Buss 709

Den bussen jag åker med ut till stallet på mornarna är en sådan som inte behagar gå oftare än en gång varannan en och en halv timme. Så människorna som åker med mig är i stort sett detsamma. Inte många, men alltid samma. I morse slog det mig hur vi, med ljudlös kommunikation, har bestämda platser där i bussen. Alltid sitter byggkillen längst fram vid mittdörren, den gleshåriga mannen snett till vänster om mig som har min favoritplats allra längst bak till höger. Tänk om man skulle sätta sig på någon av deras plater nästa gång.Rubba världsordningen lite.
Men det är roligt att titta på människor. När jag var yngre ville jag bli en sådan som satt och stämplade biljetter i spärren, då kunde man titta på folk hela dagarna. Fast jag ville ju bli arkeolog också. Ser alla passera förbi och så brukar jag fundera hur deras liv har sett ut och vad de har varit med om. Deras livshistoria. Man har ingen aning. Inte den blekaste. Någon som ser ut som att de har glidit på räkmacka hela livet kanske har fått kämpa sig fram. Eller den som ser hur glad ut som helst egentligen ligger och gråter om kvällarna. Kanske är inte alls den där tanten så ensam som hon ser ut när hon skraltar fram med sin rullator, det är möjligt att hon fördriver nätterna med att spela poker med sina vänner. Eller den där typen som ser så elak och bitter ut, han kanske har uträttat både små och stora mirakel för världen.
Titta på folk, men döm dem inte.