Joel´s filosofier

There are only two mistakes one can make along the road to truth; not
going all the way, and not starting

Någonstans i universum vill jag bo

Att jag alltid ska bli allt för känslomässigt involverad i allt jag gör och på alla platser jag hamnar på. På gott och ont. Jag har flyktbenägenhet som en antilop, när det skiter sig så lägger jag klövarna på ryggen och försöker att jaga ikapp lyckan någon annanstans. Jag vill inte. Jag trivs alldeles för bra här. Funderade på idag om jag någonsin kan känna mig helt hemma någonstans (jag har fortfarande inte packat upp allt ur min väska, alltid redo att bege mig av). Eller om jag kan känna mig mer eller mindre hemma överallt?

Mitt i all den känslomässiga röra jag skapat mig så fick jag ändå ett litet lyckorus när jag gick över gårdsplanen för att hämta in en av unghästarna. Jag bor i Spanien. Det var det jag sa för ett år sedan att jag skulle göra och jag tog mig hit. Jag var god nog mot mig själv och besannade den drömmen. Det var en eftermiddag när jag vaknade upp efter en tupplur hos familjen i Havanna, jag satte mig käpprakt upp i sängen som att någon hade kastat ner tanken från det blå rakt i skallen på mig. "Jag ska flytta till Spanien och jobba med hästar", sa jag högt till mig själv. Jag spånade vidare där jag gick med Saturno och insåg att om inte Brita fått med mig till Cuba hade jag inte fått idén, eftersom det var mest för spanskans skull som jag väckte den här drömmen till liv. Och hade jag inte börjat arbeta på Gröna Lund hade jag inte träffat Brita. Och då hade inte mitt liv sett ut så här alls. Universum är bra lustigt ibland, hur ödet tar oss igenom livet. Men intet sagt att vi lägger allt i händerna på slumpen, det är ändå vi själva som skapar vårat eget öde.

The Verve - The drugs don´t work.

Im awake again

Slog upp mina blå redan innan sju så här på min lediga måndag. Oförskämt pigg eftersom jag sov middag igår, så jag kunde lika gärna gå upp och göra nåt vettigt. Släppte ut skolhästarna som arbetat hårt hela veckan och förtjänar lite bus. Till och med Petete gjorde några språng. En kaffe till mig och tvätta kläderna i en foderhink eftersom tvättmaskinen fortfarande är paj. Känner mig som en bondmora när jag står där och knådar mina kläder.

Solen hälsar på idag också och jag känner hur känslorna hittar tillbaka in i mina celler. Eller är det nya känslor som byggs upp? Ut med det gamla och in med nytt. Utrensning. Hur som helst så känns det bättre nu när min kropp har vaknat till liv igen, det var som att någon tryckt på pausknappen och jag var i offline-mode konstant. Kan lyssna på musik igen, ville inte riktigt göra det under de här dagarna då musik förtjänar att kännas till.

The song of the day är Jonna Lee- In the mood for you.

Happyfejs!

Det doftar tivoli och skolavslutning

Efterlyses: Känslor

Någon gång nu i veckan försvann alla mina känslor. De

är ljust blåa, kärleksfulla, virvlande, något för stora för en

människa på en och sextio och kan även ha en touch av

rastlösa inslag. Nu har dessa gått vilse, alternativt stulits

och jag skulle vilja ha tillbaka dem snarast då de har

visat sig behövliga. Lystrar till ljudet av hovklapper eller

musik av alla dess slag (men Håkan Hellström, Depeche

Mode och Regina Spektor har visat sig vara effektivast).

Hör av er via bloggen eller per telefon

om ni vet eller har sett något.

Bilden visar en jag tillsammans med massvis av mina numera borttappade känslor

Länsad och tömd

Den allra värsta känslan är nog att känna sig tom. Alldeles urgröpt. Tom, som en urdrucken mjölkkartong i ett ekande kylskåp. Men inte ens kylan i plåtskåpet finns i kroppen. Tomheten fyller upp varenda cell och känslorna är som uppabsorberade med en sådan där superdiskrasa som finns på TV-shop. Jag har haft denna ihålighet i kroppen hela dagen. Utan någon som helst anledning egentligen och helt utan min tillåtelse.
Jag föredrar känslor. Även om det är en svår och modfälld en. Även om det är en vred och ilsken känsla. Hellre ett hjärtskärande och förtvivlat sinnestillstånd än att inte ens kunna greppa minsta lilla sentimentala förteelse. Att vara så här tom är fruktansvärt meningslöst. Inget rör mig i ryggen när jag är så här. Musiken påverkar mig inte, människor kan säga vad som helst och allt jag vill är att gå och gömma mig under en gammal filt tills det går över. Jag vill inte vara otrevlig mot någon egentligen, men mungiporna är som fasttejpade och försöker jag att le blir det bara något slags grin. Inte ens när någon ger mig den finaste blomma jag någonsin fått i mitt snart tjugofyraåriga liv infinner sig minsta lilla känsla.
Fuck.

Gracias

Som det strålar från ditt hjärta

Ännu en kväll i baren, med fotboll på tvn och en brasa i öppna spisen. Nåväl.. det var väl en nästan-brasa eftersom någon bestämde sig för att leka med kartonger, tändvätska och tändare. Män växer då aldrig upp, det kommer alltid finnas en speciell relation mellan dem och att fjutta eld på saker och ting. Så länge det sker inom säkra ramar så går det väl an.

Josep var inte här under förmiddagen så jag longerade och red hans hästar, plus göra mitt vanliga arbete med unghästarna. Men på något sätt gillar jag det ändå, när jag kan planera hela dagen som jag vill utan att behöva anpassa mig efter någon. Vanligtvis har jag det bara så på eftermiddagarna, eftersom jag annars passar upp på både honom och Mari från morgonen fram till siestan. Red söta Milano (som har börjat gå riktigt fint sen Josep tog över honom), starka Capitan som jag fortfarande är helt slut i armarna och handlederna efter. Men efter några galopper blir han mjuk och fin och går som en klocka. Även Luis såklart. Jag snor honom så ofta jag kan. Han är en go och rund liten häst, men med MYCKET power. Så han känns ganska maffig ändå när man sitter där uppe. När allt väl klaffar kan man bara glida runt och känna sig hur duktig som helst. Men det är Luis som ska ha cred. Vilken kuse.

Solen har hängt med oss hela dagen, så jag kunde ligga och läsa min bok på murkanten på lunchen medan jag fick lite färg på mina bleka ben, som har gömt sig under ridbyxorna allt för länge. Gregorio bestämde sig för att ge även mig en dusch när jag stod och spolade av en hästarna. Behärskade mig när han frågade om allt var lugnt och jag log med mungipan och muttrade fram ett "Si si, todo bien". Smög sedan och ställde fram en hink med vatten vid en av buskarna och när de började fodra hästarna log jag mot honom för att därefter, när han vände ryggen till ge honom en välförtjänt dusch han med. Förstår inte vad han blev arg över. Är man med i leken får man leken tåla.

Någons kläder blev visst lite våta. Men det var då inte mina.

Dagens låt är "Hjärta" med Kent. Jag har haft den på repeat större delen av dagen och inte tröttnat än. Har inga planer på att göra det heller. Kärlek till hjärta.

John Blund is in my team again

Jag har inte ens reflekterat över att sedan jag flyttade hit har inte mina sömnproblem behagat hälsa på knappt en endaste gång. Jag vet inte var de har tagit vägen eller vem de besvärar nu, men jag vill inte heller veta. Hur många nätter har jag inte legat och vridit och vänt och flyttat runt i både säng och till andra platser som soffa, golv eller balkong. Tankar och bilder som tränger sig på och skickar en tillbaka till det förflutna. Det krävs tydligen ett Barcelona för att bli en harmonisk människa.
Jag tackar solen. Jag tackar människorna. Jag tackar alla underbara hästar. Jag tackar min bästa vän här för all tid och kärlek jag får. Jag tackar mig själv för att jag är här.

Nu ska lille räv-haren (som Brita uttryckte det) Arco och jag förflytta oss till sängen så att jag kan få vakna upp till ännu en fin, ny dag i livet. Kanske kommer någon och erbjuder mig en morgonpuss och kaffe även imorgon bitti..

Hear you me, my friends

Jag älskar musik. Jag menar att jag verkligen älskar musik. Hur kan man inte göra det med ett under som kan påverka en människas känslor så starkt. Finns det någonting annat som på bara några få sekunder få en person att känna sig sorgsen, känna sig arg, bli starkare, få lyckokänslor eller fälla ett par tårar? Jag måste ha musik till allt jag gör. Har jag bara mina toner skulle jag kunna sitta instängd i en liten låda i sjuttioåtta timmar utan problem.
Hur snabbt kan vi inte förflyttas tillbaka till en tid eller en plats genom en speciell låt? Eller känna en persons kärlek trots att denna befinner sig på mils avstånd?

Musik är en gåta. Ingen vet hur det skapades eller av vilken anledning det uppkom i evolutionen. I motsats till de känslor som mat, dryck, samtal och sex kan utlösa finns det ingen omedelbar logisk förklaring till varför motsvarande känslor för musik existerar. Meningen med musik är lika oförklarligt som livet. Men jag skulle då inte kunna leva utan något av dem.

Just nu är..

Melpo Mane - I adore you
Bat for lashes - Daniel
The sounds - Night after night
Minor Majority - Think Im up for you and I
Kent - Hjärta
Norah Jones - Chasing pirates
Aha - The sun always shine on tv
The smiths - Panic
Melissa Horn - New York
Tune Robbers - Mad world
Moto Boy - Young love
Michelle Featherstone - Coffe and cigarettes
Lisa Ekdahl - I tveksamhetens tid
Coldplay - Trouble
Lady Gaga - Speechless
John Mayer - Who says
Cheryl Cole - Fight for this love
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
Aaron Thomas - Made of wood
Jimmy eat world - Hear you me
Leona Lewis - I got you
The Do - At last

... the shit!

Jag vill inte bliva stur

Morgonen var alldeles vindstilla och så där intetsägande gråglåmig. Som att vädret inte orkade pressa fram varken solsken eller minsta regndroppe. Jag kände mig likadan, bara ta mig igenom förmiddagen utan allt för stora bedrifter eftersom det blev en alldeles för sen natt igår igen. Pysslade med skolhästarna, klippte svansar och ryckte manar tills det började att smådroppa på taket. Det var visst någon vaken däruppe i alla fall. Skyndade mig att longera ett par unghästar innan det skulle börja regna mer seriöst. Coronel har blivit hur söt som helst och följer mig som en hund istället för att studsa runt och skrämma upp sig själv. Det är det som är så hänförande med unghästar, utvecklingen går snabbt och när de väl börjar att lita på en är en underbar känsla.

Nu är det bara en timma kvar på min sega förmiddag och sen får jag en efterlängtad helg, som sträcker sig ända tills på tisdag. Jag tycker om att vara ledig när normala människor arbetar, eftersom jag är en sådan där som ska göra tvärtemot vad alla andra gör hela tiden. Trots att jag fyller hela tjugofyra år i augusti så får tanken på en gulmålad villa med barn, bjäffsiga hundar och en parkerad volvo på det perfekta gruset mig fortfarande att rysa. Kan inte förstå hur någon kan vilja ha det så. För mig känns det som att alla har det så bara för att man SKA ha det så. Man SKA vilja ha en stor platt-tv och ett nyrenoverat kök med flashiga knoppar på skåpsluckorna. Orka bry sig om sånt. Bara jag får ha mina flygplatser och möten med vänner man inte känner än så är jag nöjd.

Något säger mig att du blir borta för en lång, lång tid..

Jag mår bra här. Jag vaknar lycklig och livet är så oproblematiskt som det inte har varit på länge. Men nu nattsuddar jag igen och kan inte låta bli att klicka fram Håkans musik. Jag lägger mig ner på min lilla soffa och sluter ögonen. Det var länge sedan jag längtade någon annanstans. Men nu låtsas jag att jag slumrar till på en soffa någonstans i Stockholm för att därefter ska få vakna upp till en solig sommardag och ta tunnelbanan in till centralen. Raskt promenera i mina Converse på en öde strandväg ut mot ett grönt tivoli. För en dag full av arbete och kärlek. Jag måste få älta lite. Jag saknar mitt jag skuttandes omkring bland sockervadd och vänner i mina röda kläder.

Energiknippe

Har varken land eller en hatt

Jag bor utomlands alltså. Jag tycker att det är ett märkligt ord, ett konstigt uttryck. Utom land. Är jag utom land? För att jag inte bor där jag är född? Hur länge ska man bo på ett ställe för att räknas som en person med ett land igen? Jag själv anser att jag har två länder. Både Spanien och Sverige. Eller har vi länder överhuvudtaget? Har alla personer alla världens länder? Eller inga länder alls? Vem bestämde att vi skulle ha dessa gränser? Varför måste vi lyssna på dem? Jag tycker att varje person ska kunna hänga upp hatten, ställa ner flyttkartongen och få kalla vilken plats som helst sitt hem utan tjaffs.

Ett land eller ett icke-land någonstans mellan La Paz och Frankfurt

Redhead

Det är sommar här idag. I alla fall för en blek liten svenska som mig. Av med tröjan och sola den törstande vinterhuden. Under förmiddagen kom en av tjejerna som har sin häst här och berättade att hon haft en dröm om mig. Märkligt, eftersom vi ändå inte känner varandra såå väl. Jag hade varit hos frisören och försökt att färga håret svart. Men den personen som försökte byta min hårfärg kliade sig bekymrat i huvudet och sa att det går inte. Det röda kommer alltid att lysa igenom hur vi än gör.

Morgonord

"En svag människa väntar på tillfället, en vanlig tar emot det, en stor skapar det"

Tengo dolor en mi cabeza! Gaah!

Mår som en sjösjuk gurka i en fördriven jolle. Jag som praktiskt taget aldrig är sjuk i vanliga fall och visste fram till för inte så länge sen knappt vad huvudvärk var. Men nu vaknade jag med känslan av att det sitter en liten tomtenisse innanför pannbenet och bankar frenetiskt med den stora träsläggan.
Behövde egentligen longera alla unghästarna, men kände att det inte var en sån bra idé när Zakateka studsade runt och jag bara hängde med som en gummitarzan. Fick bli att bara försöka göra i ordning Joseps hästar istället. När han såg hur jag mådde sa han att jag skulle gå in och lägga mig på mitt rum, men det gör jag bara inte. Inte när chefen kan komma när som helst och inte tro på hur man mår. Tog allt i långsam takt och borstade lite extra på svansarna istället, det är som terapi faktiskt. Jag älskar att bortsta svansar av någon anledning. Men så började Mari vilja ha hjälp också och det gjorde ju inte att jag mådde bättre direkt. Så till slut snurrade det bara till och jag var tvungen att luta huvudet mot en pelare. Josep praktiskt taget skickade in mig till rummet och jag lommade iväg, tittade på klockan och tänkte att treettiofem minuter innan lunch kan man nog få skolka i alla fall. Jag hatar att känna mig lat. Det är bara Salva som får kalla mig lat.

Men det är ändå skönt att det finns någon som faktiskt bryr sig. Jag kan bli alldeles gråtfärdig för att alla (läs - de flesta) här är så gulliga. Igår kom Claudia, en kvinna som äger några hästar, med påskgodis till mig. Chokladkaniner och mazariner, precis vad jag behövde. Och Manel, ägeren till baren som låtsastjaffsar med mig varje gång Barca spelar om hurvida värdelös spelare Zlatan är eller inte. Jag håller hårt på Ibra. Idag kom han med ett nyinköpt Barcelona FC-svettband med Ibrahimovics namn och nummer på till mig. Hur rart är inte det på en skala?

Det är soligt men lite blåsigt idag..

.. så jag kan ha mina favoritstövlar, som numera annars läcker som ett såll

Gracias Manel!

Ska man se det från den ljusa sidan, så mår jag hur som helst bra mycket bättre än denna stackaren.

Det finns ingen verklighet. Det finns bara verkligheter.

Världen är en märklig plats. Människor är märkliga ting. Verkligheten och sanningen, som egentligen inte existerar förutom i våra komplicerade hjärnor är ingenting annat än känslor och tankar. Det som är realiteten i mitt huvud är inte en sanning förutom i mitt inre. Alla har en bubbla omkring sig där allt ont och gott som händer är egna reflektioner av det inträffade. Det finns ingen verklig verklighet. Hur vet jag att allt omkring mig i min värld verkligen existerar på riktigt? Vad är på riktigt?
Så det finns lika många verkligheter och sanningar som det finns levande väsen på jorden. Alla bär en egen värld i sina kroppar, varenda en har allting inom sig. Sitt eget universum. Det som är en katastrof för dig kan vara någon annans lycka. För en människa kan solen vara räddningen, medan för en annan själ betyder det smärta och lidande. I dennes bubbla. Men var tar egentligen alla dessa världar vägen när vi dör rent kroppsligt? Jag väljer att tro på att all energi som vi människor, växter och djur består av fördelas ut i alltet och lever vidare som energi i andra former och dimensioner. Därav att jag säger att vi har evigt liv - varenda en av oss. Det är helt och hållet sant, eftersom JAG väljer att se det så. I min värld är det sanning. Det finns ingenting som är falskt eller fel. Vad är verklighet för dig?


I mitt inre existerar en plats som betecknas som Cuba och det är ett fantastiskt paradis. Men finns den även inom andra eller bara i mitt hjärta?

Det finns metaforer för allt

Att försöka behålla kvar den här känslan och det jag har nu känns lite som när man ligger i solen och ser hur ett moln närmar sig. Man passar på att njuta fullt ut innan solen skyms, trots att man kan ha legat där ett bra tag innan. Varför njuter man inte så hela tiden? Jag kan inte se det där molnet än, men man vet inte när det kan dyka upp. Varför väntar jag ens på det? Njut, njut, njut nu för bövelen. Förr eller senare kommer det alltid ett, men har man tur är och det bara ett litet, tunt ett som skingras fortare än vad man kan säga Sangria.

Vilse i pannkakan

Regnet smattrar på taket och Brita ligger fortfarande och snusar gott i sängen. Kan inte hjälpa att jag känner lite lättnad, även fast jag älskar mitt jobb. Nu när ridbanorna inte går att använda så är det okej att sitta inne i baren och snacka skit.
Det blev en längre natt än vad vi trodde igår. Efter en mojito på en dunkel liten bar på en smågata bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Men då vissa delar av tåglinjen fortfarande är avstängda på grund av byggarbete var vi tvugna att snirkla oss runt och när vi trodde vi var på rätt väg visade det sig att vi hade helt fel. Många märkliga människor ute och Brita hade skavsår och ont i halsen. Stackarn. Men efter många om och men kom vi till slut hem till gårdens trygga vrå. Det som är underbart skönt är hon och jag är lite av samma skrot och korn och oroar oss inte i onödan. Allt ordnar sig till slut. Det gör det alltid.

Nu har en av mina bästa vänner fått smaka på det livet jag har funnit här i ett land flera gånger bättre än det vi är födda i. En plats där det är lättare att andas, äta och älska. Inte trodde jag att livet kunde vara så här. Men desto mer jag älskar, desto räddare blir jag att förlora det jag har. Det är en av nackdelarna med kärleken, men det är som att inte våga äta upp kakan för att vara rädd för att till slut inte ha något kvar att knapra på. Men vet du vad, man kan alltid baka fler.

Me?

Vad människor i allmänhet kallar ödet är
i själva verket deras egna dumheter

Give a little bit

Gnuggar lyckligt sömnen ur ögonen. Hjärtat är fullt av kärlek och himlen av blå färg. Fåglarna kvittar frenetiskt och hästarna bankar efter frukost. I sängen ligger Brita och Arco och snusar. Efter ett långt väntande så kom hon äntligen farandes i en gul liten taxi, resten av natten spenderades i soffan med te, ett medtaget påskägg och en massa viktigt skitsnack. Damp i säng runt fem och nu, efter en timmes sömn eller två är det dags att göra denna dagen till något att minnas. Brita får sola sina svenska armar medan jag jobbar hästarna.

Nu är alltid bara så perfekt. Mitt hjärta pumpar runt lyckokänslorna i kroppen och gör mig alldeles prillig.

Kan själv!

"You never need help, do you?"

.. var Joseps ord när jag hade gett hans häst medicinen själv. Det ligger lite sanning i det, tycker inte om att folk ska behöva hjälpa mig med saker. Men har insett mer och mer att vi kan inte klara allt själva, leva helt själva. Man behöver alltid andra - på ett eller annat sätt.

Lazy me. Lazy you. Lazy us.

Himlen öppnade sig och det var bara att plocka in allt snabbt som attans och slänga in hästarna i boxarna igen. Det tackar mina ögon för. De är lite trötta och tunga på grund av att jag inte alls har någon lust att sova om nätterna. Det är faktiskt sablans tråkigt. Är hellre med Salva, sitter framför dumburken eller läser alla mina böcker som jag fick när familjen var nere. Eller som härom natten när jag tog en varm dusch istället och satte mig sedan på brunnen här utanför under stjärnorna med en kopp te. Men det får jag betala för när jag ska jobba nästa dag. Kanske kan man uppfinna något super-piller som ersätter sömnen? Eller så dricker man bara mera kaffe. Kaffe is the shit.


Om några små timmar sätter sig Brita på planet från Arlanda med hela hennes härliga härlighet och medtagande messmör och svenska tidningar åt mig. Hon anländer inte förrän sent i natt, men den som väntar på något gott.. (och nu pratar jag inte om messmöret).
Jag hade planerat att återvända till Sverige i maj, till kungsträdsgårdens alla härliga körsbärsträd i blom och Stockholms underbara nätter. Men som det ser ut nu vill jag inte lämna mitt nyfunna paradis på ett bra tag. Jag ska inte strula till livet när jag äntligen hittat en plats där mitt hjärta känner ett lugn som det inte har fått uppleva på länge. Det kommer göra ont att komma tillbaka och inse att jag aldrig kommer att få uppleva bitar av livet igen som jag har älskat så mycket. Jag sitter hellre häär, och luuktar på blommorna..