Massvis med kusar i stora golfbollen

Jag åkte in till Globen igår och kikade när Maila red på sin lilla Panda. Tjusigt värre. Träffade en massa Berga-människor samt en hel del från Hammarby och annat löst folk. Ikväll blir det nog lugnt eftersom jag ska jobba i butiken imorgon och på söndag blir det mera hästshow.
Nu är det bara trettioåtta dagar kvar tills planet lyfter mot Havanna. Ha ha ha havanna.

Bland hundar, hästar och tomtar

Igår plockade chefen fram och snurrade igång julskivan för första gången för i år. Nog för att det var kul att julpynta hela butiken, men den där skivan bör styckas i småbitar, brännas på bål och sedan dränkas i Mälaren för att bli uppäten av en slemmig öring. Så hemsk är den egentligen inte(förutom falukorvslåten då), men efter sjuhundrafjärde gången börjar det bli rätt tröttsamt. Hängde upp kulor, glitter och tomtar bland alla grimmor, hundben och ridstövlar. Det var riktigt trevligt och blev rätt fint, dock ingenting jag skulle vilja ha hemma hos mig. Nej, jag har inte ens skaffat mig en adventsstake. Det är ypperligt att få dekorera men inte behöva ha det i sin närvaro hela tiden. Våran stelbente plastic wonder Wilmer ska få sig en glittergrimma han också.

Ingen som kan en trollformel för att få bort den äckliga snön?

.

Använd tiden väl

I stadens park har det stått två statyer, i evigheter verkar det som, mitt emot varandra, en manlig och en kvinnlig.En dag kom en trollkarl fram till dem och sa: "Ni har nu stått här i över tvåhundra år, så jag ska vara snäll och förvandla er till levande människor i trettio minuter. Men kom ihåg - det är bara trettio minuter, så använd dem väl.Trollkarlen svängde med sitt trollspö och de två statyerna försvann bakom närmast buske, där det hördes fniss, skratt och lite annat med. Efter femton minuter kom de tillbaka alldeles utsjasade och trollkarlen frågade varför de inte gjorde det en gång till eftersom de fortfarande har femton minuter till godo. Då vände sig den manliga statyn mot den kvinnliga och sa:"Okej, men den här gången håller du duvan också skiter jag på den!"

42 dagar kvar..

Ett stycke fd barack-sambo, en soff- och resevän och en Grönalundargranne = mysig kväll

Jag är helt färdig i kroppen. Totalt slut. Jag kommer inte att orka ta mig hem härifrån biblioteket. Damp ner här efter jobbet och känner hur jag börjar nicka till när värmen sprider sig i kroppen igen. Jag hatar den här snön. Från djupet av mitt hjärta. Ska försöka att härda ut den månaden som är kvar innan jag far över atlanten. Allting blir dubbelt så jobbigt och tungt med äckelsnön som förstör, samt att det tar tredubbelt så mycket av energin när kroppen försöker hålla sig någorlunda kring en mänsklig temperatur. Stora täcken väger sju ton när de är blöta och bara att ta sig mellan hagarna och stallet i den djupa snön är som ett träningspass på gymet. Vinden och de små äckliga flingorna piskar i ansiktet när man sitter där på hästen och fryser tårna av sig.
Sådär.
Nu har jag fått ur mig det värsta och kan bli en trevlig prick igen.

I lördags ringde Arris frågade om vi skulle ta oss ut och göra stan. Men egentligen så orkade ingen av oss gå ut, så hon tog sin söta lilla bil med det rosa rattskyddet och körde alla milen hem till mig. Sprang ner och köpte glögg, russin och pepparkakor och så hade vi världens myskväll. När första Glögg-flaskan var slut fick vi inhandla nästa för Marre släpade sig också ut hit till Huddinge och sedan kom Björn upp han med. Så där satt jag och snackade massa skit och skoj med min föredetta barackkamrat från internatet, en annan som jag upptäckt slappa soffor och Bolivia tillsammans med samt en helgo Grönan-vän som jag springer över till stup i kvarten och lånar filmer av. Arris sov kvar och vi låg där i min stora säng och glodde på I am legend med Will Smith innan vi slocknade. Åt mitt nybakade bröd och pepparkakor till frukost innan hon begav sig ut till vischan igen.
Tack allihopa. Ni förgyllde min helg.

Oerhört kallt, vitt.. och alldeles, alldeles fruktansvärt

Jag försöker att hålla mig positiv till det mesta. Slå bort negativa tankar och se saker ur ett annat perspektiv. Men. Jag verkligen (man ska inte använda ordet hata, men om jag gjorde det så skulle jag göra det just nu) tycker så illa om om den här hemska, hemska snön som faller ner på den kalla, hårda asfalten. Ligger kvar gör den också! Det är så man kan börja gråta.. Men jag kniper ihop ögonen hårt och kör på teorin "Syns inte. Finns inte." Som vildvittorna i Ronja rövardotter skulle ha sagt.

Cred direkt

Köpa nytt busskort? Ääh.. orkar inte nu. Jag gör det imorgon istället, tänkte jag. Lär du dig ingenting av dina misstag, kära Michelle?
Två smågrabbar sitter snett framför mig och snackar fotboll och grymma tv-spel. De plingar och stiger av vid nästa hållplats, jag har en till att åka. Den ena pojken glömmer sin ryggsäck varav jag sliter åt mig den och bankar på rutan, ber chauffören vänta och hoppar ner mot dörren. Håller på att krocka med en man som har ett välbekant kort på sitt bröst. Killen tar sin väska och lommar iväg. Efter någon sekund klickar det till bland hjärncellerna - BILJETTKONTROLLANTER - och jag utbrister "Nämen oj! Är vi redan i Huddinge" och skuttar av med ljusets hastighet. Bakom hör jag någon säga "Vänta lite..", men jag är redan på väg bort i mörkret. Ha! Nära ögonfransarna där! Blev som en liten belöning att jag klarade mig för att jag var godhjärtad nog att stoppa bussen åt grabben och hans väska.
Ja. Jag SKA köpa nytt busskort imorgon.

Deprimerande flingor av vatten och trumpen tråkgubbe

Men snö! Nej! Nej, nej, nej säger jag bara. Det är tur att jag och mig själv vet att vi ska åka iväg om en och en halv månad, annars skulle jag bli helt knäpp. Att bara gå in i mörkret och veta att det är så långt tills det vänder skulle få mig att gå in i någon slags psykos. Det fungerar inte. Jag och vintern - vi har bråkat många gånger förut. Är det att låta den vinna om man bara ger sig iväg?

Körlektion efter ett frenetiskt mockande och ridande för att försöka hålla värmen, jag bor praktiskt taget i mina långkalsonger. Jag brukar ta min körlärares tråkiga attityd, för jag orkar inte bry mig. Han är bara en gammal man och jag ska bara lära mig. Men när jag vet att jag tittade på påkörssträckan till höger för att se att det inte var minsta toyota på väg och han ber mig vrida ordeeentligt på huvudet och kontrollera. "Jag kollade och jag såg att det inte kom någon bil alls". Tystnad en stund och sendan kommer han lugnt med "Det gjorde du visst inte". Jag lägger inte ner någon energi på att svara ens. Men för fan, jag vet väl själv hur mycket av vägen jag såg. Tråkfan. Gör det ont att försöka vara lite ödmjuk.

Fick reklam för Nordea för ett tag sedan, där de skickade med en liten pärlplatta och en påse plastpärlor i alla möjliga färger som man knepade och knåpade med när man var liten. Fråga mig inte varför eller hur de tänkte när de kom på den idén, men de har legat på mitt bord och igår satte jag mig och komponerade ihop den ena pärlfiguren efter den andra. En palm på en ö med en Kubaflagga, en rosa elefant.. Hur kul som helst! Det är tur att ingen såg Michelle, tjugotvå år sitta där ensam i sin lägenhet och leka med barnpyssel. Oj, sa jag just allt det där högt?

För det är okej att vara svag

Kroppen har visst ingen respekt alls för vilken veckodag det är. Alldeles klarvaken strax innan sex på morgonen, fanns inget annat att göra än att kliva upp och börja dagen. Att bara sluta ögonen och försöka att somna om går inte, jag och sova hör liksom inte riktigt ihop.

Grönan förföljer mig. Häromdagen när jag var inne i stan för första gången på ett tag såg jag tre stycken grönalundare inom loppet av elva minuter! Satt sedan på biblioteket och när jag skulle gå därifrån krockar jag nästan in i Kåge, som är en handikappad man (gubbe då) vars största intresse är att vandra omkring på Skansen och Gröna Lund. Han har bara tänder på ena sidan av munnen och haltar fram och tror att han arbetar på bägge ställena. Min mamma kände honom för mycket länge sedan så jag brukade vara trevlig och heja på honom när han stapplade förbi. "Hälsa mamma!", skrek han alltid efter mig när jag gick iväg. Nu stod han där på Huddinge bibliotek med sina tänder och ler när han förtjust berättar att Grönan öppnar nästa helg. Jag förklarar för honom att jag inte kommer tillbaka dit någonting mer. Då ler har finurligt och utbrister "Joho du! Du kommer nog tillbaka". Jag säger att jag ska hälsa min mamma och börjar gå därifrån. "Du kommer nog allt tillbaka. Vi behöver dig!" Vilka vi? När jag väl kommer hem ligger det ett brev från, tada, Gröna Lund som informerar om att de ska strukturera om hela organisationen. Men jag vill inte veta! Vill spola tillbaka bandet och göra om. Göra rätt.

Mårten gås flaxar efter egen kompass

Okej. Vissa dagar är det oerhört trevligt att jobba i stallet och vara ute i den oh så nyttiga, friska luften. Idag har inte varit en sådan dag. Jag har inte tinat upp riktigt än ens, mina tår är som ett par prinskorvar någon tappat ur sin matkasse rakt i den blötaste vattenpöl. Just nu sitter jag på biblioteket och ska alldeles strax hem och bränna sönder mig i duschen. Ska bara ta en sväng och hitta lite trevliga saker att läsa. Jag måste bromsa mig efter ett par böcker, annars blir det alldeles för tungt att bära hem och jag glömmer sedan bort att lämna tillbaka hälften och får en hel drös med påminnelser som jag får ångest över. Joho du, lilla Michelle. Jag känner dig allt.

Satt och skrittade hemåt på Gossip idag och kikade uppåt då jag såg en stor fågel (kan månne ha varit en gås?) flyga ensam mot söder. En sådan som egentligen borde ha varit tillsammans med sina artfränder på väg mot varmare breddgrader. Men där flög han alldeles ensam, i rak kurs mot sitt mål. Det var säkert vännerna jag sett bara några minuter tidigare passera förbi. Det är lite så jag känner mig. Som denna gåsen som väljer att flyga så som den vill, betraktar flocken lite på avstånd. Inte mitt inne bland smeten och flaxar, men nöjd med tillvaron ändå.
Eller så kanske var den bara efterbliven?

Calles groda är sliten, men den lever

Har lyckats att undvika regnet varje dag den här veckan, det börjar alltid när jag är klar i stallet och är på väg till bussen. Men det är fruktansvärt geggigt och halt i skogen och omkring på vägarna nu, Willy och jag gled omkring som Bambisar på hal is (vad är Bambi i plural?). Men vad är lite regn och gegga, är det saker att bli irriterad på så har man det ganska bra.

Var ute på Berga igår och kikade runt. Jösses, det märks att det var ett tag sedan jag var där. Gick in i nya rid och upptäckte att där stod minsann körhästarna nu, tog mig ner till körstallet och där stod en black liten sak och tydligen var privathäst. Märkligt. Alla ridhästarna har fått ett nytt fint stall uppe vid svinhuset, det var sannerligen på tiden! Verkligen tjusigt med nya fina boxar och stor sadelkammare. Hälsade på gammelmännen Leo och Svarten som still going strong. Travstallet låg dock på sin vanliga plats och Calle hade fortfarande sin gose-groda som han fick av mig för flera år sedan. Smutsig och trasig, men hoppas han tycker om den ändå. Sedan gjorde vi i ordning Myzak för voltigeträningen och det visade sig att han faktiskt blivit en riktigt hygglig häst för sitt uppdrag. Eleverna var rätt duktiga de också, men uppvisningen på våra sista Berga-dagar kan de nog inte slå. Det kändes mycket märkligt att allt faktiskt var som vanligt i den stora bubblan man lever i, bara det att alla mina människor och vänner var utbytta.

Var inne i stan en sväng efter jobbet och bokade in nya tider i butiken. Måste ju få in mera slantar så att vi kan leva någorlunda anständigt där borta på Cuba. Vi sitter på samma flyg, vi sitter på samma flyg. Tusen år och tusen mil, vi sitter på samma flyg.. - Fast, det gör vi ju inte. Jag åker ju ner en hel dag före de andra.

Why not?

Me he perdido

Har till och med lånat en gammal spanska-skolbok för att försöka få in detta vackra, men ack så kluriga språk i mina celler. Det fastnar lite i taget, men det går inte fort. Känner att jag behöver kunna göra mig förstådd där borta, så att man inte behöver gå runt och känna sig helt handikappad som jag gjorde i Bolivia. Det enda jag kunde säga där var Cuanto costa? och trienta y siete (vilket var mitt rumsnummer där vi bodde). Me he perdido betyder att jag har gått vilse och känner att jag kommer att behöva använda den meningen ett par gånger eller två.

Ska ut till Berga imorgon för att se hur de håller ställningarna i voltige-gruppen. De måste ju hålla traditionen levande, trots att gamle svarten inte orkar med längre. Han är verkligen en underbar häst som verkligen har humor, han var mer som en i gänget än bara en häst vi övade på. Alltid lite jobbigt att åka dit. Hem till Berga. Take me home, to the place.. I belooong.
Nu måste jag resa på mig och gå hemåt, börjar få träsmak i rumpan här på bibliotekets hårda stolar. Min dag var rätt så lik gårdagen, först jobba i stallet och sedan ut till Södertälje för ännu en körlektion med Kjelle. Rolig strutt, även om han är lite väl gubbig emellanåt. Tror att de vet bäst och avbryter en då och då. Orkar inte bli arg, utan försöker bara lära mig så mycket som möjligt.
Mot hemmet som gäller nu efter att promenera över till Björn låna till mig ytterligare några filmer av honom. Skönt att ha någon så nära, nästan lite internat-känsla över det när man bara kan gå över när man känner för det.

Tunga droppar blir till lockar

Jösses Amalia, vad det har vräkt ner under dagen. Rena rama stormen. Som tur var så var jag färdig med stallet och ridningen när det började som värst. Håret blir ju i alla fall lockigt och fint när det väl torkar igen. Satt på pendeltåget efter körlektionen och smålog åt alla människor som blev stressade och sura över att tåget fick stanna här och där på grund av stoppsignaler. Jag som tycker om att åka tåg och inte hade bråttom någonstans tog det piano, medan de andras mungipor hängde ner till golvet och suckarna blev bara högre och ljudligare. Innan jag skulle gå av stod en kvinna och väntade på min plats medan jag satte på mig jackan, hon blängde och tyckte jag var oerhört långsam. Jag sölade ännu mera och pillade med allt bara för att reta upp henne lite mer. Vad gör det för nytta att bara gå runt och vara grinig? Kanske tänker folk så att tiden går långsammare desto tråkigare man har, bara för att få ett så långt liv som möjligt?
Igår var Brita med mig ut till stallet för att träffa Jolly som hon ska rida lite då och då. Rackarns trevligt med sällskap, även om det kan vara mysigt att bara vara ensam med hästarna och filosofera.

Hittade en halvrolig sida om vad man borde ha fått för namn egentligen, tydligen skulle jag ha blivit döpt till Fiona. Sedan så var det tur att man inte föddes med snopp, då den valde fram namnet Gert åt mig. Inget fel med det, bara att jag känner mig inte som någon Gert.
http://www.svenskanamn.se/namn/namngenerator

En kråka på Tunn

Jag borde verkligen, verkligen gå och dejta min kudde. Klockan är 03:01 just nu. Men det är så spännande, jag vill,vill,vill så gärna att Obama ska ta hem det här.
Jag var i stallet under förmiddagen och dagen. Fixade och grejade lite i stallet och tog ut Willy en sväng (jag tog det faktiskt väldigt lugnt och fint, kära lilla mamma)
Lasse under kvällen på ett svettigt Kafe 44. Var ingen åldersgräns den här gången som det var senast på Debaser och det märktes rätt så rejält.

Men efter regn kommer alltid sol och smärtan gör att du känner att du lever

Jag hade egentligen tänkt att åka över till Linköping och min kära Maila i helgen. Men si, det gick sig ju inte. Var en vecka sedan olyckan nu och känner mig så mycket bättre. Underbart att kunna röra sig någorlunda igen! Bara ibland som det sticker till som en kniv i bröstet och snabba rörelser är inte att tänka på. Var ute och gick en sväng med syster yster och Tiger, hamnade i Glömsta där vi växte upp. En plats som bara på några år gått från största delen små kolonilotter med stora härliga tomter samt får- och hästhagar till ett trångbott villaområde med stora hemska hus som står så tätt att man kan se om grannen petar sig i näsan.
Hittade ställen där vi lekt som yngre och kollade in vårt gamla hus. Det var sig inte likt. Nog lika bra det, annars hade det varit lite sorgligt.

Håller på att krevera här. Vill ut och springa! Rida! Orka jobba. Tänk att man inte uppskattar sådant i vanliga fall när man är kapabel till det. Som en käftsmäll och ett überretligt "Det skulle du ha tänkt på innan, hörrö du! När du inte hade vett till att vara lycklig då."
Lasse imorgon. Woho! Fick rysningar när hans låt "Tunn" helt plötsligt dök upp på radion. Mera Lasse!
En dag kvar tills det stora Amerikat får en ny ledare. Jag håller hårt, så knogarna vitnar, tummarna för att herr Obama tar hem det. Han verkar ju faktiskt riktigt mänsklig och jag tror skarkt att han kan ändra saker till det bättre. Hela världen behöver en nystart och detta blir både en praktisk och en symbolisk förändrig. Bara det att USA skulle få sin första färgade president. Go Obama!