Efter ännu en absurt svettig dag i solen med hästarna sitter jag och betraktar min käraste träna fotboll med sitt lag. Det är faktiskt rätt så underhållande och alla är så trevliga här på klubben. Min rygg är lite sliten efter mycket ridande nu när Josep har semester och mina fötter fortfarande ömma efter en jakt på en förrymd unghäst. Jag skulle hämta Ministro från paddocken och märk min förvåning när jag inser att hästkraken inte är kvar där jag lämnade honom. Efter att ha sett ett trasigt staket inser jag att han har gett sig av på eget bevåg. Jag skriker på de andra och tar upp jakten på Ministro som har tagit sig över den trafikerade vägen och upp i skogen. Jag har mina sandaler på fötterna och när jag springer över åkern fastnar de i jorden och jag lämnar dem åt sitt öde. Barfota rusar jag upp i skogen med Ruben tätt bakom. Hästfan tar sig över vägen igen och vägarbetarna glor förvånat på oss. Han tar sig nästan upp till stormarknaden och vänder för att rusa tillbaka till vägen. Nej, nej, nej tänker jag och skriker till dem att stoppa trafiken. Vet inte om det var min spanska de inte förstod eller om de bara var dumma i huvudet. "Eres tonto?!" Skriker jag och springer ut på den nylagda asfalten och förstår hur fakirerna som går på glödande kol känner sig. Folket i bilarna stirrar på först en lycklig häst i full kareta och sedan en svensk gråtfärdig tjej utan skor med ett grimskaft i handen och därefter stallgrabbarna. Efter mycket om och men ger Ministro till slut upp och lämnar över sig till oss. Andfådda leder vi tillbaka fången och kan äntligen ta våran siesta. Livet med hästarna är då aldrig långtråkigt, men ibland önskar man att man arbetade med stillsamma papper som inte ger sig ut på dödliga äventyr.
Rymlingen i egen hög person.
