Halva sydamerika helt tillbucklat

Promenerade genom Solna med Aslan hem till bror igår och på vägen bredvid ett hyreshus låg det en hel hög med trasiga saker som troligtvis skulle slängas. En tvådelad stol, kartonger, gardinstänger och mitt bland allt låg en gammal jordglob. Jag är alldeles för kär i kartor och världsbilder för att låta den gå ett sådant öde till mötes så jag plockade på mig världen för att rädda den från en säker död. Det verkar inte vara den senaste modellen eftersom sovjetunionen fortfarande breder ut sig i väst, men jag tycker om den nästan mer för det. Kanske kan den ligga på vinden tills jag kommer hem igen.
När jag kliver av pendeltåget bokstavligen vräker regnet ner och jag kommer på den brilljanta idén att slänga ikea-kassen över huvudet och ta globen under armen. Folk stod kvar under taket medan jag vandrade rakt ut i det blöta. "Suckers!" tänker jag och går i rask takt i riktning hemåt. Hinner ett par meter innan jag tror att jag blir nedslagen och tappar nästan luften av smärtan. Inser snabbt att det inte är någon person utan stolpen på en telefonkiosk. Brutalt ont gjorde det och min jord fick sig en stor buckla som breder ut sig ända från Bolivia ner till Antarktis.
Är huvudet dumt får kroppen lida.
Tydligen hela världen också.

Love of the week

Drink coffee - do stupid things faster with more energy

En sådan skylt satt på ett hak Marre och jag var på häromdagen. Tror jag måste trycka upp en t-shirt med samma text, den är så jag. Som kan bli både hög och full på kaffe och blir alldeles uppfylld av känslor och hela världen.. vem behöver droger?

Om tretton dagar tar jag mitt pick och pack för att bege mig nedåt till Sevilla. En trevlig prick som är skolfotograf har hyrt min lägenhet och jag har slängt upp allt jag äger och har på vinden. Packar bara med mig mina ridkläder och annat behövligt tjafs med mig ner. Ska bli toppen att bara lägga all fokus på ridningen och hästarna. De är egentligen allt jag behöver, så som jag känner nu. Kan bli alldeles rörd när jag tänker på hur mycket de betyder för mig och har gjort skillnad för mitt liv. Kan nästan bli lite tårögd och alldeles uppfylld av känslan, till och med utan kaffe.

Falconi

Viva España!

Nu slår jag massor av flugor i en enda stor smäll.
1. Jag slipper Sverige ett bra tag
2. Lär mig kommunicera på Spanska bättre
3. Får hålla på med hästar hela dagarna så att jag blir bäst.
4. Förändringar är alltid bra.

Love

Your buddy the body

Alla har ett förhållande till sin kropp. Eller med sin kropp, vare sig man vill eller inte. Jag försöker att tänka på den som en vän - en följeslagare. Det gör det lättare att ta hand om den och du är egentligen faktiskt aldrig ensam. Du har alltid din kompis med dig. Förse den med sol, skratt och drömmar och choklad så kommer den att ge dig så mycket mer tillbaka i form av känslor. För tänk om vi inte skulle känna någonting, hemska tanke. Jag tror att vi är ibland lite för rädda för att känna efter, det kan vara svårt och det kan göra ont. Men kanske ska man försöka vara tacksam för att man överhuvudtaget KAN känna det man gör.

Mot Sevilla

Tog mig just i kragen, plockade upp telefonen och ringde ner till Spanien. En bedrift med tanke på att jag inte alls är särskilt förtjust i att tala i telefon. Jag tror att det är något med att inte kunna se den som man har en konversation med. Hur som helst, mannen i fråga heter Aurelio och har ett stall med hopphästar nere i Sevilla. För ett tag sen fick jag ett erbjudande om att arbeta med honom och träna hästarna, bara rida och inget mockande eller annat "skit"-göra. Allt är inte hundra procent bestämt än, men det är det här jag vill. Det känns rätt och då ska man följa det.

Buss 709

Den bussen jag åker med ut till stallet på mornarna är en sådan som inte behagar gå oftare än en gång varannan en och en halv timme. Så människorna som åker med mig är i stort sett detsamma. Inte många, men alltid samma. I morse slog det mig hur vi, med ljudlös kommunikation, har bestämda platser där i bussen. Alltid sitter byggkillen längst fram vid mittdörren, den gleshåriga mannen snett till vänster om mig som har min favoritplats allra längst bak till höger. Tänk om man skulle sätta sig på någon av deras plater nästa gång.Rubba världsordningen lite.
Men det är roligt att titta på människor. När jag var yngre ville jag bli en sådan som satt och stämplade biljetter i spärren, då kunde man titta på folk hela dagarna. Fast jag ville ju bli arkeolog också. Ser alla passera förbi och så brukar jag fundera hur deras liv har sett ut och vad de har varit med om. Deras livshistoria. Man har ingen aning. Inte den blekaste. Någon som ser ut som att de har glidit på räkmacka hela livet kanske har fått kämpa sig fram. Eller den som ser hur glad ut som helst egentligen ligger och gråter om kvällarna. Kanske är inte alls den där tanten så ensam som hon ser ut när hon skraltar fram med sin rullator, det är möjligt att hon fördriver nätterna med att spela poker med sina vänner. Eller den där typen som ser så elak och bitter ut, han kanske har uträttat både små och stora mirakel för världen.
Titta på folk, men döm dem inte.

"Passa på att ha roligt nu, man vet aldrig när det blir roligt igen"

Klev ut genom porten vid sex i morse och kände hur skönt det var att världen blev som alldeles nytvättad av det välbehövliga regnet. Pollen och annan skit i luften försvinner och det betyder mer mat åt hästarna också.
Hittade förvånande nog Brita vid bussen, hon hade släpat sig upp ännu tidigare än mig. Väl framme drog vi fram några hinder på ridbanan och studsade med kusarna. De tyckte nog allt att det var lite kul, Willy brukar ju mest gå och bara vara. Inte den eldigaste springaren diekt. Med inköpt bröd och hummus hamnade vi därefter vid hornstull för att ta oss ett dopp, skölja bort smuts och hästpartiklar. Får lite halvt om halvt halvpanik när jag simmar runt där ute i vattnet, men man ska ju göra en sak varje dag som skrämmer en. Även om det är något så simpelt som att bada i böljan blå.

Hästar. Nya människor. Spanien.
Ja, tack.