i ögonen, med tunga väskor och nedprutade av parfym. Bakom telefoner och böcker. Det var ett tag sedan nu jag var en av dem.

Nu sitter jag här med mina leriga stövlar och nedslabbade jacka (Mirakel vill gärna vara väldigt nära när hon känner sig rädd, och hennes mule har nog dragits över varje del av min jacka. Dags att tvätta). 

Nu är jag alltså på väg, så här obeskrivligt tidigt för att hålla lektion för Haylee med hennes fina kille Jerzy. Jag är så glad över att de fann varandra, för jag tycker om dem så bägge två. 

Min plan var att ta mig tillbaka till livet långsamt. Steg för steg. Känna efter, och inte köra gasen i botten på en gång. Men det där med långsamt har jag aldrig varit bra på. Nu har jag gamla elever tillbaka och nya som bokar in lektioner, samtidigt som jag ska träna Mirakel. Jag har även en lusitano-korsning på gång som ska ridas in snart. OCH att de på Lush vill att jag börjar jobba igen, OCH att de hörde av sig från Stockholms hästbutik och vill att jag ska hoppa in några helger framöver. Jag vet inte hur jag lyckas. Men det är väl bra att jag åtminstone har att göra. Tiden har gått så otroligt långsamt sedan jag valde att åka hem från Barcelona igen. I snigel-takt. 

Go vegan or go home

För ett tag sedan tog jag ett beslut som jag är väldigt tacksam över. Visst har jag varit vegetarian i många år nu, men stoppat i mig fisk eller kyckling då och då med tanken att "Jag måste ju ha i mig proteinet". Bah. Okunskap. 

Jag har nu valt att skippa alla animaliska produkter what so ever i kosten. Ingen mjölk, inga ägg, absolut ingen kyckling, inga räkor. 

Och det känns så jävla bra, att inte bidra till den där vedervärdiga industrin. Bara för att vi människor ska få det vi vill ha, utan att tänka på några som helst konsekvenser för andra levande varelser på precis samma jord. 

Kycklingindustrin är något av det sjukaste som finns. Om du lär dig tillräckligt kommer du aldrig mer vilja stoppa en enda Chicken masala i munnen igen. 

Men att köpa mjölk gör väl ingen skada för korna? Kan man ju tänka. 

Förstår du, att stå uppbunden på samma samma plats större delen av ditt liv. Känns det lockande? Att konstant få kalvar som tas ifrån dig på direkten, så att du ska fortsätta producera mjölk. Att juvret expanderar till den grad att du knappt kan röra dig. 

Och den övriga kött-industrin vill jag inte ens tala om. Jag tror du förstår.

Känns det bra att bidra till den här misshandeln? 

Jag mår bättre fysiskt och framför allt mentalt. Det finns så otroligt mycket spännande vegansk mat. Och man kan sova med ett så mycket renare samvete.

Och proteinet? Inga problem.

Respira