Quiero mas

Vaknade tidigt idag igen. Varför tycker inte min kropp om att sova? Den behöver det. Smög tyst ut ur lägenheten som har utsikt över ett livligt La Rambla som de andra har hyr ett par dagar medan de är här. Tog min nya bok, satte mig på ett café med en kaffe som ersättning för min obefintliga sömn. Det är som att mitt fysiska jag hela tiden undrar varför vi måste sova när vi kan göra så mycket annat som är viktigare. Försöker säga att vila behövs, men vi är inte alltid överens. Sällan faktiskt.
Boken jag precis införskaffat råkade som av en slump utspela sig på Cuba och när jag gick ut från caféet träffade morgonstrålarna mig i ansiktet och när jag blundade befann jag mig åter igen på Havannas gator. Jag måste tillbaka snart. Eller i alla fall vetskapen om att jag någon gång kommer att återvända. Ett land som är mitt paradis. Ett komplicerat paradis, men ändå. Min längtan kommer alltid rinna omkring i mitt blod och allför ofta ser jag mina vänners ansikten flimra förbi på gator både här och där i världen.
Efter veckans sista arbetsdag tog vi oss igår ut till stadion för att se Barcelona spela mot Malaga. Det är otroligt hur fotbollen för folk samman. Jag kan inte beskriva hur stort det är här. Som en religion. Om man börjar fundera på vad fotboll egentligen är, vuxna människor som springer efter en liten boll med livet som insats - kan man egentligen undra om vi är riktigt kloka som höjer detta spel till skyarna. Men när man ser hur vackert Messi för fram bollen över planen eller hur tusentals människor sjunger tillsammans och känner atmosfären kan man inte annat än att älska detta.

Freedom

Idag har det varit sommar och jag har varit rätt så hög på livet. Solen brukar ha den effekten på mig. Inkluderat en ny dator (med å,ä och ö), familjen i en lägenhet pa La Rambla ett par dagar, fina manniskor omkring mig som hjälper mig med allt jag kan tänkas behöva. La vida esta muy bueno ahora. Jag ska försöka att inte krångla till livet så mycket, som jag brukar göra. När allt omkring mig är enkelt och bra så skapar jag mina egna problem i huvudet av någon anledning. Som att man inte kan lita pa att det fina stannar och får det att försvinna på eget bevåg innan det bestämmer sig för att fly sin kos. Vad vet jag. Jag vet bara att jag inte vet någonting om livet. Desto mer jag lever och lär mig, inser jag att inget är sant. Det finns ingen riktig sanning, bara den som jag upplever. Den som du upplever. Nu kanske jag svamlar, men det gör inget. För det ar min sanning.

Me encanta

Life is so fucking good right now.

Zombie

I veckan har vadergudarna varit snalla mot oss och en dag kunde jag till och med jobba i linne. De andra undrade lite, men jag utbrast "It`s summer!". Josep kom ridandes pa Nena och hans forsta reaktion var "You are white" med ett leende. Oh, men tackar. Vad forvantar ni er av den svenska tjejen?
Igar natt kunde jag inte sova. Tog mitt tacke och gick in till den tomma baren och spenderade hela natten framfor tvn, sa jag var lagom pigg igar. Men Mari och jag var ute och busade med hastarna sa jag vaknade. Fina, fina Bolero. Ar nog allt lite kar. Mari red fram till fonstret till baren och bestallde en donout. Orlando sag forvanad ut men stack nastan in huvudet for att se vad de hade for sig dar inne. Jag skrattade sa jag grat.
Sitter pa mitt internetcafè vid La Rambla som vanligt. Ska ut och trangas bland folket snart. Solen skiner och turisterna gar med sina kameror och fotas med alla knasiga artister som star langs med gatan. Pa torsdag kommer la familia ner och da far jag offra mig och turista mig lite jag med. Men pa lordag ar det Barcelona-Malaga som galler. Nu javlar! Barça!

El mundo

Kanner mer och hur Barcelona gar in i min kropp, i mitt blod och far mig att kanna mig hemma. Det ar fascinerande hur livet ar just precis dar du befinner dig. Stockholm kanns sa avlagset, som om det egentligen inte var jag som levde dar. Det livet. Bit for bit byts mina celler ut mot nya som andas den har platsen. Kanske stannar jag har. Kanske inte. Sa lange jag har mig sjalv sa ar det okej var an jag ar. Tanker pa alla platser jag har varit pa och alla manniskor jag mott. Pa Malecón i Havanna fortsatter de att sta pa kajen och fiska, aven om jag inte ar dar. Snackorna pa stranderna i Florida kommer att ligga dar, aven om jag inte ar dar for att titta pa dem. I La Paz fortsatter barnen med de blacksvarta handerna att putsa pa andra manniskors skor. I Sevilla kommer de att fortsatta hoppa runt i ridhuset och Aurelio kommer sakerligen gnalla pa andra som kommer dit. Mihaijl jobbar i sin bokhandel. Den gamle mannen med hatten sitter sakerligen kvar pa Plaza de Armas och i Viñales vandrar Alexis omkring bland bergen. Livet ar overallt. Vi kan bara valja var.

Do..do..Doblòn. Bo...bo..Bolero.

I morse var det till och med vatten pa ispolarna. Sol. Men kallt. Kallt. Kallt. Tre tacken och sova med klader ar det som galler. Svart att komma igang och jobba nar man ar som en frusen fiskpinne. Frusen pissfinne. Men Josep ar pappaledig sa det var bara till att rida alla hans fantastiska hastar idag igen. Wohow. Men nar jag var ute med Doblòn sista svangen innan lunch insag jag att jag sitter pa nagot som ar vart 600.000 kronor och jag blev nervos som satan nar han studsade runt. Jag har INTE rad att med att han skadar sig.
Vantar pa att varmen ska atervanda. Far noja mig med hettan fran brasan fran caféet/restaurangen pa kvallarna dar jag kan sitta sjalv med fotterna pa bordet och blippa runt pa digitaltvn. Livet ar bra ibland.
Dags for en kaffe och... kaffe och sen upp pa Bolero. Mitt hjarta smalter. Gahh. Vill ha.