Let me out

Som man bäddar får man ligga

Jag vill bort, bort. Försvinna.
Kommer aldrig att kunna bli som man borde.
Blir så trött på mig själv samtidigt som att jag vet att jag kommer att krevera om jag hela tiden ska försöka att bli den jag kunde ha varit.
Den Michelle är nedslagen och begraven för länge sedan. Jag kan inte återuppliva henne, det är den här ni har till godo.

Måste ha på min dagliga dos av Håkan Hellström och Lasse Lindh.
Lugn, Michelle. Lugn, det ordnar sig.
Det gör det alltid. På något jävla vänster.

Jag önskar..

Min tankar har tröttnat på att mala
Mina händer har tröttnat på att be
Min fötter har tröttnat på att vandra
Mina ögon har tröttnat på att se

Jag har snubblat, fallit, rest mig ur gruset
Jag gjorde det för dig och mig, gjorde det för oss
Jag gjorde så mycket, det gav oss så lite - men
allt det där är över nu, för sedan jag tog mig loss
Så vill jag inget veta, jag vill bara vara

Sommarnatt. När vi svävar fram i mörkret.

Går hemåt genom natten.
Klockan är efter elva och det är fortfarande ljust på himlen längs kanten uppe vid hustaken. Otroligt att man blir lika fascinerad varje år när sommaren gör sitt intåg. Det är som att kroppen har glömt bort hur solen känns mot huden och man suger in strålarna som en svamp i diskhon.
Jag kommer aldrig att klara av en vinter i Sverige igen. Jag sticker nog iväg detta året också, var som helst där det inte är rusk och snö.
Men nu är det sommar även här.
Stressande på något sätt ändå, man har längtat och väntat. Sommaren har höga förväntningar på sig. Klarar den att leva upp till alla krav?
Kära Sommar. Jag vet hur du känner dig.

Nya nunor i ett Grönt rum med nöl och pianojazz

Kunde inte riktigt njuta av att åter vara samlad med alla kära människor och de nya som ska in i sörjan. Stress i bröstet, stress i hjärnan, stress i kroppen.
Hur lyckas jag alltid trassla till det för mig.
För att du har så fucking svårt att säga NEJ, din mupp! Tre bokstäver som jag tydligen inte kan lägga på tungan.
Men inte för att jag inte vill. För jag vill göra allt. Men det är impossible. Fan.

Off. Off. Vart är Off-knappen.

Och du undrar vem, vem om inte du

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv

Jag är en mästare på att leva i dåtiden.
Rätt bra på att vara just där jag är för tillfället.
Men usel på att blicka framåt och ha bara en någolunda framförhållning. Det är därför livet har blivit som det är.
Jag är så nostalgisk och minns så mycket av allt det som en gång var, men ändå finns det mängder av information som bara passerar förbi. Som att en miniversion av mig själv som sitter där uppe och raderar filerna en efter en. Man skulle kunna spara dem alla på en disk och ta fram vid behov. Eller förresten. Det är mycket som är bäst att glömma.
Förtränga.
Kasta bort. Som man viker ihop och slänger iväg mattorna en efter en i mattkastet.
Livet kommer aldrig bli var det har varit och det är bäst att inse att det och en själv förändras hela tiden. Man kan inte leva på gamla meriter.
Inte på gammal ost heller.

Då vi nästan sänkte kärlek

I natt finns ingen väg tillbaks

Man har rullat runt på för mycket kommunalt när man börjar känna igen varenda busschaufför - och de ler sådär lite igenkännande. Det är illa. Men det är ju bra för miljön i alla fall, om man nu ska hitta det positiva i det.

Nu gäller det.
Ta ett djupt andetag.
Ner under ytan.
Hoppas att luften räcker till.

Blir det katastrof så blir det. Jag har försökt ordna allt till det bästa, men jag räcker inte till mer än så här. Även om katastrofen inträffar, så löser det sig alltid ändå till slut. Kanske inte så som jag hoppas, men ordnar sig - det gör det. Jag borde vara mer stressad än vad jag känner mig, men jag orkar inte. Jag vill bara leva och vara.
Med de som betyder mest för mig i hela världen.
Mina kära gröna.

Ingen vind kan blåsa omkull mig nu

Laddar mina krafter. Ligger som en katt i gräset som spanar på sitt byte, trampar med tassarna och förbereder språnget. Upp och framåt. Kommer att ge allt nu, finns ingen återvändo.
Men det vill jag inte heller.

Jag har haft lite åldersångest då och då på senare tid. Men jag inser allt mer att jag har all tid i världen. Medan andra måste leva sina liv innan de tänker skaffa villa, volvo, jycke och plasma-tv omkring trettio, känner jag ingen panik. Jag ska inte ha några snoriga barn, låtsas som att en ring runt ett finger är det viktigaste som finns eller sätta mig på pottkanten genom en massa lån för att bo i ett fancy hus med golvvärme och garage.
Fy, vilken mardröm. Skulle få cellskräck. Trots det stora huset med asfalterad uppfart.

Jag vill skutta i mina röda kläder nu! Nu, nu, nu.