Memory Lane

I mörkret i min lilla lägenhet, när värmeljuset på mitt soffbord har brunnit ut, ligger jag och drömmer mig bort. Har just läst igenom stora delar av min kära gamla blogg som har hängt med mig bland toppar och vanmakt genom livet. Det senaste året har jag inte orkat att skriva mycket. Bara fokuserat på att orka ta mig igenom. Att hålla mig över ytan. Jag tänker på nästa år och blir prillig i själen, för det KAN bara bli bättre än vad tjugohundrafjorton var. För sämre, nej, det kan jag inte ens föreställa mig. Jag försöker inte ens. Bara tanken får mig att vilja kräkas. 

Om mindre än en månad är jag fri från mitt arbete ett tag framöver. Har även en del pengar sparade, så tanken är att jsg ska försöka att bli mig själv igen. 

Nej. 

Inte försöka.

Och mig själv är jag redan.

Men jag ska hitta lugnet igen. Lyckan igen. Hoppet. Livet. 

Leva. Inte bara hålla sig vid liv. 

Ögonblick jag glömt och förträngt får nytt liv i och med varje ord mina ögon tar in. Jag saknar inte. Bara konstaterar att så var mitt liv då, nu är det så här. 

Fan, vad vuxet. Mitt yngre jag hade fått hantera ångesten av sådant jag en gång förlorat. 

Men nu är jag här. Och allt är precis som det ska.