Bland palmer och sjökor

Tog en cykeltur ner till beachen och down town.
Nu är det ju vinter och bara 29 grader så det var inte några som badade. Vi satte oss däremot på kanten och kikade på ett gäng sjökor som verkade ha någon slags träff.
Åkte vidare bland alla palmerna och motionärerna. Alla är minsann inte feta här.

Tog ett dopp i poolen när vi kom hem. Ödlorna kilar över gräsmattan och ekorrarna hoppar bland träden.
Nu ska vi åka och handla mat.
Later!

Det regnar i hela världen förutom Florida

I Stockholm regnade det.
I Frankfurt regnade det.
I Washington D.C. regnade det.
I Florida är det vindstilla och syrsorna spelar.
Det är kvavt som inne i den konstgjorda regnskogen på Aquaria.
Bara det att det står palmer utanför fönstret istället för nakna kvistar är rätt så märkligt.
Klockan är över två på natten och jag ska försöka sova. Lär inte bli så svårt.
Jag har varit mer i luften i dag än vad jag har varit på jorden, har flugit mer än vad jag har gjort under hela min livstid.

Jag trodde att jag skulle hinna logga in på en dator i Frankfurt eller Washington. Men i Frankfurt gick tiden åt att ta sig igenom hela flygplatsen. Och när jag skulle resa vidare inom USA höll jag på att inte få komma in över huvudtaget. Kunde ju inte gatuadressen jag skulle till, så jag blev kvar när alla andra satte sig på planet. Efter att ha övertygat dem om att jag inte skulle spränga varken plan eller byggnader fick jag springa med andan ända uppe vid polyperna till min gate. Usch.

Men nu är jag här.
"Beware of the alligators" sa skylten när vi åkte in i deras bostadsområde. Känns tryggt. Kanske man skulle skaffa. En vakt-alligator. Varenda pittbull kan slänga sig i väggen.

God morgon på er och god natt på mig!

Mot oändligheten och vidare

Klockan är 11:41.
Om 59 minuter lämnar jag svensk mark för att segla genom luften ner till Frankfurt. Kanske hittar jag en dator där nere också, så jag kan fortsätta uppdatera min resa.
Började bra. Hade fortfarande inte packat färdigt igår kväll då mina kläder ännu var våta.
Ingen panik. På något sätt är det ändå lätttare att göra färdigt allt i sista stund. I alla fall för en sådan som jag, som alltid har sådan beslutsångest. Då måste det bli färdigt och man behöver inte fundera så mycket.
Ett par minuter innan jag skulle åka kom jag på att det kanske kan vara bra att ha biljetten med sig. Fort på bärbara datorn, mata in den i USBn, in till stationära och skriva ut på skrivaren som har sett bättre dagar. Flax att det ändå gick. Biljett kan vara bra att ha.

Resan till Arlanda gick fortare än väntat och paniken behöver inte infinna sig. Checkar in, genom kontrollen där jag tyvär behövde slänga drickan jag fick av Charlotte (men halstabletterna och tidningen har jag kvar!). Jag förstår inte att man alltid känner mig som en brottsling när man går igenom den. Så skyldig på något sätt, som att röngenstrålarna ser igenom en och alla dumheter man har gjort.
Upptäcker till min fasa att mobiltelefonen ligger kvar på sängen där hemma. Eller i fåtöljen. Eller.. Ja, någonstans förutom här är den i alla fall. Krattans. Är det Michelle i ett nötskal eller är det? Får helt enkelt ta och klara mig utan den. Köpa en ny där borta.

Börjar prata med en trevlig kille som också ska till Florida men via Reykjavik och vidare till Orlando. Han är fotograf och hjälper mig att ställa om en massa inställningar på min kamera så den blir som den en gång var. Nu ska jag fota massor där borta i det stora. Får hans nummer så kanske blir det en sväng upp till Orlando också.
Jag älskar flygplatser. Så mycket människor, på väg någonstans.
Efterlängtade möten. Hemska avsked. Människor från så olika platser.

Böckerna är inhandlade (fick tag på Hanteringen av odöda som Björn tipsade mig om för evigheter sen) och En kortfattad historik över nästan allting. Michelle ska bli smart. Ipoden är laddad, tack underbara, underbara Carro för att jag fick låna den. Färdkosten är inhandlad.
De här 17 timmarna kan nog inte fördrivas på bättre sätt.

Nu lämnar jag er med detta regnblöta januari-Sverige. So long!

Time to leave

One day left.
En ynka liten dag.
Och Michelle har som vanligt en väska som fortfarande står på sängen och gapar halvtom. Kläderna ska lukta gott och pengarna förvandlas till dollar. Men har haft tankarna och sinnet fokuserat på allt annat än det som borde göras. Men nu känns alltid klarare än någonsin. Nu kan jag åka och bara lämna allt. Bara vara.
Aldrig mer ska jag lämna ut mig själv på det sättet utan att veta vart resan slutar någonstans. Det är ju vansinne att bara hoppa på ett tåg och hoppas att det leder dit man vill.

He takes the day but I'm grown

And in your way,

In my blue shade

My tears dry on their own.