Att jag alltid ska bli allt för känslomässigt involverad i allt jag gör och på alla platser jag hamnar på. På gott och ont. Jag har flyktbenägenhet som en antilop, när det skiter sig så lägger jag klövarna på ryggen och försöker att jaga ikapp lyckan någon annanstans. Jag vill inte. Jag trivs alldeles för bra här. Funderade på idag om jag någonsin kan känna mig helt hemma någonstans (jag har fortfarande inte packat upp allt ur min väska, alltid redo att bege mig av). Eller om jag kan känna mig mer eller mindre hemma överallt?
Mitt i all den känslomässiga röra jag skapat mig så fick jag ändå ett litet lyckorus när jag gick över gårdsplanen för att hämta in en av unghästarna. Jag bor i Spanien. Det var det jag sa för ett år sedan att jag skulle göra och jag tog mig hit. Jag var god nog mot mig själv och besannade den drömmen. Det var en eftermiddag när jag vaknade upp efter en tupplur hos familjen i Havanna, jag satte mig käpprakt upp i sängen som att någon hade kastat ner tanken från det blå rakt i skallen på mig. "Jag ska flytta till Spanien och jobba med hästar", sa jag högt till mig själv. Jag spånade vidare där jag gick med Saturno och insåg att om inte Brita fått med mig till Cuba hade jag inte fått idén, eftersom det var mest för spanskans skull som jag väckte den här drömmen till liv. Och hade jag inte börjat arbeta på Gröna Lund hade jag inte träffat Brita. Och då hade inte mitt liv sett ut så här alls. Universum är bra lustigt ibland, hur ödet tar oss igenom livet. Men intet sagt att vi lägger allt i händerna på slumpen, det är ändå vi själva som skapar vårat eget öde.
The Verve - The drugs don´t work.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar