Ingen vind kan blåsa omkull mig nu

Laddar mina krafter. Ligger som en katt i gräset som spanar på sitt byte, trampar med tassarna och förbereder språnget. Upp och framåt. Kommer att ge allt nu, finns ingen återvändo.
Men det vill jag inte heller.

Jag har haft lite åldersångest då och då på senare tid. Men jag inser allt mer att jag har all tid i världen. Medan andra måste leva sina liv innan de tänker skaffa villa, volvo, jycke och plasma-tv omkring trettio, känner jag ingen panik. Jag ska inte ha några snoriga barn, låtsas som att en ring runt ett finger är det viktigaste som finns eller sätta mig på pottkanten genom en massa lån för att bo i ett fancy hus med golvvärme och garage.
Fy, vilken mardröm. Skulle få cellskräck. Trots det stora huset med asfalterad uppfart.

Jag vill skutta i mina röda kläder nu! Nu, nu, nu.