Det har varit ett tufft år. Jag trodde att jag hade lidit tidigare i mitt liv, men aldrig har min själ och mitt hjärta tagit så mycket stryk som de senaste månaderna. Det sista året. Mörker. Totalt mörker. Utan ens en glimt av ljus. Jag trodde aldrig att jag skulle bli människa igen. Men på något sätt orkade jag resa mig ur soffan och ut och jobba igen. Det har nog varit bra för mig. Men inte sagt att det har varit enkelt. Jag har fått kämpa och slåss för att orka hålla mig upprätt. Någon sa "du verkar så mycket gladare den här säsongen". Hur är det möjligt? Har jag lyckats att lura alla så?
Pappa får jag aldrig tillbaka, men någon som var ännu viktigare kom tillbaka. Det är inte som det var förr och det kommer det aldrig att bli. Men denne är det viktigaste i mitt liv och jag fortsätter att kämpa. Ljuset i mörkret är så mycket större och jag greppar tag på varje strå.
Kanske blir livet fullt av ljus igen någon gång. Jag måste våga tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar