Skrutt

Min allra käraste lilla Teo. Det är svårt att känna gränslös kärlek för någon eller något man vet kommer att försvinna ur ens liv. Men jag bestämde mig för att älska honom av hela mitt hjärta ändå. Idag är han något av det finaste jag har. Kanske inte imorgon, men jag är tacksam för att jag får älska honom idag och att han är här.

Mandamas tycker om pussar

Ibland älskar jag mitt arbete fånigt mycket. Min yngsta häst Teofilo är en underbar individ och så otroligt lättlärd. Jag hoppas att jag får arbeta med honom ett tag till, att han inte blir såld alldeles för snart. Men man vet aldrig.

Mitten av december nu. Snart slut på året, det får mig som sagt alltid att börja fundera. För mer eller mindre precis fyra år sedan hade jag pecis jobbat klart på Gröna Lunds julmarknad och flydde undan vintern till min kära vän Tina som för tillfället bodde i Florida. Hade en fin tid där med henne innan jag spontant tog ett annat flyg nedåt och hamnade i Bolivia med käraste Marre som fotograferade världen redan då. Det var ett uppvaknande som hette duga att ta sig från Miami till sydamerikas fattigaste land.
För tre år sedan arbetade jag i ridsport-butiken och red Cathrins fina hästar. Sparade ihop mina slantar för att åter igen bege mig över atlanten till det mest fantastiska Cuba. Brita höll mig sällskap i några veckor innan jag for runt ensam en månad på denna märkliga men ack så underbara ö. En resa jag för alltid kommer att ha i mitt hjärta.
För två år sedan var jag i Valencia och bodde på hotell, åt glass och vandrade runt i staden en vecka eller så. Hade tagit mitt pick och pack från Sevilla och begav mig mot mitt nya jobb. Men mellanlandade här för att ladda upp batterierna.
För ett år sedan hade jag för länge sedan redan bekantat mig med mitt kära Barcelona. Hade min relation som var allt för mig. En lärorik resa det med...
I december 2011 är Michelle fortfarande i Catalunya, eller kanske rättare sagt åter igen.. efter en smärtsam Mexico-upplevelse. Allt är detsamma men ändå så annorlunda. Tänk vad livet är märkligt ändå.

Du får inte..

När stenarna man lagt upp så omsorgsfullt brister och raserar, försöker man att lappa ihop dem gång på gång då man varje gång har slagit dem ner med buller och brak.. Men det kommer till ett ögonblick då allt har förvandlats till damm och allt är oåterkallerligt. Låt vinden ta det dit den vill..

Up in the air!

Love to run, love to run, love to run! Senaste tiden har jag kunnat springa mer och längre, det är så gudomligt härligt. Förr skulle jag ha begett mig ut av ren och skär ångest, men nu är det bara för att jag har lust. Mellan fabrikerna, över bron, upp i bergen och mellan olivträden. Springer på lunchen eftersom det blir alldeles för mörkt efter jobbet. Solen skiner och även i bara linne svettas jag. Tack livet!

Tjugofem på ett andetag

Tiden rämmar i väg som ett ostoppbart tåg. Snart slut på det här året det med, jag är tjugofem år gammal och massor med drömmar kvar i hjärtat och underbara minnen i själen. Ibland är jag fortfarande tretton år och springer runt i skog och mark bland får och hästar med min älskade syster. Nu har hon två egna barn, det är rentav helt osannolikt. Var tog vi vägen? Hur gick det här till? När började livet?
Jag läste mina älskade Tvillingarna, Kitty och häst-böcker. De var mina skatter och behandlade dem så varsamt. Somnade under mina bilder på galopperande, frustande, sovande, betande, travande hästar och stora Titanic-poster med Leo och Kate. Med lugna favoriter på radion dygnet runt med romantik och kärlek i hjärtat. Dansade runt till Spice Girls och Hanson (minns hur jag en gång fick skaka Tylors hand och jag tvättade inte högerhanden på en vecka). Jag drömde, levde och andades häst. De har alltid varit min stora passion och det kommer att förbli så. På Hammarby formades jag till den jag blev och är. Så många timmar, dagar och år jag har vandrat runt bland mina fyrbenta och tvåfotade vänner där. De finns för alltid i mitt inre. Var redan på barnsben en slarvmaja och jag har fått kämpa med buller och tvång för att få ordning på allt i mitt kaos. Om jag någonsin fått det? Men hur är det man säger.. ordning är bara för idioter, genier behärskar även kaos?
Ack Michelle, ständigt olycklig kär och aldrig nöjd. Alltid har jag letat efter något bättre. Hur kan man vara tillfredsställd med tillvaron när man vet att det alltid kan bli snäppet fantastiskare. Det har drivit mig runt jorden och runt mig själv. Fått mig att slå knut på mina tankar och skapat oreda för andra. Jag har så många att tacka och fler att be om ursäkt till.
Vad hade jag sagt till mitt yngre jag om jag fått chansen? Håll kvar vid det som är viktigt och släpp taget om det andra! Jag har försökt att hålla kvar saker och ting med näbbar och klor, när jag egentligen borde ha låtit det gå. Jag är oerhört nostalgisk och melodramatisk, på gott och ont.

The eye of the tiger

Addictive!

The Traveler IQ challenge ranks geographic knowledge of cities such as: New York City, Destin or Fort Myers by comparing results against 7,713,372 other travelers.

Mot Alvik?

Vårt liv är en ständigt pågående resa,

från födseln till döden.

Landskapet förändras, människorna omkring oss

förändras och behoven ser olika ut, men tåget går vidare.

Livet är tåget, inte stationerna.

Aleph

Conversaciones

Latigo är fantastisk. Inte bara det att han är gudomligt vacker och kan göra allt du ber honom om, han är mer som en människa än en häst. Jag tror att han förstår allt jag säger. När han ser mig komma, välkomnar han mig alltid med först ett högt gnäggande och sedan kan vi ha en hel konversation där jag pratar på och han svarar med djupa brummanden. Härom natten när jag var ledsen och nere gick jag ut till hästarna för att få lite ro. Stannade till vid Latigo´s box och han höll sin mule tryckt lätt till min kind och höll den där tills jag var tvungen att pussa honom tillbaka. Finaste!

Att fylla en dag

Jag älskar födelsedagar. Även om den inte är min. Faktiskt ännu mer om den tillhör någon annan. Ballonger och kaka, presenter och lite falsksång och lite serpentiner på det. Överraska någon på morgonen, i en säng eller i en sadelkammare gör det samma. Receptet på att ge någon en lyckad födelsedag är att hålla igång surprise-faktorn under hela dagen. Jag tycker om att mina människor ler.
Låg i sängen idag på siestan och funderade på ordet fylla år. Att fylla.. ett år. Fylla hela året. Varje månad bör man fylla. Fyll din vecka, med det du tycker om. Fyll din dag. För den dagen kommer aldrig mer att bli den dagen som du upplever idag. Så att fylla år - fylla sin tid. Fylla sitt liv. Så får du känna glädje mer än en dag om året.

La isla bonita

Natten är sval och ljummen. Månen lyser upp de nyfikna öronen när jag strosar förbi. Man lever väl på hoppet. Jag är som en bok, har jag hört.

"Skål för messmör!"

Jag är så tacksam över min käraste Erika, som drog sig med djungelvrål och messmör till mig. Och för att ha luskat ut min favoritförfattare och gav mig precis de böckerna som jag mest av allt ville sätta tänderna i! Nu känner jag mig lite mer svensk igen faktiskt.

"Nooo photos, I have a bad hairday!"

Kom änglar, kom älvor.. det börjar bli kallt.

Hör du det där? Det är ljudet av regnet som inte smattrar på taket. Det har stått som spön i backen i dagar nu, ridbanorna är som ankdammar och inte behöver jag vattna mina rosor ett dugg. Står här i tränings-shorts, käcka gummistövlar och en blöt täckjacka och försöker få fyr på brasan med det genomvåta träet. Det tar sig, minsann. Helt här i min ensamhet gnolandes på Lisa Ekdahl och känner mig riktigt lycklig. Det ska nog bli bra till slut allt ändå.

Hoppas på mer solsken imorgon så att hästarna kan få komma ut och röra på sig ordentligt. Och så att min Erika som är här i Barcelona och hälsar får lite värme i ansiktet. För det förtjänar hon.

Get back asap

Nu är det grått och kallt här. Som Stockholm skulle jag gissa, fast med några grader mer. Borde faktiskt arbeta nu, men min motivation har sjunkit med minst åttio procent sedan Ingrato for. Fuck this place. Kanske ska man ta sig hem till Sverige igen, åtminstone vinner vi mer pengar där. Men usch, vad tråkigt att blir sådär normal igen. Prata svenska.. dricka mellanmjölk.. sitta på tunnelbanan och stirra ut i tomma intet.. äta pannkakor.. titta på bingolotto (finns det kvar fortfarande?).. bli deprimerad. Hm.. låt mig fundera på saken.
Var så nära att fara till Luxemburg. Världens slappaste jobb, ta hand om två (!) dressyrhästar och får bra betalt, egen lägenhet och bil. Fuck, att jag inte har körkort. Dumma Stockholm att ha så bra lokaltrafik så att jag aldrig egentligen behöve ta det där förbaskade bilkortet.

Ett tidsfördriv att dö för

Ingrato är fortfarande inte tillbaka. Min magkänsla säger att det kommer förbli såhär. Hans box gapar tom och namnskylten får mitt hjärta att vrida sig några centimeter. Det är du och jag, så är det bara.

Suerte

Nyckelpigor står väl för lycka?
Fann den här parveln uppe i bergen i morse.

We are the people

Idag känns det som att jag och universum spelar i samma lag. För en lång, lång tid har vi inte ens spelat i samma liga. Jag har nog varit nere på knatte-nivå. Jag sprang min löprunda med lätta steg, luften var klarare att andas och mina mungipor hänger inte nere vid knäna.
Gårdagens kväll spenderade jag vandrandes runt i Barcelonas kvarter. På en outforskad gata reste sig en kyrka i skyn och gitarrtoner klinkade ur den stora porten. Jag klev in och satte mig på en tom bänkrad. Kikade upp i det höga taket och funderade. Mina händer knäppte sig automatiskt och jag gjorde något som jag egentligen inte gör. Jag bad. Bad om ett mirakel. Mannen med gitarren fortsatte spela och jag satt och njöt av ögonblicket för ett tag. Mina fötter vandrade runt några timmar till bland klingande musik, glada turister och roliga bohemer. Någon hörde mina böner och fick mig att resa mig ännu några steg.

Spolar spindeln bort..

Minour

Hur har jag kunnat vara så förbaskat dum i huvudet? Snälla, låt mig får göra en tidsresa och ställa saker och ting till rätta..

Det regnade som bövelen igår och i natt, så i morse låg det en tät och fyllig dimma över gården och bergen. Solen tittade fram och gjorde dagen ljuvlig!

Positivitet

Jag älskar solen. Jag älskar kaffe. Jag älskar mina gummistövlar. Jag älskar min syster. Jag älskar att springa. Jag älskar Ingrato. Jag älskar gryningen. Också stjärnorna. Jag älskar att arbeta med hästar. Jag älskar min Pikeur-jacka. Jag älskar en len hästmule. Jag älskar mig själv när jag är bra. Jag älskar mitt förflutna. Jag ska älska min framtid. Jag älskar dadlar. Jag älskar flygplatser. Jag älskar färgglada strumpor. Jag älskar att fara runt. Jag älskar min bästa vän. Jag älskar att man kan förändras. Jag älskar att drömma. Jag älskar palmer. Jag älskar glada främlingar. Men jag älskar också glada vänner. Jag älskar den även om de inte är så glada. För det är väl då de bäst behöver det?

Run, Forrest. Run!

Känner mig fortfarande som skräp, så det tog mig en sjurackarns viljestyrka att snöra på mig löparskorna, dra på mig springkläder och plugga in musik i öronen. Blev förvånad när mina ben svängde till vänster istället för höger vid floden och jag hamnade till slut uppe i bergen på de nya vägarna som vi fann igår. Efter en dubbelt så lång runda kände jag mig fortfarande fräsh! HUR kan jag fortfarande ha så bra kondis efter sånt uppehåll? Jag tycker om min kropp ibland.

Houdini

Teo försöker bryta sig ut, eftersom han vet att middagen ligger inne i stallet!

Cariño

Kära du. Förlåt en gammal vän, se att denne

kan förändras och lära sig från sina fel

Med min flicka uppe på höjden

Man måste vara förberedd på det oförberedda. Min Ingrato åkte idag. Chefen säger att han kommer tillbaka, men jag tror inte riktigt på vad han säger. Min älskade, glöm mig aldrig - var än du än kommer att befinna dig. Tog min Nena och red iväg upp emot bergen, tänk att jag aldrig varit upp så här långt trots att jag bott här i två år. TVÅ år.. hur gick det till? Vart har mitt liv tagit vägen? Red bland fälten och bräkande får, solen började gå ner och färgade allt i en ljusröd ton. Jag kände mig fridfull och sorgsen men ändå lycklig på en och samma gång. Finner att inom mig är jag bara ett barn men också så gammal och trött. Men hur kan man känna sig så klok och så dum samtidigt?
Det börjar bli höst nu. Men jag är glad att det inte är en svensk en.

Cry just a little

Män kommer aldrig att förstå sig på mensvärken från helvetet. Försökte tappert att arbeta men till slut skickade de iväg mig på rummet, jag smög tillbaka och åtminstone rullade lite bandage för att dra mitt strå till stacken.
Det var folk här för att titta på hästarna idag. Jag tror att min älskade Ingrato klarade sig undan den här gången också. Mitt hjärta slår så förbenat hårt för den där knasiga, ouppfostrade token. Jag vill aldrig lämna honom. Finaste.
Funderar mer och mer på framtiden. Barcelona? Sverige? Världen? Vilka finns fortfarande med mig? Vilka har jag förlorat för alltid?
Förlåt mig..

Ros

Mina rosor har helt plötsligt slagit ut i blom igen. Hallelluja!

Kämparglöd så in i attan

Det har varit en hård dag idag. Mycket jobb med hästarna då Dana är och hälsar på hemma i Slovakien och till råga på det så har Panchito, en av skolhästarna, varit väldigt sjuk. Vilket han fortfarande är, men står trots allt upp på benen för tillfället. Veterinärerna var här och vi försökte få hans kolik att bli bättre - men det var tillfällen då jag verkligen tänkte att "nu dör han". Men denna lilla runda herre ger inte upp i första taget. Vilken levnadsvilja. Det gäller att ta vara på varje dag... varje sekund...

Afellay - Schrek-cat

In the moonlightshadow

Efter mycket om och men fick jag tummen ur aschlet och tog mig ut på en löprunda efter mitt långa uppehåll. Varför slutar jag springa när livet är kaotiskt, det är väl då som jag mest behöver det? Med lätta steg tog jag mig fram under stjärnorna med månen som sällskap. Jag hade glömt bort hur underbart det faktiskt är. Det är som att själen och kroppen finner varandra igen och smälter ihop.

Min älskade, vad tänker du på?

Fulgräs

Måndag - meneas ledigt - men jag stannar kvar på gården för att uträtta sådana där nödvändiga saker som att städa och dricka te och lyssna på musik. Tog även ut min älskade Ingrato för att beta av det långa gräset runt ridbanan. Han åt med otmättlig passion och jag stod och betraktade honom med kärleksfulla ögon. Jag tror aldrig att jag kommer att älska en man på samma sätt som jag kan känna för en häst. En annan sak som jag började grubbla på där min tjockis står och äter är olika svenska ord. När man lär sig nya språk och sedan går tillbaka till svenska börjar man undra - är det här verkligen ett korrekt ord? Och så börjar man tänka på hur ordet är uppbyggt och vad det kommer ifrån (i alla fall jag). Ogräs. Hur kan man egentligen kalla det ogräs? Jag menar, jag förstår Osynligt. Eller Obegripligt. Eller Obemärkt. Men Ogräs. Det borde ju menas med ickegräs, att det inte finns gräs överhuvudtaget. Men ogräs finns det ju i mängder. Kanske borde det kallas fulgräs. Eller ovälkommet gräs. Slängräs. Men Ogräs förstår jag inte riktigt vilken tomte som kom på.

My precious.

Efter en slitsam och hård vecka for jag in till Barcelonas centrum igen. Knalla runt pa La Rambla och in på de färggranna levande smågatorna - det var var jag hade TÄNKT mig. Men då jag kliver upp från stationen vid Passeig de Gracia finner jag försäljning av böcker hela vagen till Placa Catalunya. Skatter! Jag rev runt i det första ståndet där jag hittade en hel hög med olika titlar. I nästa tält några fler. I det bredvid en till. Jag får verkligen hindra mig sjalv från att stoppa pa mig ännu mer. Blunda Michelle, blunda. Gå vidare. I det allra sista ståndet roffar jag på mig en till och går bade nöjd och frustrerad därifran. Och en högerarm som värker av tyngden.

Me voy for a miqueta av en sådan där där pretty one.

Sommaren är inte riktigt över än märker jag. Har fått bonnbränna på armarna igen, mycket läckert. Idag är det lördag och de andra är fortfarande ute på tävlingarna, jag har bråkat med barn hela förmiddagen. Jag slåss hellre med galna unghästar än tjuriga ungar. Nåväl, så farliga är de inte. Och jag försöker se det positiva i det hela. Jag får i alla fall otroligt mycket övning i språket i alla fall. Fast just nu har jag någon märklig blandning i huvudet när jag tänker. Det är engelska, svenska, spanska och katalanska i en stor härlig soppa. Jag hoppas det reder ut sig med tiden.

Solita en la Hipica hoy

Rastlösa Oran finner aldrig ro

Impaciente talar med damerna (som förstås är för upptagna med maten).

Queseso och Duque

Feta lilla Orlando

Medan man rullar upp bandage kan man också plugga katalanska

Im back.

Det du har ska du ge.
Det du behöver ska du få

Öde gård

Så här öde är gården när alla har lämnat mig ensam.

Det är du och jag, Alfred.

Resten av gänget här på gården har tagit sitt pick och pack och fem hästar till tävlingarna i Girona. Michelle stannar hemma. Jag springer mellan de tre hagarna vi har för att släppa ut så många som möjligt av de hästarna som jag inte har tid att jobba med. På det hela måste jag även ta klasserna med barnen då chefens dotter som normalt har dem ville också hänga på de andra. Ibland har det sina fördelar att arbeta för sin far.. mutter mutter.. Nåväl, så illa är det inte. Jag tycker om att vara ensam i lugnet. Anet lämnade även kvar sin lille kattunge åt mig (som vi döpt efter Barcelonas fotbollspelare Afellay), han gör mig tokig med sitt jamande och lekande med allt som rör sig. Han är dock ganska söt ibland.

Ruso

Camins

Vandrar omkring på Barcelonas smågator. Tycker om att förvirra mig nar jag känner mig vilsen. Då kan jag liksom hitta mig tillbaka i åtminstone någonting..

Styrka

Bryt ihop och kom igen.

Linas låda

"Vette fan. Om man tar bort saker helt kan det leda till lidande, har jag hört. Angående tånaglar alltså. Eller va fan, förhållanden också antar jag.."

Tacksam

Jag är tacksam.

Piensalo

Im out, Mr Robert!

Har gjort mig ett eget krypin på andra sidan gården, bakom baren. Långsamt, steg för steg, flyttar jag in mina kläder. Mina böcker. Mina prylar. Men bara några få åt gången. Det liksom känns mindre då. Fast jag borde ju vara bra på det här med att bryta upp nu, har ju redan gjort det två gånger tidigare - med en och samma person.

Kaffe med honung och uteblivet papper

Sitter här på morgonkvisten i min ensamhet och dricker kaffe medan jag bläddrar runt på svenska och spanska nyhetssidor. Det är inte riktigt samma sak som en morgontidning av papper, men något slags substitut i alla fall. Ska strax ut och börja fläta och putsa på Mandamas, då Magi och jag ska skicka över en video till ägaren.

Teoliten

Från ett par hundögon

Peggy tittar upp på mig med stora bruna när jag kliver in. Foxy lägger sig på rygg för att få kli på magen. Jag undrar om de märker något? Hur kan de veta hur allt har förändrats så? De är smartare än oss, skapar inte problem från ingenting. De bara lever, äter och andas. Kunde livet vara så enkelt?

Mr K Lacka

Det ligger en död kackerlacka på golvet i mitt rum. Han har legat där några dagar nu, men jag kommer liksom inte för mig att sopa ut honom. Jag bara försöker att leva. Andas.

Varje litet steg.

Ett steg framåt, i rätt riktning. Noll tillbaka. Små, små steg - så länge de är dit näsan pekar. Greppar efter pusselbitarna för att skapa en helt ny bild, av mitt nya liv.
Nu ska allt bara bli enkelt.

Det som inte dödar..

Sitter ute på terassen och dricker kaffe. Ensamt. Men rofyllt. Själen är lugnare än vad jag hade räknat med. Att det tog mig först en resa hem till Stockholm och den följd av ännu en till Mexico på andra sidant världen för att inse vad jag inser nu. En resa följd av smärta, tårar och förlorade vänner..
Jag måste tro på att allt händer av en anledning.

Känner mig förvånansvärt lätt.

Como va?

Tillbaka på banan. Eller helt ute och svajar. Tillbaka i gamla spår. Eller en helt ny väg?

Palenque, reparera mig.

Har varit i Palenque nu i några dagar. Börjar känna hur jag landar, hur själen sakta kommer ikapp. Jag undrar bara hur jag kommer att känna när den anländer.
Att bara sitta och läsa, leka med hundvalparna eller att höra fåglarnas tjatter i djungeln är som en väl läkande medicin. Men det gör hur som helst förbannat ont fortfarande. Men jag antar att man mår som man förtjänar.

Cancun

Mexico är hett och svettigt, även på kvällskvisten. Känns som att jag blev lurad lite av taxi-snubben från flygplatsen. Men det är sånt man får ta i ett nytt land antar jag. Har hoppat in på ett hostel och ska efter välbehövlig sömn bege mig imorgon ner till Palenque.

On my way

01:34 2 Juni 2011
Efter ett något försenat plan och en svajig färd landade jag återigen på Barajas i Madrid. Kul att jag känner mig så hemma på flygplatsen trots att jag inte har sett någonting alls utav själva staden. Kanske är det inte så mycket att se. Inte i jämförelse med Barcelona. Seg i skallen, men bänken är för obekväm att sova på. Måste ju tänka på stöldrisken av bagaget också. Den nya väskan Katie och Anete gav mig innan jag for, den nya svarta med rosa hjärtan på. Hurra. Där försvann min image som cool traveller direkt kan jag ju säga. Ska läsa ut boken nu så att jag kan dumpa den någonstans, för att snabbare lätta på kilona i bagaget.

Leaving Barcelona

20:19 1 Juni 2011
El Prat´s nya terminal är enorm. Med stora glasväggar och skinande golv. Ska strax gå ombord på planet till Madrid. Ett steg närmare Mexico. Såg just att jag har lite hästskit kvar på skon. Heja Michelle. Har i vanlig ordning sprutat på mig parfym från taxfree-shopen, det hör liksom till.

Sadness is a blessing.

Världen är alldeles nytvättad efter gårdagens storm som drog över. Solen speglar sig i vattendropparna som hänger kvar i trädkronans blad och pölarna drar sig långsamt undan. Allt är som ursprunget ur en tvätt i sextio grader fintvätt. Jag känner mig som att jag också var med av en del av programmet, men att jag endast deltog i centrifugeringen. Min värld har vänts upp och ner. Jag har vänt upp och ner på min värld. Allt är ut och in och bak och fram.
Armarna hänger stilla men hjärtat mitt snurrar fortfarande runt och kippar efter andan av g-krafterna. Jag raderar bort spåren efter mig och jag vet inte om jag svävar eller faller. Jag skulle kunna försöka hoppa upp i luften av lycka men skulle troligtvis falla ner till marken efteråt av den tunga sorgen i mina celler. Jag har svårt att andas.

Dejalo

Man är inte stark för att man kan hålla kvar, man är stark för att man kan släppa taget.



...försöker jag intala mig..

Que es eso?

Inte hann jag med att rida alla hästarna idag inte. Med Katie borta den här veckan har jag dubbelt upp. Det är underhållande att rida hennes små finurliga kusar med. Queseso´s "jag-svär-jag-kan-ta-den-här-långsidan-fem-sekunder-snabbare-än-förra"-manöver är inte så kul när man sitter där uppe på jättehästen som egentligen bara är en bebis, men är ganska roliga såhär i efterhand. Och jag skrattar åt Ministro´s "Åh-är-det-där-du-har-i-handen-verkligen-till-mig"-blick medan han lägger huvudet lite på sne. De har verkligen alla sina egenskaper och härligheter.
Min Ingrato går som en klocka just nu och jag kan till och med nästan sitta ner ordentligt i hans märkliga trav. Solen har legat på ordenligt de senaste dagarna och det är svettigt. Men jag trivs.

Dilemma

Heter det skriva upp eller skriva ner? Säger man brinna ner eller brinna upp?

Oh, Airplane. Dear Airplane.

Lämnade ett regnigt Barcelona förra veckan och nu är det istället ett regnigt Stockholm jag smiter ifrån. Far strax ut till Arlanda för att ta mig över hela Europa igen. Saknar min Zorro och alla hästarna. Veckan har känts lång, men ändå för kort. Ska se Brita en snabbis innan jag far för att återlämna en laddare, då jag lyckades glömma min egen där nere.

Dolor

He said...

The reward of our work is not what we get, but what we become

(Aleph)

Tack

Jag är nästan gråtfärdig av tacksamhet för mina allra underbaraste, kloka och roliga vänner. Efter två år i ett land på andra sidan Europa är de fortfarande samma fantastiska människor. Som att jag aldrig var borta. Jag må ha förlorat månget folk också, men de goaste ligger fortfarande kvar i godis-skålen. Och jag älskar dem.

Turist i min egen stad

Jag har vandrat och vandrat hit och vandrat dit de senaste dagarna. För att upptäcka att Stockholm är sig mer eller mindre fortfarande sig likt, visst hade de byggt om Stadsbiblioteket men så farligt värre var det ju inte. Gick över hötorget igår och råkade köpa några begagnade böcker på söndags-loppisarna de anordnar. Michelle! Inga fler böcker nu, basta.
Satt på Mosebacke med Brita och Charlotte igår och snackade en massa skit. Grönan låg nära över vattnet men ändå så långt borta. Ska nog ta mig en tur dit i alla fall och kika på den nya bergochdalbanan. Noooostalgi.

Att ge upp är inte att förlora. Att förlora är inte att ge upp.

Jag blir förundrad över hur känslor dämpas med tiden. Personer eller platser som skulle få mig att skutta fram av lycka eller snörpa mitt hjärta av hårda minnen, påverkar mig inte mera på samma sätt. Påverkar mig knappt alls. Är det detta som kallas för att bli vuxen? Alla som sagt och kommit med det kloka rådet att ta vara på ungdomen, de hade kanske rätt. Den energi jag hade på livet. Mitt hopp. Mina drömmar. Jag känner inte alls likadant, inte samma sug, inte samma hunger. Jag känner mig faktiskt lite likgiltig inför allt just nu. Sluta kämpa så förbannat mycket. Man behöver inte vara så oerhört kolossalt speciell och säregen. Man behöver bara må bra.

Med svensk mark under fötterna igen..

Efter en bumpig nedfärd landade jag på Arlanda bredvid mitt rysk-svensktalande sällskap i form av en äldre dam som blev väldigt blek när vi åkte som bergochdalbana ner genom luften. Märkligt värre att höra svenska här och där och överallt. Med trötta ögon for jag hem till syster och lilla Natalia fick se sin flydda moster för allra första gången. En hästtjej ska det nog allt bli!

Efter Indiskt med hela familjen Knasboll tog jag mig in till stan. Mitt kära Stockholm. Av vid T-centralen, upp på drottninggatan efter att ha sprutat på mig av någon av mina favoritparfymer inne på Åhlen´s (just bara av gammal vana), in genom Gamla Stan med alla sina turister och föråldrade hus. Ut på kajen vid Slussen, snegla över på Gröna Lund och funderade faktiskt en nanosekund på att ta mig dit, men gud - så desperat kan man väl inte bli? Så jag styrde kosan upp över Götgatan med alla sina flashiga barer och söderfolk med uppkavlade jeans och färgglada solglasögon som de möjligtvis har snott från lillebrorsan. Förbi Medis och Ringen, tog tunnelbanan till centralen igen, ut på Kungsgatan och förbi Stureplan. My god.. orka leva sådär. Blondera håret, kleta på ett kilo smink, kräm för celluliterna, hårspray, mer läppglans, högklackade benbrytare. För vad? För vad? Ge mig ett vettigt svar. Någon? Förbi Nybrokajen och till Kungsan. Jag tror jag tog nästan hela Stockholm på en eftermiddag. Inte illa pinkat.

Genom hålet i mitt hjärta

Min rastlösa själ får ingen ro. Vill så mycket mer. Men vad är ro? Är det att vara tillfreds med tillvaron och inte drömma om någonting större. Att på sätt och vis ge upp?

Livet i små rutor

Gris.... är "grå" på spanska.

Lite grått, lite solsken, lite regn och en massa pollen de senaste dagarna. Saker och ting kommer att förändras, vädermässigt och jobbrelaterat.

Girona

Pilgrimsresan

När vi gör avkall på våra drömmar

upplever vi en kort tids ro.

Men dödande av drömmar ruttnar i oss

och börjar att förpesta vårt liv.

Det som fick oss att fly från kampen,

besvikelsen och nederlaget,

blir det enda som vår feghet ger oss.

La Garriga

Tunga droppar föll ner under eftermiddagen igen och gav oss en slapp eftermiddag. Det har ändå varit en hel del fina dagar den senaste tiden, med temperatur på omkring en tjugo grader. Finally. Nu kommer sommaren snart ska ni se, jag har dock redan fått fräknar som värsta långstrumpan.

I söndags var vi inne i stan för en stor häst-show som de anordnar varje år. Vi red på gatorna med massvis av folk som hejade och tittade. Ingrato blåste upp sig och visade sig från sin allra bästa sida. Nu har han inga ursäkter för att inte göra likadana passager och piaffer inne på ridbanan.

Asi, Asi - manos arriba.

Barcelona börjar svettas och jag har till och med börjat få ränder efter linnet. Hästarna har vårkänslor och fåglarna har opera-konserter. Lycka.

The spring is here!

I love you. Jag älskar dig. Te quiero.