Blundar.
Vrider mig.
Borrar ner ansiktet i kudden.
Ändrar ställning igen.
Klockan är nu två på natten och jag blir ännu mer stressad när jag vet att jag verkligen, verkligen behöver sova. Men nu har jag gett upp, orkar inte. Ligger bara i mörkret och det enda jag hör är hur hjärtat dunkar och ekar i hela rummet. Det låter som att det har slitits ut och hamnat precis bredvid mitt stackars öra. Kanske beror det på de enorma mängder kaffe jag fick i mig på sista rasten, eller kanske har mitt hjärta vaknat till liv igen?
Desto mer jag försöker somna, ju fler bilder flimrar förbi på näthinnan. En välbekant stig i en välbekant skog och en älskad välbekant hästrygg. Ett litet fönster i en liten stuga som vetter ut mot fölhagen i skymningen. Jag blundar och det omkring mig är inte längre vad det egentligen är utan jag har hamnat i en säng i ett rum i en barack på en skola där mina underbara vänner ligger i rummen bredvid. Jag sitter bland halmen och känner värmen av min fina, fina lilla Albin som snart därefter drar sitt sista andetag och lämnar mig. Smärta.
Ändrar ställning åter igen som för att få tankarna och bilderna att försvinna. Men det är som att stop-knappen inte fungerar och jag ser La Paz berg. Bergas stigar mot bös. Min hand som stryker över en brun, blank hals. Snöflingor som dalar ner utanför travstallet en mörk kväll. Tysta fotsteg som smyger över golvet i en korridor.. En väns soffa att vila ut på.
Klockan är halv tre på natten nu. Jag ska göra ett nytt försök.
John Blund, vart är du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar