Jag är tiden som passerat

Jag är så tacksam över att ni bryr er. Att ni ruskar om mig.

Men jag KAN inte ändra på det. Det sitter så djupt inrotat i varenda cell inuti mig att det går på rutin. Det är lika naturligt för mig som att andas.
Det här är allt jag är, allt jag har kvar av mitt gamla jag. Tro inte att jag kan släppa det också för då har jag förlorat mig själv totalt och klarar jag inte av att vara.

Jag mår inte dåligt över att ha det i min skalle dag ut och dag in. Skulle du må dåligt över att din kropp behöver växla koldioxiden mot rent syre. Nej, det sker helt automatiskt. Är jag arg och frustrerad är det för att jag förlorat mig själv någonstans på vägen. DET däretmot är ett jävla problem och gör mig sjukt sorgsen. DET gör mig att vilja skrika lungorna ur bröstet och slå på något hårt tills händerna domnar bort så jag slipper känna.
Men det ni kallar problem är jag. Den enda del av mig som fortfarande existerar.

Erase and rewind

Fy katten och hundan och grisen och vet vad.
Den här dagen kunde jag gott och väl varit utan. Den började redan vid fyra när jag vaknade av att solen bestämde sig för stiga upp och pippifåglarna höll konsert utanför. Det hade väl varit okej om jag somnat någolunda, men hade åter hela filmsekvenser av allt och inget hela natten så att jag bara hann sova ungefär två timmar innan jag vaknade. Hade provat sängen, soffan och till slut lade jag mig tillrätta på balkongen. Fungerade ju ett tag i alla fall.

Trött som ett mähä släpar jag mig fram på jobbet. Knökmycket människor och bland dem många IQ-befriade själar. Ska inte besvära er med allt, men droppen som fick det att rinna över var ändå när det börjar närma sig slutet av dagen. Står på Poppen och efter en åktur ligger en tjej i en av gondolerna och bara skakar och är helt likblek. Mannen hon åkte med är helt rasande och skyller allt på oss. Efter en stund får vi ur henne, men hon kan knappt gå och får inte ur sig ett ljud. Ringer på sjukvårdare och jag får veta av honom att hon får psykoser så här som gör att hon tappar talförmågan. Han skäller och gormar lite till på oss, men jag bara försöker att reda ut hela situationen samt ta hand om den stackaren som fortfarande inte fått ur sig ett knyst.

Jösses. Nu kallar sängen. Eller kanske balkongen.

We´re the kids in America

Okej då.. jag tycker väl om Grönan lite ändå. Ganska mycket faktiskt. Var bara tvungen att få ur mig lite aggressioner.
Maskeradbrännboll igår, eller i natt snarare. Fick mig ett par rejäla skratt.

Den här gången krävs det mer

Mycket Grönan nu.
Har sumpat så mycket annat för det jävla ställets skull. Är det värt det? Jag älskar alla mina underbara människor jag har hittat lite här och där. Men har totalt tappat mitt eget liv och mitt mål som jag trodde var så nära. Men det här sablans jobbet kom som en ångvält och bara mörsade över allt.
Jag kör skiten ur mig för att verkligen försöka hitta tillbaka. Men som sagt, den här gången verkar det krävas mer..

Har du gått vilse i pannkakan John Blund?

Blundar.
Vrider mig.
Borrar ner ansiktet i kudden.
Ändrar ställning igen.
Klockan är nu två på natten och jag blir ännu mer stressad när jag vet att jag verkligen, verkligen behöver sova. Men nu har jag gett upp, orkar inte. Ligger bara i mörkret och det enda jag hör är hur hjärtat dunkar och ekar i hela rummet. Det låter som att det har slitits ut och hamnat precis bredvid mitt stackars öra. Kanske beror det på de enorma mängder kaffe jag fick i mig på sista rasten, eller kanske har mitt hjärta vaknat till liv igen?
Desto mer jag försöker somna, ju fler bilder flimrar förbi på näthinnan. En välbekant stig i en välbekant skog och en älskad välbekant hästrygg. Ett litet fönster i en liten stuga som vetter ut mot fölhagen i skymningen. Jag blundar och det omkring mig är inte längre vad det egentligen är utan jag har hamnat i en säng i ett rum i en barack på en skola där mina underbara vänner ligger i rummen bredvid. Jag sitter bland halmen och känner värmen av min fina, fina lilla Albin som snart därefter drar sitt sista andetag och lämnar mig. Smärta.
Ändrar ställning åter igen som för att få tankarna och bilderna att försvinna. Men det är som att stop-knappen inte fungerar och jag ser La Paz berg. Bergas stigar mot bös. Min hand som stryker över en brun, blank hals. Snöflingor som dalar ner utanför travstallet en mörk kväll. Tysta fotsteg som smyger över golvet i en korridor.. En väns soffa att vila ut på.
Klockan är halv tre på natten nu. Jag ska göra ett nytt försök.

John Blund, vart är du?

Det som inte dödar det härdar

Det är märkligt hur livet och alltet bestämmer sig för hur personer och händelser passerar genom ens liv. Bara hoppar in helt oväntat, utan förvarning. Rätt taskigt när man försöker planera och bestämma hur man ska vara och leva. Aldrig blir det som man har tänkt sig.

Varit en låång helg på Grönan. Massor av mattor, mest mattor faktiskt. Många knappar och lite makapärer. Tusentals av "Håll in fötterna", "Tackar" och "Två per person", tredubbelt så många människor att möta och hjälpa. Minipersoner att försöka få att förstå. De större är inte så mycket bättre de heller om jag ska vara ärlig. Under de här två dagarna har jag spenderat mer än tjugofyra timmar på vårat kära nöjesfält. Ett fält fullt av nöje.

Oh, ja.

Att göra en papegoja av en fjäder

Hem från jobbbet.
Sussa en stund.
Och så tillbaka. Och tillbaka.
Men jag klagar inte, det är skönt att arbeta, vara igång. Man hinner inte tänka så fruktansvärt mycket då.
Håller på att läsa en bok om den gamla staden Pompeji. Det är rätt så fascinerande hur de redan för flera tusen år sedan hade ett så komplett och fungerande samhälle. Vilket som är ännu mer spännande är att vi ännu idag inte får det att fungera bättre än vad det gamla romarriket lyckades med. Deras politiska styre fungerade way to far så mycket enklare än hur våra klantskallar leker med vårt land. Mjupp.
Fast vi har å andra sidan inga blodiga gladiatorspel, så det går kanske på ett ut.
Fututa sum hic.
Det är latin och betyder "Här har jag blivit påsatt".
Tänk att man lär sig något nytt varje dag.

I natt hade jag en papegoja.
Åh, vad jag älskade den papegojan.
Jag blev sorgsen på riktigt när jag vaknade och insåg att jag var vaken och inte sov och inte hade någon pippi.
Jag måste ta mig tusan skaffa mig en papegoja.

Det är inte lätt när det är svårt

Hade märkliga drömmar inatt. Sprang med en stor låda i famnen, var en hel bunt med människor omkring som också rusade framåt. Det var inget skräck-panik springande, utan man skulle bara först. Kutade och kämpade med den där lådan. Tills jag kom på den brilljanta idén att jag kunde släppa ifrån mig den tunga saken jag bar på. Ka-ching! Helt plötsligt kunde jag ta mig fram mycket lättare, (lite IQ Fiskmås-varning där).

Hade tänkt att ta mig ut och springa en sväng, men jag har ju redan gjort det hela natten. Tappade liksom sugen lite.

Är det någon som vet var den lustiga fågeln tog vägen?

Keep on running

Helt plötsligt, utan förvarning - så blir man ledig.
Halleluja? Vad gör man då?
Klart att det alltid finns någon att umgås med, alltid någon häst att rida, alltid någon stökig vrå att rensa upp i. Men när det kommer sådär utan att man hunnit planera något så blir jag alldeles nervös och lite smått panikslagen.

Igår var en märklig dag. Vaknade, åt frukost, lyckades för en gångs skull somna om, åt lite igen, gick till biblioteket för att knappa lite dator och bläddra i spännande böcker, sprang en kortis, somnade ännu en gång (vad har det tagit åt mig), åt lite till när jag vaknade och sedan kände jag att jag var tvungen att ta tag i mig själv om jag skulle få något gjort. Så jag rensade en del på mina 28 kvadrat och tog mig sedan i mina löparskor igen. Hamnade i ett villaområde jag inte ens visste fanns där bakom kullen. Barnen hoppar på studsmattorna och äter sina glassar. Bah, om de bara visste.
Orkade inte sitta hemma i min håla, så Marre och jag tog en tur in till den kungliga hufvudstaden. Sist jag såg honom var på flygplatsen i Bolivia, så det var verkligen kul att träffas igen. Vi kikade på en utställning om dumroliga skyltar i kungsan och promenerade längs med skeppsbron genom slussen och medis fram till söder. Han berättade att de cyklat ner från Coroico flera gånger. Huga.
Det som är så skönt med honom är att han förstår precis vad jag menar när jag berättar att jag får ett sug i magen när jag ser en reseväska med en flygetikett på eller när jag förklarar att jag måste iväg från Sverige snart igen.

Är hemma hos min kära syster just nu. Var inne en sväng på Grönan men vi valde helt fel dag då alla barnfamiljer också kommit på samma idé. Åkte extreme, poppen och våran gamla favorit rock-jet (kan ni föreställa er att vi sprang runt där med våra guldband när vi var små, stackars grönalundare). Vi pallade inte med alla skrikande ungar, så vi köpte sallad och satte oss i den närbelägna parken. Hann precis på 47:an innan det började falla från ovan.
Ska bli skönt att hoppa i de röda kläderna igen imorgon och känna att man gör någon nytta.

"Och här avled Michelle i väntan på... "

Missförstå mig rätt.
Jag är absolut inte missnöjd med mitt liv.
Men jag kan inte stänga ute den irriterande och gnagande känslan av att jag lever i en väntan. På exakt vad är jag inte det minsta säker på, och det är ju dumt att springa åt ett håll när man inte vet vart den förbannade stigen leder någonstans? Man kan ju hamna var sjutton som helst då. Men å andra sidan kan ju det i och för sig vara rätt så spännande i sig.

Ännu en månad med endast damm och eko i sparbössan (om nu kontot på Nordea kan samla damm, man vet aldrig). Jag vill först och främst bli av med mina skulder till folk, känner mig som en nedrans bov annars. Nu är det nästan slut på dem och jag kan börja om på noll. Tills dess är det överlevnad som gäller, börjar bli ganska bra på det. Tänker inte avslöja några hemliga survival-knep, vill inte få Idiot-stämpeln i pannan eller på någon annan del av kroppen för den delen heller.

Harrys i vanlig ordning igår. Fick ett oemotståndligt(?) erbjudande om att följa med en sextiplusmorfar på en resa till Asien(oh yes, absolut... inte), skickade vidare ett visst ragg till Emilija som verkade bli glad för det, sprang in i Bergafolk som man inte förväntar sig att hitta där, gastade med i Crazy night, log åt Carro som hade fjärilar med epelepsi i maggropen för att hon hittat den puddigaste killen sedan krita, fick en hel öl utspild över mig - det är då självaste att det alltid ska hända mig för att jag är ett och ett halvt huvud kortare än alla andra (nåja, öl ska ju vara bra för håret), hängde med de goa spel-och-butikarna och diskuterade livets stora frågor genom ett egenhändigt komplett teckenspråk (sänka volymen en aaning, please?). Trevlig kväll, visst. Jaaa, men förlåt då. Jag vet att jag är tråkig, men jag är bara där för att umgås och hänga. Absolut inget annat.

Mötley Crüe - Enslaved
Rakt in i aortan.

Får jag då luta min panna..

Ut i spåret.
I rasande fart.
Ångesten pumpas ut i varje steg och fastnar bit för bit i marken där jag tar mig fram. Tar den någonsin slut?
Har tappat mig själv någonstans. Jagar men kommer inte hitta mig hur fort jag än springer.

Låt mig låna din kraft.
Jag kan dämpa mitt fall.
Med tankarna på vad vi haft
och komma skall.
Får jag luta min panna,
mot ditt trygga bröst.

Fan vad dum jag är.