Älskar er så mycket

Tacksamheten

Igår gjorde jag ett inlägg på Facebook om min hemlösa vän som har tre hundar.

Idag kom det in två olika personer med mat, leksaker, tuggben, tass-salva, halsband med mera. Min tacksamhet är oändlig och Birgitta och hundarna blev väldigt glada. 

Frosty gillade bollarna mest.

Och hungriga slipper de att gå. 

Suddar natt

Nattsuddar igen. Lyssnar på gamla låtar och minns. Livet. Som det var. Som det är. Som det kan bli. 

Minnen. Platser. Stunder. 

Jag är tacksam över att livet är lugnare nu. Det har varit ett sjukt år. 

Låt nästa år bli av lycka och glädje. För mig själv och alla omkring. 

Tack Camilo för att du finns. Jag älskar dig. 

Memory Lane

I mörkret i min lilla lägenhet, när värmeljuset på mitt soffbord har brunnit ut, ligger jag och drömmer mig bort. Har just läst igenom stora delar av min kära gamla blogg som har hängt med mig bland toppar och vanmakt genom livet. Det senaste året har jag inte orkat att skriva mycket. Bara fokuserat på att orka ta mig igenom. Att hålla mig över ytan. Jag tänker på nästa år och blir prillig i själen, för det KAN bara bli bättre än vad tjugohundrafjorton var. För sämre, nej, det kan jag inte ens föreställa mig. Jag försöker inte ens. Bara tanken får mig att vilja kräkas. 

Om mindre än en månad är jag fri från mitt arbete ett tag framöver. Har även en del pengar sparade, så tanken är att jsg ska försöka att bli mig själv igen. 

Nej. 

Inte försöka.

Och mig själv är jag redan.

Men jag ska hitta lugnet igen. Lyckan igen. Hoppet. Livet. 

Leva. Inte bara hålla sig vid liv. 

Ögonblick jag glömt och förträngt får nytt liv i och med varje ord mina ögon tar in. Jag saknar inte. Bara konstaterar att så var mitt liv då, nu är det så här. 

Fan, vad vuxet. Mitt yngre jag hade fått hantera ångesten av sådant jag en gång förlorat. 

Men nu är jag här. Och allt är precis som det ska.

Lushies

Hade en fantastiskt rolig personalmiddag igår med chefens körsång i kyrkan, indisk middag och julklappsutdelning. Underbara vänner! 

Nästa kapitel

Det snöar och jag borde dö av ångest, men jag vet att Barcelona väntar på mig i januari. Och det gör mig så lycklig. Nästa år kan bara bli bättre än det som varit. Det har varit ett långt och jobbigt år, men det känns som om det vore nyss som jag stod rökandes på balkongen och ville bara dö.

Ett år har gått. Och jag överlevde. Nu ska jag leva.