Jag är inne på min andra omgång av en bok som heter "Så här är det" och är en introduktion till Martinus kosmologi. Den tar upp allt mellan himmel och jord och vidare ut i universum och är skriven i en dialogform mellan en äldre man och hans yngre släkting. I ett kapitel talar de om väsendets två "poler", den maskulina polen och den feminina. I vissa öron är det möjligt att det här kan betraktas en aning flummigt, men jag rekomenderar att läsa hela boken för att förstå sammanhanget.
Kosmiskt sett är alla väsen i grund och botten tvåkönade, men i den fysiska världen sker redan i växtriket en "uppspaltning" i två skilda kön. Hos somliga väsen börjar den maskulina polen att växa och blir så kallade "han-kön", på bekostnad av den femenina och hos de andra blir det tvärtom och blir "honor".
Många människor känner en tomhet och har en känsla av ofullständighet, som gör att de skapar en relation med någon av det andra könet för att få sig att känna kompletta. Alla vill alltså få jämvikt mellan de båda polerna.
När vi för länge sedan levde som grottmänniskor var det viktigaste att söka föda och att föra arten vidare. Tiden som följer står det i fokus att bygga upp en stor familj med många avkommor, även idag är ett äktenskap med barn livets mål för många. Martinus talar om att i ett senare utvecklingsskede sker en gradvis utjämning, att den latenta feminina delen av mannen börjar växa och likadant hos kvinnan där det maskulina tar mer plats. I detta skede blir inte mannen och kvinnan lika beroende av varandra som könsvarelser, utan våldsmentaliteten och den starkt egostiska parningsdriften avtar och en vidgad kärlek tar istället form - inte enbart till könet som sådant utan till medmänniskan. Nutidens civiliserade människa befinner sig alltså i ett övergångsstadium. I detta skapas många slitningar mellan könen, i form av många olyckliga relationer och äktenskap. Med individens växande engagemang i livet utanför äktenskapet följer en livligare och intimare samvaro med personer av det egna könet, med vilka man ofta har stora gemensamma intressen och livsuppgifter.
Han gör en skillnad mellan den fysiskt betingade kärleken mellan könen, den så kallade "förälskelsekärleken" och den andra som är den absolut osjälviska kärleken till medmänniskan oavsett kön. Den förstnämda är mer eller mindre egoistisk och fodrar ofta gensvar och uppväcker begär som vill bli tillfredsställt. Det ger upphov till bland annat svartsjuka och rivalitet (det känner nog många igen sig i). Den "högre" kärleken är fri från alla sådana själviska drag och ger utan att förvänta sig något i utbyte.
När jämvikten mellan de båda sexuella polerna har uppnåtts hos en människa, har hon åter blivit en "hel" varelse. Hon känner alltså inte längre något inre krav på att utfylla sitt livs "halvhet" med en motparts kompletterande del.
Rappakalja eller sanning?
5 kommentarer:
Fast samtidigt, varför skulle man bli homosexuell? Om man blir mer och mer 50% kvinna och 50% man så måste det vara precis lika jobbigt att vara med en som är samma kön som en som inte är det, eller fattade jag allt fel nu? Intressant text :)
Helen : Varför skulle man bli homosexuell? Jag är själv homosexuell. Jag blir kär i samma kön. Känslor och hjärta som styr. Inte någon som styr mig. Jag är homosexuell, har relation med tjejer som mitt hjärta säger ja till. Man har inte valt detta. Du har inte valt att vara heterosexuell, eller hur? Kärleken är oslagbar oavsett sexuell läggning.... tack för mig.
Alltså det var inte det jag menade! Självklart kan man bli homosexuell, men varför skulle man bli homosexuell med tanke på texten/teorin?
Texten var ju så att en kvinna har lite man i sig och mer kvinna typ 30% man & 70% kvinna. För att komplettera den manliga sidan så gifte hon sig med en man. Idag håller inte förhållanden lika bra eftersom kvinnor blir mer "män", alltså kvinnor blir mer och mer åt 50% man och 50% kvinna. Då förstår jag inte varför man i det läget skulle bli homosexuell? Det borde ju i sånt fall bli så att man blir bisexuell! Om man skulle bli homosexuell skulle jag förstå om en kvinna blev mer och mer man så att man plötsligt var 40% kvinna och 60% man (fast man var kvinna)!
Detta är ju bara lite spinn runt denna teori (som jag tycker låter asknasig) tror inte det har och göra alls vilken % kvinna/man man är om man har en viss läggning!
Läste texten, men kommer inte på någon vettig kommentar till den, vilket kanske kan bero på att jag precis öppnade en flaska rött.
Intressant att ta del av ditt inlägg om Martinus bild av polförvandlingen! Det är ett ämne som jag intresserar mig mycket för.
I djurriket binds varelser samman av förälskelseförmåga: en mera hormonstyrd anordning som ska säkerställa fortplantningen. Hos människan utvecklas successivt en äkta kärleksförmåga som bygger på givandets princip som du skriver. Vi är enligt Martinus en blandning av djuriskt och mänskligt. Äkta kärlek medför ingen svartsjuka, ingen rivalitet mellan könen. Utvecklingen kommer på sikt att medföra att vi får ett utökat intresse för individer av vårt eget kön eftersom vi blir mätta på den tusenåriga fortplantningssexualiteten och önskar en förändring samtidigt som vi också blir mera hela, självständiga människor. Förälskelseförmågan dalar men kärleksförmågan växer. Vi måste lära oss att älska oberoende av kön! Men under en övergångsfas kommer vi att föredra individer av vårt eget kön menar Martinus. Även rent fysiskt eftersom den sexuella längtan inte avtar, bara ändrar karaktär: blir mera givande.
Allt bygger förstås på reinkarnationstanken.
Ja, kunde inte låta bli att spinna vidare...
Tackar för inlägget igen
Vänl hälsn MIcael
Skicka en kommentar