Little bit of ditt and little bit of datt

De senaste dagarna har jag spenderat hos olika vänner och farit runt omkring i hela Stockholm för att uppdatera mitt hjärta och säga hej. Men framför allt till vissa delar - säga hej då. Det är mycket som har legat och gnagt innanför pannbenet på mig och nu känner jag äntligen att jag kan släppa det. Det förtjänar mina närmaste i min omgivning hemma i Barcelona.

En del har inte blivit som jag tänkt mig medan en del uppfyllde mina önskningar med råge. Den allra största förvåningen var att allt är precis som när jag lämnade Sverige för nästan ett år sedan. Det är mycket som har hänt i mitt spanska liv och många skiftningar i min själ har inträffat, medan Stockholm bara har stått i stand by-läge.
Känner mig färdig här nu och vill tillbaka till mitt riktiga liv. Mitt Barcelona. Mitt hjärta.

Det var ett kärt återseende med basjkirhästarna ute på Hammarby. Det går inte att komma undan att de faktiskt är speciella.

STOCKHOLM

Turistar i min hemstad, träffar gamla vänner och återfinner välbekanta platser. Det känns som om det var igår jag bodde här, hur är det möjligt att nära inpå ett år känns som om det knappt har inträffat? Men visst har det förändrat mig och satt nya spår i min kropp som lett mig in på en annan livsbana. Är lättad över att det inte känns som om jag skulle kunna tänka mig att stanna. I mina tankar är jag redan tillbaka med mina kära hästar och min Salva. Men tills dess ska jag njuta av ett härligt sommar-Stockholm.

More is more

Livet blir liksom lite

mer med kärlek

Mi Nena

I tant, que mágrada

Sex månader nu alltså, på Hipica Llerona.
Det är egentligen bara några månader. Och en månad är bara omkring trettio dagar. Men om man tänker på att sex månader är ett halvt år och tänker man ännu lite längre så har vi egentligen inte så många år tillgodo i våra liv. Så sex månader är procentuellt mer än vad man tror. Mycket hinner hända, mycket har hänt. Jag har blivit så lugn i själen som jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli, Spanien gör verkligen underverk med oss människor. Min kropp har hittat en slags balans och mitt sinne följer med. Jag älskar verkligen mitt arbete, har svårt att tänka mig hur mitt liv skulle se ut och vem jag skulle vara utan hästarna.

Train - Brick by brick

10:56

Kan du skratta åt dig själv
har du aldrig tråkigt

The drugs don´t work

Tänk att det finns så mycket jag vill göra att det blir till att jag inte alls vet vad jag ska göra. Det finns många saker jag kan tänka mig att spendera med mitt liv med och många vägar som kommer göra mitt liv till precis det liv som jag borde ha. Just nu är Spanien helt rätt för mig. Fånigt rätt. Underbart rätt.

Dricker grönt te och äter pistagenötter här framför datorn med The Verve i högtalarna. Nyttigt värre med antioxidanter och e-vitaminer och hela faderullan, men sen att jag druckit alldeles för mycket kaffe idag, rökt lite och ätit både rosa och gröna mashmallows är en annan femma. Orka vara perfekt. Jag har ändå insett att kärlek är den bästa vitaminen för kroppen.

Ingrato

Ingrato har blivit lite av min häst här. Josep vill inte gärna rida honom,

så jag gör det istället och jag har svårt att tro att han kommer att

bli såld inom den närmsta framtiden. Tokhästen.

Esta lunes otra vez

Det är åter veckans första dag och jag är arbetsbefriad. Efter att ha fått dåligt samvete släppte jag ändå ut några hästar i paddockarna, känns dumt att de gapar tomma när vi har mer än fyrtio hästar som står inne i sina små lådor nästan dygnet runt och trånar efter lite frihet. Pysslade även om Colinos onda, uppsvullnade ben innan Salva kom tillbaka efter att ha jobbat nån timme eller två för att ta en kaffe med mig på caféet bortom knuten.

Livet är nästan för enkelt nu. Det känns som att jag har allt man kan önska sig. Jag kanske inte bor så väldans flådigt eller är förmögen, men jag begär inte mer än det jag har funnit det senaste halvåret. Inte trodde jag att det skulle bli så fantastiskt när jag satte min fot på gårdsplanen den där första dagen efter att jag lämnat Sevilla och tagit mig igenom ett vårvarmt Valencia och en liten lägenhet hos min vän Ivan i Tarragona. Visst trivdes jag redan från start, men det blir bara bättre och mer svindlande hela tiden. Som en mango som ligger i ett hörn i köket och mognar. Bara det att jag får prata och praktisera min spanska varje dag är en oerhörd sak, eller att jag numera kan kliva ut i det varma solskenet genom min dörr på morgonkvisten i enbart shorts och linne. För att inte tala om alla gudomliga hästar som en del bara kan drömma om att få arbeta med. Sedan att jag har en otroligt pedagogisk och älskvärd lärare är en stor bonus. Visst lär jag mig mycket när jag tränar ensam också, men det behövs faktiskt någon som står och tjatar på en. Jag är tacksam över att ha fått förtroendet att träna vissa av hästarna på egen hand. Jag är tacksam över kaffemaskinen i baren. Jag är glad över min stora säng där jag kan ligga utsträckt på bredden. Jag är tacksam över att ha en fin vän i Gala och alla våra galna samtal. Jag kan gå till affären varje dag och inhandla mat, det är inte alla som har den möjligheten heller. Jag har en otroligt fin löprunda som jag älskar. Jag blir glad över palmerna på gårdsplanen. Jag kan ta tåget in till en av världens fräckaste städer. Och framför alltså har jag en människa som numera vet nästan allt om mig på alla plan och som jag är så fånigt nöjd med att ha i mitt liv. Inte trodde jag att jag skulle kunna känna mig så trygg med någon.

He said

"Love can consign us to hell or to paradise, but it always takes us somewhere"

Hipica Llerona

Efter en och halv månads tvättande i en foderhink

har jag nu fått en ny tvättmanskin. Halleluja!

Har tvättat hundratals benlindor nu.

Vy från duschen.

Josep och token Brioso på ridbanan som är

mer som en öken för tillfället.

I´am human and I need to be loved

Har blivit sambo lite tillfälligt och det känns märkligt för en toka som egentligen jämt helst spelar solo. Men ibland får man offra sig. Det är den tredje juni och jag förstår inte vart tiden tog vägen, det går skrämmande fort. Det är ännu en solig dag och jag har fått hjälp med hästarna av två praktikanter de senaste dagarna. Två ambitiösa grabbar i sextonårsåldern, som inte vet allt för mycket men försöker hela tiden och är arbetsvilliga. Skönt med avlastning, men samtidigt så måste jag ha extra ögon omkring mig hela tiden så de inte ställer till med någonting heller.
Har äntligen, efter en och en halv månads tjat fått en ny tvättmaskin efter att den gamla havererade. Inte trodde jag att nytvättade kläder någonsin skulle inskänka mig sådan lycka.

Hej underbara dag!

The Smiths - How soon is now?