Say what?

Vad sitter du här inne för människa? Ut i solen med dig!

King Cool

Jag har alltid så många fina idéer om vad jag ska skriva här, de dyker upp när jag minst anar det. När jag sitter och rider, på tunnelbanan eller när jag ska sova. Men sen när jag står här framför datorn (ja, står) så är allt som bortblåst. Jag tänker inte tjata om att det är stekhett ute eller att sommaren är så underbar. Det är liksom så självklart och uppenbart att det inte behöver sägas. Bara slöseri på bokstäver.

Dagens stora händelse, the King of pop har kolavippat. Jag minns en dag då jag fortfarande gick på dagis, en annan liten tjej och jag står vid staketet i den stora rasthage vi släpptes ut i lite då och då. Jag frågar henne vilken hennes favoritmusik är och hon svarar efter en stunds fundering "jaa...jo...jag gillar Den sommartid nu kommer". Jag knycker på nacken och svarar högtravande att jag minsann lyssnar på Michael Jackson. Då var jag cool.

Mjuk och fin som smält smör i solen

Jag kan nästan garantera att jag är den enda i Sverige just nu som knallar runt med gummistövlar. Men jag har precis införskaffat ett par nya så här lagom till solen behagar dyka upp igen, och de måste ju användas. Jag känner mig faktiskt mycket ballare i mina mossgröna stövlar än i det enda paret högklackade små sakerna jag har hemma. De står för övrigt längst in i garderoben och har använts två gånger, vi hör liksom inte riktigt ihop. Sånt kan andra larva sig med och vingla runt på.

Falconi gick gudomligt bra idag, han var mjuk som smält smör och han gjorde vad han skulle innan jag knappt hann tänka att jag skulle be honom göra det. Måste ha varit gårdagens mysiga kvällshoppning i en av sundbyhagarna. Vad fiiin du ee, Falconi.
Nu ska jag hem och duscha, borsta håret och dra mig in mot stan. Filosofera med Marre om allt och inget. Vi löser nog världsproblemen idag, ska ni se.
Kanske får gummistövlarna hänga med de också.

Död åt röda dagar

Jag har funderat lite angående gårdagens inlägg om Martinus kosmologi och homosexuallitet. Som min kära vän Helen påpekade så måste det ju istället handla om bisexualliet, eftersom könet inte ska spela någon roll alls om man har funnit båda sina poler. Och förhoppningsvis ska målet för sin kärlek gjort detsamma. Men det är en knepig ekvation och tåls att funderas mer på.

Sitter just nu i västerhaninge och väntar på bussen ut till stallet. Jag känner en stark avsmak för helgdagar och röda dagar och allt vad det nu heter. Bara att det är sommartidtabell gör mig skogstokig. Hur har de egentligen tänkt? Ska vi betala fullt pris för att knappt kunna ta oss runt alls?
Midsommar. Blommor och björkblad. Svenska flaggan och en midsommarstång. Sill. Med potatis till. En nubbe, kanske två. Ta en till. Öl, öl, öl i stora lass. För att förtränga alla känslor av att känna sig kass. Mera öl. En nubbe till. Så mycket skit som händer i spritens kölvatten. Tänk om alla kunde tänka till både en och två gånger innan man häller i sig giftet, så skulle världen bli en lite bättre plats.

Homosexuella. Ett strå vassare?

Jag är inne på min andra omgång av en bok som heter "Så här är det" och är en introduktion till Martinus kosmologi. Den tar upp allt mellan himmel och jord och vidare ut i universum och är skriven i en dialogform mellan en äldre man och hans yngre släkting. I ett kapitel talar de om väsendets två "poler", den maskulina polen och den feminina. I vissa öron är det möjligt att det här kan betraktas en aning flummigt, men jag rekomenderar att läsa hela boken för att förstå sammanhanget.

Kosmiskt sett är alla väsen i grund och botten tvåkönade, men i den fysiska världen sker redan i växtriket en "uppspaltning" i två skilda kön. Hos somliga väsen börjar den maskulina polen att växa och blir så kallade "han-kön", på bekostnad av den femenina och hos de andra blir det tvärtom och blir "honor".
Många människor känner en tomhet och har en känsla av ofullständighet, som gör att de skapar en relation med någon av det andra könet för att få sig att känna kompletta. Alla vill alltså få jämvikt mellan de båda polerna.
När vi för länge sedan levde som grottmänniskor var det viktigaste att söka föda och att föra arten vidare. Tiden som följer står det i fokus att bygga upp en stor familj med många avkommor, även idag är ett äktenskap med barn livets mål för många. Martinus talar om att i ett senare utvecklingsskede sker en gradvis utjämning, att den latenta feminina delen av mannen börjar växa och likadant hos kvinnan där det maskulina tar mer plats. I detta skede blir inte mannen och kvinnan lika beroende av varandra som könsvarelser, utan våldsmentaliteten och den starkt egostiska parningsdriften avtar och en vidgad kärlek tar istället form - inte enbart till könet som sådant utan till medmänniskan. Nutidens civiliserade människa befinner sig alltså i ett övergångsstadium. I detta skapas många slitningar mellan könen, i form av många olyckliga relationer och äktenskap. Med individens växande engagemang i livet utanför äktenskapet följer en livligare och intimare samvaro med personer av det egna könet, med vilka man ofta har stora gemensamma intressen och livsuppgifter.
Han gör en skillnad mellan den fysiskt betingade kärleken mellan könen, den så kallade "förälskelsekärleken" och den andra som är den absolut osjälviska kärleken till medmänniskan oavsett kön. Den förstnämda är mer eller mindre egoistisk och fodrar ofta gensvar och uppväcker begär som vill bli tillfredsställt. Det ger upphov till bland annat svartsjuka och rivalitet (det känner nog många igen sig i). Den "högre" kärleken är fri från alla sådana själviska drag och ger utan att förvänta sig något i utbyte.
När jämvikten mellan de båda sexuella polerna har uppnåtts hos en människa, har hon åter blivit en "hel" varelse. Hon känner alltså inte längre något inre krav på att utfylla sitt livs "halvhet" med en motparts kompletterande del.

Rappakalja eller sanning?

Mi amigo P3

Vilken timing jag har. När jag har arbetat några dagar inne i butiken kommer syndafloden och vill skölja bort allt det onda och nu när jag är tillbaka hos hästarna tittar våran vän solen fram igen. Tack.
Vad jag än gör så lyssnar jag alltid på P3, har dem i lurarna på bussen och radion står alltid på i stallet. Ibland även ut med på ridturen om det är en relativt lugn häst som jag sitter på (är det någon av unghästarna så är det bäst att ha någorlunda koll på omgivningen). De spelar min typ av musik och programledarna är toppen. Vissa stunder lite väl flamsiga och tramsiga, men ibland skrattar jag högt för mig själv så att folk undrar vad jag egentligen går på för tabletter. Men de har ofta intressanta gäster och imorse var Lotta Grey där och pratade om sin cancer, jag tycker det är starkt gjort. Jag ringde in och pratade med henne och nu när jag lyssnade på programet i efterhand så hör jag hur mycket hovklappret stör i bakgrunden. Sorry P3! Vad märkligt egentligen att höra sig själv sådär, men det är nyttigt.
Jag var nyss inne på Lottas blogg och läser om hur ens liv kan vändas upp och ner vilken dag som helst. Tänk vilken lycka en vanlig dag egentligen är. Ta vara på livet.

Närmare naturen

Foto: Joel Alvarez

Sommarkort. En stund på jorden.

Människan har existerat i omkring 276 000 år. Är det inte så rätt så fascinerande att vi inte har enats mer med varandra. Hur kommer det sig att vi inte har ett enda världsspråk? Att vi inte har ett sätt att tillbe våra gudar eller kanske den ateism som skulle uppstå. Varför har vi inte funnit en väg som de flesta människor kan ta till sig och tro på. Vi tycker att vi har funnits länge. Men om man tänker på alltings existens som ett dygn, alltså tjugofyra timmar - då skapades vi mänskliga varelser bara några sekunder innan klockan slog tolv.
Med det tankesättet så förstår vi att vi är under våran utvecklings begynnelse, vi kan bli något så mycket mer. Något så mycket bättre. Jag grämer mig över att jag inte kommer att få följa människan tills någon revolutionerande förändring sker. Mitt liv här är bara som en flämtning, som ett kort hjärtslag.
Det suger.

Igår stod blodbussen vid plattan, och jag som inte hade något bättre för mig efter biblioteket tänkte att jag kunde göra dagens goda gärning och knallade in. Fick formulär och information, men så insåg jag att jag inte får lämna blod eftersom man måste väga några kilo till för att få göra det.
Det suger också.

Absolutamente

_____________

________

__

Hellre ett intressant misslyckande

än en medioker succé

__

________

______________

Strider i Peru

Peru är ett av de latinamerikanska länderna där den indianska urbefolkningen utgör hälften av människorna, men de har inte mycket makt och lite att säga till om vad det gäller det ekonomiska och politiska. Landet har under de senaste åren haft stor tillväxt och de fattiga minskat drastiskt, de som lever på inkomster som är otillräckliga för att tillfredställa sina grundläggande behov är nu "bara" omkring fyrtio procent.

I fjol fattade regeringen ett beslut om regnskogen och om hur dess känsliga områden ska sparas och skyddas. De sades att urbefolkningen inte behöver vara orolig för att de ska förlora mark som tillhör dem, men president Alan Garciá säger att viss exploatering av landets naturresurser är nödvändig för landets ekonomiska utveckling. Folket befarar miljöskador som att fiskbestånd och viktiga plantor dör ut. Nu planerar Garciá att lätta på restriktionerna för gruvor, oljeborrning, skogsavverkning och jordbruk i Amazonas liksom att tillåta utländska bolag i exploateringen.
Sedan två månader blockerar fem tusen personer från 60 olika peruanska folkgrupper land- och vattenvägar i Amazonasregionen där de har hindrat olje- och gasutvinning. I urskogen drabbade polis och demonstranter samman och över trettio människor dog. Protesterna har fortsatt i andra städer där även fackföreningar och människorättsorganisationer deltar.

Jag beundrar dessa människor som slåss för att rädda sitt land och sin natur. Jag önskar att vi kunde visa mer respekt för våran planet och alla som lever här.

Foto: Joel Alvarez

Envis som en åsna

Jag valde helt rätt dag för att inte arbeta i stallet, känner jag nu när jag kikar ut genom fönstret och betraktar hur blommorna och träden nästan dukar under för de tunga regndropparna. Kände hur det eskalerade när jag var ute och sprang, det var en alldeles kvävande värme och molnen tornade upp mörka och hotfulla. Hann precis in under tak.
Under gårdagen red jag Ior igen, vilket jag inte gjort nu på ett tag. Vi hade ett par rejäla duster och hon stod på bakbenen lite då och då när hon inte alls tyckte att hon skulle göra som jag ville. Men hellre en häst som reser sig upp än en som exploderar åt alla håll och kanter, så som Falconi och Fergie kan göra. Efter ett tag kom vi faktiskt överens och hon liknar mer och mer sin syster, alltså Pip. Jag tror att hon kan bli riktigt fin hon också.

Parque central

Ibland poppar människor upp i mitt inre, sådana som jag inte har sett eller pratat med på länge. Eller vissa som jag bara har träffat någon enstaka gång någonstans.
De veckorna jag bodde i Havanna, brukade jag gå ner på mornarna till det lilla torget efter att ha gått förbi bageriet och köpt lite av det gula brödet. Där satt jag på någon av stenbänkarna och såg staden vakna till liv. Kubaner gå till arbetet och kuskarna sitta i sina kärror, väntandes på turisterna som snart invaderar staden från de stora bussarna. Antingen läste jag i någon bok eller bara satt och var lycklig över att få vara där jag var. En morgon kom en gammal man fram och frågade som många andra var jag kom ifrån, "Suecia", svarade jag. Han pekade på en av de stora turistbussarna där det välde ut något som liknade bleka tyskar med sina kameror i högsta hugg och frågade på hyffsad engelska om jag hade kommit med dem. Jag skrattade och sa att jag tyckte att de liknade en flock apor från zoo, för att de hela tiden går intelligensbefriat efter varandra i grupp. Han tittade på mig och fick något annat i blicken och sa "I think I have to sit down and talk with you for a moment". Så vi satt ett bra tag och pratade om Kuba och hur livet har förändrats och inte har förändrats för dem, om världen och annat som jag inte längre minns. Spännande hur vissa saker vaknar till liv igen. Fast å andra sidan, tänk hur mycket som bara försvinner ut bland universums vågor.

Me gusta

Puff out

På gymnasiet fanns det en lärare som jag såg upp till oerhört mycket. I början var jag väldigt naiv och beundrade allt hon gjorde, i mina ögon kunde allt som var värt att veta och hennes ord var lag. Döm min förvåning när hon tog upp en cigarett och tände på. Det är ju inte så att hon egentligen är sämre på vad hon gör bara för att hon väljer att röka, men hela min bild av henne förändrades.
Jag förstår ju att ingen människa är fullkomlig och att alla har fel och brister. Fast jag tror inte på riktigt att någon med alla cornflakes i paketet fortsätter att röka sina äckliga cigaretter. Som rökare får du jobba dubbelt så hårt för att över huvud taget vinna någon någon som helst respekt hos mig.

När dessa jobbiga, intelligensbefriade typer kommer i min väg på stan eller vid busskurer, (där de absolut ska stå under taket och ge även alla omkring cancer) drar jag i mitt inre fram ett automatvapen och mejar ner dem. Fast det ska jag kanske inte avslöja högt, för då knackar väl farbror polisen på min dörr snart.

Alla luktar fisk

Jag blir förtjust över att se hur uppspelta och lyckliga hästarna blir när de får komma ut i de större hagarna. Få gå tillsammans och vara hästar. Hur vi än vrider och vänder på det så är det inte naturligt för fem öre för dem att stå inne i sina små boxar, som vi så generöst tilldelat dem..

Hamnade inne i stan med Marre och satt på konserthusets trappa, där vi beskådade människor i alla former, storlekar och möjliga (och omöjliga) exteriörer med alla tänkbara varianter av utstyrslar. Allvarliga herrar med blanka skor och en viktiga portföljer i handen, bittra tanter med pudelfrisyrer som hänsynslöst mejar ner alla som kommer ivägen med sina kräkfärgade rullatorer. Kanske en och annan latte-mamma med sina fräsiga barnvagnar, långbenta flickor som med milimeterhårsmån visar skinkorna under sina små tygstycken till kjolar och så har vi de förvirrade turisterna med sina kartor och kameror, som vi alltid försöker lista ut varifrån de kommer. Fast när vi ser två killar med backpacker-ryggsäckar och vandrarkängor suger det till i våra magar av längtan ut i världen.
Studentflaken rullade förbi ett efter ett. Stackars satar som står och huttrar under all blaska av öl och något billigt bubbel. Se till att göra något vettigt av era liv, vill jag skrika till dem. Kanske kan dessa människor använda sitt förstånd och göra tillvaron bättre för sig själva och andra som behöver det.

En hand i himlen

Nedrans dönickar, vakna tack

Jag kan inte hjälpa det.
Inom mig växer ett förakt som jag inte kan hejda. För det mesta är jag en positiv person och anser att det finns hopp om att alla kan bli bättre, men på sistone har jag insett att vissa figurer aldrig kommer att kunna förbättra sig och inse faktum. Jag är inte guds bästa barn heller, jag har gjort klandervärda saker och kommer även att göra mina felsteg i framtiden. Men jag lär mig och vågar förändras. Just nu är jag bara med och håller kontakt med sådana som hjälper mig att bli den jag vill vara, inte drar mig tillbaka till någonting jag inte vill ha med att göra.

Jag känner mig rätt hjälplös när jag möter alla dessa kväljande människor som får mig att vilja gå hem och dra något gammalt över mig tills jag kan kika ut igen och världen går att andas i igen. Antagligen är jag inte ensam om det här och måhända kommer alla till en punkt i livet när de inser hur vi våldtar våran värld. Eller möjligtvis inte.

För att

~~

Jag kommer aldrig att bli vuxen. Bara äldre

~~

The unknown rebel

Jag är inte rädd, jag kan flyga..

Den här hemska händelsen med det försvunna planet från Air France har påverkat mig starkt. Jag är inte alls flygrädd, egentligen, jag tycker det är rätt fantastiskt att sväva där ovanför molnen och luta min panna mot det lilla fönstret och se dem färgas av solen. Jag älskar både själva flygningen och att befinna mig på en flygplats. Men att planet bara har försvunnit utan ett spår gör att jag får rysningar ända ut i fingerspetsarna. Det är en sak om det havererar och kraschar, men just att ingen vet någonting om vad som har hänt. Som Marre sa, det kanske har försvunnit in i en annan dimension..

Jag bara önskar, att det som genom ett mirakel, ska ha nödlandat på en fin ö i havet med gudomligt snälla invånare som bjuder dem på kokosnötter och grillad fisk.

Den som söker, han finner.

Om man inte hittar meningen med livet någonstans, då kan man ju alltid söka på Wikipedia. Där finns svar på allt.

Inom nihilismen så finns det ingen mening med livet. Tillvaron är i princip meningslös och slumpen regerar, det finns inga högre makter och du praktiskt taget göra som du vill eftersom moral inte existerar.
Ser vi på existentialismen, så säger man att det inte finns någon mening men det går att skapa en. Som individ gör jag egna val och handlingar som påverkar vad som blir mitt mål, man har en frihet som människa att påverka sin situation. Vi lever i en absurd värld utan några normer och värderingar. Vi är inte bara ansvariga för våra egna handlingar, utan också för dem som väljer fatta samma beslut som vi.

Så finns det ju dem som säger att det finns en gudomlig plan eller en universiell kosmisk lag, så som karma. Att genom vårat sätt och hur vi följer våra plikter i ett liv, bestäms vad vi ska återfödas som i nästa. Man kan till exempel vara en larv och om man samlat god karma kan man bli något bättre i nästa liv. Det lägsta man kan vara är en insekt, kon är högt upp i rang för att i Indien anses den vara helig. Det skulle kanske vara trevligt, bara äta gräs hela dagarna - spy upp det - och sedan fortsätta tugga.

Ett alternativ är att bara vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden. Det tycker jag låter som en bra deal.

Company

Den här musiken fanns i en Ipod jag fick av en vän och den har följt med min världen över. På stränderna i Florida, med mig i all väntan på flygplatserna, när jag låg vaken på nätterna i Bolivia och försökte förtvivlat luska ut hur man skulle kunna hjälpa de stackars barnen med de smutsiga händerna och sorgsna ögonen..

Gör något varje dag som skrämmer dig

Idag är det galet varmt. Redan när jag satt på busshållplatsen vid sju imorse så blev kuren som en liten bastu och hästarna blev svettiga av att bara skritta fram. Så när jag ridit, grejat och fått en fika så bestämde jag mig för att gå ner till sjön en sväng. Drog av mig ridkläderna och låg där en bra stund innan jag kikade mot vattnet och funderade på om jag skulle försöka ta ett dopp. Försöka alltså, de som känner mig vet att vatten inte är min starka sida. Speciellt inte sådär från en svensk brygga när vattnet är lite grumligt och dant. Jag stod där säkert en tjugo-tjugofem minuter med tårna över kanten och velade fram och tillbaka, hoppa i.. inte hoppa i. Men så kom jag och tänka på låten av Rickard Wolf, som heter Solkräm och han mer pratar än sjunger. Men jag tycker om den och han säger i en mening - "gör en sak varje dag som skrämmer dig". Så jag skrämde mig själv rejält genom att dyka i, men jag lyckades hålla paniken borta och var mäktigt stolt över mig själv.


Solkräm

Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det vara, solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare,
medan resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga erfarenheter.
Jag ska dig mina råd nu.
Njut av styrkan och skönheten att vara ung.
Nej förresten,du kommer ändå inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar. Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och minnas,
på ett sätt du inte kan föreställa dig idag,
alla möjligheter som låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut.
Du är inte lika tjock som du tror.
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig.
Men kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådan du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med,
såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag.
Gör en sak varje sak som skrämmer dig.
Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor.
Tolerera inte nån som är vårdslös med dina.
Använd tandtråd.
Slösa inte tid på avundsjuka.
Ibland ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked.
Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv.
De intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle göra resten av livet.
Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk.
Var snäll mot dina knän.
Du kommer att sakna dom när dom är sönder.
Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när du är 40,
kanske dansar du fågeldansen när du fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket,men var inte heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter.
Alla andras också.
Njut av din kropp.
Använd den på alla sätt du kan.
Var inte rädd för den, eller vad andra tycker om den.
Den är det mest fantastiska du någonsin kommer att äga.
Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet.
Läs instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.

Lär känna dina föräldrar.
Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon.
Dom är den bästa länken till det förflutna och troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att minska avstånden både geogarfiskt och i huvudet,
för ju äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk.
Res.
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar:
priser kommer att gå upp.
Politiker kommer att luras.
Även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung,
då var priserna rimliga, politikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre
Räkna inte med att någon annan ska försörja dig.
Kanske kommer du att ha sparpengar, kanske gifter du dig rikt,
men du vet aldrig när det ena eller andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid 40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi.
Att dela ut dom är som att gräva fram det gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen