Man har rullat runt på för mycket kommunalt när man börjar känna igen varenda busschaufför - och de ler sådär lite igenkännande. Det är illa. Men det är ju bra för miljön i alla fall, om man nu ska hitta det positiva i det.
Nu gäller det.
Ta ett djupt andetag.
Ner under ytan.
Hoppas att luften räcker till.
Blir det katastrof så blir det. Jag har försökt ordna allt till det bästa, men jag räcker inte till mer än så här. Även om katastrofen inträffar, så löser det sig alltid ändå till slut. Kanske inte så som jag hoppas, men ordnar sig - det gör det. Jag borde vara mer stressad än vad jag känner mig, men jag orkar inte. Jag vill bara leva och vara.
Med de som betyder mest för mig i hela världen.
Mina kära gröna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar