Nedrans dönickar, vakna tack

Jag kan inte hjälpa det.
Inom mig växer ett förakt som jag inte kan hejda. För det mesta är jag en positiv person och anser att det finns hopp om att alla kan bli bättre, men på sistone har jag insett att vissa figurer aldrig kommer att kunna förbättra sig och inse faktum. Jag är inte guds bästa barn heller, jag har gjort klandervärda saker och kommer även att göra mina felsteg i framtiden. Men jag lär mig och vågar förändras. Just nu är jag bara med och håller kontakt med sådana som hjälper mig att bli den jag vill vara, inte drar mig tillbaka till någonting jag inte vill ha med att göra.

Jag känner mig rätt hjälplös när jag möter alla dessa kväljande människor som får mig att vilja gå hem och dra något gammalt över mig tills jag kan kika ut igen och världen går att andas i igen. Antagligen är jag inte ensam om det här och måhända kommer alla till en punkt i livet när de inser hur vi våldtar våran värld. Eller möjligtvis inte.