Universe it is

Livet ger oss inte alltid det vi ber om, men vi får alltid det vi behöver

Kärlek men ändå inte

Jag undrar om man kan känna sig kär i en person fast man egentligen inte är det? Det finns en man som arbetar här i stallet, som jag tycker väldigt mycket om. Inte alls på något plan av förälskelse eller att jag skulle vilja ha honom som något mer än vän. Men han är en fantastisk person och i början blev jag galet nervös av att han bara pratade med mig. Han se väldigt allvarlig och seriös ut, men så kläcker han ur sig något som får mig att vrida mig av skratt. Han är en av de personerna här som verkligen tar sitt arbete på allvar (det är inte alla som gör det) och det gör att jag verkligen respekterar honom. Han är grym på det han gör och hjälper mig så mycket med min ridning. Men åter till frågan. Ibland kan jag känna så otroligt mycket kärlek till denna människa, nästan som att jag är kär. Men mer som man älskar en hund, inte alls att man vill ha denne på ett fysiskt sätt eller inleda något mer. Nu gör han mig inte nervös längre, men jag är rädd för att göra något misstag eller annat dumt inför honom, eftersom jag vill att han ska tycka att jag är en sådan bra person som alla verkar tycka att jag är. Jag vill bara ge honom en stor kram för att jag tycker om honom så mycket, men han är inte en person man gör så med då han har alldeles för mycket integritet.
Det finns så många fina människor här som jag är så glad över att jag har mött.

Min bästaste Brita

Tisdag är det visst idag. Så det menas med det att det bara är två små dagar tills min kära Brita anländer hit till Barcelona. Det ska bli fantastiskt att få krama om henne, snacka skit och goja, låta henne träffa alla roliga människor här och förstås dra upp alla gamla minnen från Gröna Lund och Cuba över en drink eller två. Det var länge sen jag var med nån som verkligen känner MIG, den riktiga Michelle.


Vi efter en hård vandring upp till paradiset El Nicho i djungeln på Cuba

Frihet som det ska vara

Stod för ett tag sedan och longerade Romeo och helt plötsligt slog det bara till - en total känsla av frihet. Jag har valt det här livet. Jag har valt bort bitar som luktade fisk och tagit mig efter mycket om och men hit där jag är nu. Jag har frihet att stanna här, jag har frihet att ta mig vidare imorgon om jag så vill. Jag har inget som håller mig kvar egentligen, det är ingen knussel och pyssel om jag skulle vilja fly utan kan packa ner allt jag äger i min väska och gå dit näsan pekar. Men nu är livet så fint att jag vill välja mitt liv som det ser ut precis nu.

Frihet definieras mer formellt som "rättigheten att utöva och utveckla självbestämmande utan begränsningar".

Utan begränsnigar. Det kan bara bli så stort som du vill. Livet alltså.

Mitt piano - Små små steg

Stanna kvar
Snälla sov över här
Jag är din nu
Jag öppnar mig
Du får ta del av min förvirrade värld

Nitton dar
Vi har väl känt varandra tillräckligt länge nu
Jag öppnar dörren
Snälla stanna här tills det blir ljust

Det var när du sa:
Du tar ju bara små små steg
Det händer ingenting, det där
Du måste våga chansa mer
Våga se vart det bär

Ner för gatorna
Över parkeringen
Håll ihop mig
Vi delar en taxi
Tio minuter, jag är din i kväll

Följ med mig hem
Om du är osäker, så var osäker med mig
Bortglömda känslor, raderade tankar
Nu minns jag igen

Det var när du sa:
Du tar ju bara små små steg
Det händer ingenting, det där
Du måste våga chansa mer
Våga se vart det bär

Hög av beröm och goda ord

Det har varit några veckor nu med massvis av arbete för mig. Men jag tycker om det, jag klagar inte. Hellre för mycket att göra än för lite. Många unghästar att longera, fler att rida och förstås göra i ordning hästar till Josep också. Det som var mitt arbete här från början. Men sen prackades jag på allt annat också. När jag började här valde jag att ta arbetet som groom istället för att rida. Jag orkade inte ha ansvar för hästarnas utbildning, plus att min rygg strejkade i Sevilla när jag red hela dagarna. Men nu är det perfekt, när jag får göra lite av varje. Jag har egentligen inte jobbat hårdare än vad jag brukar, men tydligen uppskattas det av folk. En fågel viskade i mitt öra att alla de andra hade suttit och pratat på en lunch och att jag hade fått hur mycket beröm som helst. Det är nog för mig, behöver ingen jättelön. Uppskattning och vänliga ord. Ett tack. Har fått höra att jag är den bästa de haft här och att min ridning är kanon, jag blir alldeles hög av lyckoruset. Ändå har jag inte kämpat så hårt och försökt så fasansfullt mycket som jag har gjort på mina tidigare jobb. Ändå går det vägen. Livet ordnar sig. Pusselbitarna faller på plats av sig själva utan att jag måste försöka trycka dit dem med våld.

Bon dia

God morgon solsken. God morgon te. God morgon Bolero. God morgon Spotify. God morgon Håkan Hellström. God morgon rum fullt av nytvättade kläder. God morgon fredag. God morgon livet!

Bolero har överskottsenergi

Brev till min vän - c/o gud, himlen

Hej Lasse.
Ska börja med att säga att jag saknar dig och att jag hoppas att du du blir väl omhändertagen där uppe. Att det finns tokiga hästar att köra där också, att de spelar vinyl på radion och att maten är lika god som Kickis tårtor och pajer. Jag kan glädja dig med att säga att mitt liv är oerhört fint just nu, jag har det underbart här i Barcelona. Jag tror det nästan är lika bra som där du befinner dig. Kan måhända vara så att jag glömde att tacka dig för all den hjälp du har gett mig, så dumt.. Men kanske letar du dig fram till min blogg och ser detta. Kanske finns det inte datorer, men om jag upprepar orden i mitt hjärta kanske de transporteras uppåt mellan molnen in i atmosfäreren.
Jag kan inte tänka mig att häst-Stockholm fungerar lika bra utan dig. Vem ska nu gorma på alla oansvariga människor på tävlingar? Vem ska nu vara allas hjälp i ryttaralliansen?
Så tack igen, min kära vän. Tack för allt stöd, tack för Pip, tack för att du alltid har varit där för mig. Kanske om jag åker till västerhaninge och väntar tillräckligt länge vid stationen, så kommer du och plockar upp mig i din stora bil som vanligt.
Nu ska jag hoppa i mina ridbyxor och ha en underbar dag i solskenet och leva det liv som du har hjälpt mig till.
Hälsa alla som förtjänar det.
Kramar från din slarv-maja

Morgonstund har guld i mun

... vem fan vill ha guld i munnen?

Bekännelser 01:33

Allting är så fint och lätt just nu. Får livet verkligen vara så här enkelt? Det känns som att någon ska studsa fram och ropa "April april" och sen slår alla de besvärliga bekymren tillbaka med buller och bång. Men jag försöker att bara glida med på den här lyckliga vågen så länge jag kan. Någon gång ebbar den ut, men det ska inte tänkas på i förväg.
Jag förtjänar att vara glad. Det gör vi alla. Jag kan inte säga att mitt liv har varit jobbigare än någon annans, men så i skiten och kravlat som jag har gjort - det önskar jag inte någon annan. Jag har under så många år nu haft perioder med euforisk lycka för att sedan falla ner med själen släpandes efter som en trasig, allt för använd gammal handduk. Men den här perioden har varat ett förvånansvärt bra tag nu och jag njuter. Det allra värsta är att jag alltid har själv skapat mina problem och det har ofta gjort mig ännu argare på mig själv. Det handlar inte om något slags självhat, absolut inte. Det har det aldrig gjort. Mina ätstörningar och den anorektiska person jag var handlade om att hålla en ångest under kontroll, men till slut eskalerade det och blev större än vad jag kunde hantera. Det kommer alltid vara mitt sätt att hantera problem och det får vi leva med. Men nu är jag för smart för att halka allt för djupt ner, jag kan ofta dra upp mig själv innan det svartnat totalt.
Jag vet inte riktigt varför jag behövde skriva av mig om detta, blev lite känslosam efter att ha suttit på Spotify allt för länge och hittat musik som tar mig direkt tillbaka till dessa tider i livet. Hur förbenat sjukt det än kan låta, kan jag ibland sakna depressionen jag burit inom mig. Att bara stänga av alla känslor och försvinna in i sig själv. För ibland ställer känslorna till det för en.

Hello suuuuunshine

Idag har det varit svettigt med fleecetröja, det luktade nyslaget hö och solvarm häst. Min fina, fina Bolero och jag tog en lugn sväng när jag var färdig med allt jobbande. Knappt någon kvar här på gården som sagt så det blev till att longera unghästarna och rida de som det är mest akut med (jag hoppar över Rey), men inte allt för hårt. Allt blir enklare när när man får vara sin egen chef och göra på sitt eget sätt. Lourdes tog lektionerna då mina språkkunskaper sätter lite hinder. Många av barnen pratar och förstår hellre katalaska och den är i princip obefintlig för mig. Kan några meningar som Josep lärt mig eftersom han vägrar tala spanska, han är katalan ut i fingerspetsarna han.

Hej tomma gård

Hur gick det här till? När jag började jobba här var vi måånga som arbetade på den här gården. För tillfället har två sagt upp sig (alternativt fått sparken), en är skadad efter ett fall från en häst och chefen är i USA. Nu är det barägaren och jag dom får styra och ställa här. Tack och lov för Albert som kommer efter skolan och hjälper mig med det tokigaste pållarna. Nu hänger regnet i luften och det kan INTE börja regna nu när jag har tusentals hästar att rida och longera. Dags att hoppa i kläderna.
Hej hektisk dag.

Seven months away

Idag firar jag sju månader i Spanien. Hipp hurra för det. Det har varit sju märkliga månader, men jag är så glad över att jag är här.
Igår sa jag till någon att, "I am a good person" och nu, för en stund sedan, så tänkte jag på det igen och inser att det är så jävla sant. Nu ska jag ut och brottas med busiga unghästar. Good luck på mig.


Arco lever farligt

Idag kommer aldrig bli idag igen

I morse var det spekulanter här för att titta på Bolero. Det är förjäkla dumt att förälska sig i en häst på ett försäljningsstall, men kan bara inte låta bli. Jag hoppas att de inte tyckte om honom för mycket, eller att de hittar en bättre någon annanstans. Men det är svårt att inte inse att han är en helt underbar individ. Men någon gång försvinner allt, förr eller senare. Det handlar om att uppskatta det och de man har just nu, gör man inte det så går man miste om så mycket mer när de inte längre finns där.
En mycket, mycket nära vän till mig dog precis innan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Spanien. Jag insåg att jag inte förklarat för honom hur mycket han betydde för mig och hur tacksam jag är och har varit över att ha honom i mitt liv. Han har hjälpt mig igenom så mycket och nu är det försent för att tacka. Men jag hoppas, hoppas innerligt att han förstod det på något vis i alla fall. Det jag vill få fram är att man måste agera NU. Inte imorgon. För en dag existerar inte imorgon. Det må vara en klysha och har sagts många gånger förr, men ta vara på dagen. Säg till dem du älskar hur mycket de betyder. Njut av ögonblicket och kasta bort alla dåliga känslor. Sekunderna är för dyrbara för att gräma sig över småsaker. Allt vi har är här och nu. Idag.

Una dia muy bueno

Så blev det en sen kväll.. natt igen. Min dator och min vän håller mig uppe allt för länge allt för ofta. Det har varit en väldigt lugn och trevlig dag. Det började med regn så vi bara pysslade med manar, det ska flätas och klippas. Hej och hå. Det sprack upp under dagen så vi hann rida några hästar var.


Josep/Turyn, Jag/Luis och Lourdes/Molinero


Josep och Turyn piafferar lite på cykelbanan. Så kan man ju också göra.

Det befriande regnet

Vaknade tidigt av att det smattrade på taket till mitt sovrum. Regn. I mängder, idag igen. Eftersom vi inte har något ridhus kan ingen rida och jag kan inte göra i ordning hästar till dem. Sådana här dagar är det enda jag kan göra att städa sadelkammarna och pyssla lite. Men såsmåningom blir ju allt rent och det vi kan göra är att sitta inne i baren vid den öppna brasan.

Det regnar mycket!
It´s raining a lot!
Mucho lluvia!
Blo mol!

Tänk vad jag kan.

Inga ursäkter

Ge aldrig någon förklaring till ditt handlande. Dina ovänner kommer ändå inte att tro dig, och dina vänner behöver det inte.

La Rambla

The truth

Det du har ska du ge.
Det du behöver ska du få

Denna mening har repeterats om och om i mitt huvud idag av någon anledning. Ge mer. Lev mer.

Work it out

Jag väljer att se det så här. Hjärtat är en muskel, eller hur? När vi tränar kroppen bryter vi ner musklerna, för att de åter ska kunna byggas upp - ännu starkare än förut. Hjärtat har också muskelceller, visserligen inte samma slags fibrer som i övriga kroppen, men ändå. Varje gång jag väljer att hamna i dessa förbannade situationer, bryter jag ner hjärtat tills det gör fysiskt ont. Men som allt för många har skrivit låtar och sånger om - att varje gång gör det bara muskeln starkare. Byt ner, bygg upp, bryt ner, bygg upp och så vidare. Jag kan se det här som en slags träningsvärk. Men så finns det ju de som väljer att aldrig träna igen bara för att det var för jobbigt och smärtsamt. Kanske får konvertera över till dem istället.