Det är åter veckans första dag och jag är arbetsbefriad. Efter att ha fått dåligt samvete släppte jag ändå ut några hästar i paddockarna, känns dumt att de gapar tomma när vi har mer än fyrtio hästar som står inne i sina små lådor nästan dygnet runt och trånar efter lite frihet. Pysslade även om Colinos onda, uppsvullnade ben innan Salva kom tillbaka efter att ha jobbat nån timme eller två för att ta en kaffe med mig på caféet bortom knuten.
Livet är nästan för enkelt nu. Det känns som att jag har allt man kan önska sig. Jag kanske inte bor så väldans flådigt eller är förmögen, men jag begär inte mer än det jag har funnit det senaste halvåret. Inte trodde jag att det skulle bli så fantastiskt när jag satte min fot på gårdsplanen den där första dagen efter att jag lämnat Sevilla och tagit mig igenom ett vårvarmt Valencia och en liten lägenhet hos min vän Ivan i Tarragona. Visst trivdes jag redan från start, men det blir bara bättre och mer svindlande hela tiden. Som en mango som ligger i ett hörn i köket och mognar. Bara det att jag får prata och praktisera min spanska varje dag är en oerhörd sak, eller att jag numera kan kliva ut i det varma solskenet genom min dörr på morgonkvisten i enbart shorts och linne. För att inte tala om alla gudomliga hästar som en del bara kan drömma om att få arbeta med. Sedan att jag har en otroligt pedagogisk och älskvärd lärare är en stor bonus. Visst lär jag mig mycket när jag tränar ensam också, men det behövs faktiskt någon som står och tjatar på en. Jag är tacksam över att ha fått förtroendet att träna vissa av hästarna på egen hand. Jag är tacksam över kaffemaskinen i baren. Jag är glad över min stora säng där jag kan ligga utsträckt på bredden. Jag är tacksam över att ha en fin vän i Gala och alla våra galna samtal. Jag kan gå till affären varje dag och inhandla mat, det är inte alla som har den möjligheten heller. Jag har en otroligt fin löprunda som jag älskar. Jag blir glad över palmerna på gårdsplanen. Jag kan ta tåget in till en av världens fräckaste städer. Och framför alltså har jag en människa som numera vet nästan allt om mig på alla plan och som jag är så fånigt nöjd med att ha i mitt liv. Inte trodde jag att jag skulle kunna känna mig så trygg med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar