Idag känns det som att jag och universum spelar i samma lag. För en lång, lång tid har vi inte ens spelat i samma liga. Jag har nog varit nere på knatte-nivå. Jag sprang min löprunda med lätta steg, luften var klarare att andas och mina mungipor hänger inte nere vid knäna.
Gårdagens kväll spenderade jag vandrandes runt i Barcelonas kvarter. På en outforskad gata reste sig en kyrka i skyn och gitarrtoner klinkade ur den stora porten. Jag klev in och satte mig på en tom bänkrad. Kikade upp i det höga taket och funderade. Mina händer knäppte sig automatiskt och jag gjorde något som jag egentligen inte gör. Jag bad. Bad om ett mirakel. Mannen med gitarren fortsatte spela och jag satt och njöt av ögonblicket för ett tag. Mina fötter vandrade runt några timmar till bland klingande musik, glada turister och roliga bohemer. Någon hörde mina böner och fick mig att resa mig ännu några steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar