Slutet öppnar upp mot nya, lövprydda vägar

Jag kan inte säga att det inte gör ont. För det gör det.
En bit av mig dog där.
Men nu är jag tillbaka fullt ut i den värld där jag alltid har levt. Känner hur varenda cell skriker av lycka när de hittat sin plats igen.
Det var lika bra det som hände. Hade aldrig kunnat ta mig bort annars, det finns för mycket värme och vänskap innanför portarna. Jag kommer alltid att ha en plats för allt och alla någonstans i en del av mitt hjärta.

Tog en sväng med Gossip idag igen, över de senapsgula och blodröda prasslande höstlöven. Tänkte att så länge det inte regnar är hösten rätt underbar.
Regndropparna började falla och vi styrde kosan in bland ekarnas skyddande tak.
Nåja, så länge det inte snöar så är jag nöjd.

Full men ändå så tom

Tog mig upp ur sängen på något vänster.
Ut till hästarna.
Andrum.

Höll på att tappa bort mig själv.
Nu vet jag vart jag hör hemma.
Tack.

"Michelle är inte närvarande för tillfället, men du kan lämna ett meddelande efter pipet"

ERROR

Smärta och virvlande löv som fyller tomrum

Fredag. Borde man inte göra något normalt? Socialt.
Ska fundera på saken.

När är det den stora höst-depressionen ska slå till? Kanske någon som har ett exakt datum så att man kan förbereda sig ordentligt.
Har redan haft en miniversion av den så jag tänkte att jag ska försöka att hålla mig kvar uppe på krönet så länge som det bara är möjligt.
Jag saknar att vara sådär obotligt naiv att tro att man är starkast, bäst och klarar av att göra allt som man bara vill och kan. Då klarade jag av så mycket.
Det är INTE okej att ha sådan här träningsvärk efter ridningen. Förr kunde jag rida åtminstone fyra-fem hästar om dagen utan att känna det minsta. Måste bero på åldern?
Men det är en skön smärta.
Man känner att man lever.

Tiden läker vissa sår men citroner fixar allt

På min garderobsdörr har jag fullt med post-its där jag har kladdat ner saker som jag måste, eller bör, ta tag i att göra. De som är mest akuta flyttar jag drastiskt över till spegeln bredvid min minimala hall, där jag klatchar upp dem i samma höjd så som ögonen och ansiktet så de inte går att ignorera. Inte utan att flytta på dem och då har de ju redan bevisat att de existerar. De sticker och irrirerar tills jag rycker tag i mig själv att börja med det som de beordrar mig att göra.
När man får rycka ner en och riva den (av någon anledning viker jag alltid ihop dem och river dem på mitten. Som en.. grönanbiljett.. hrm) så är det som att man blir lite lättare om hjärtat. Även om det bara är vikten av en post-it så är det ändå inte lika tungt längre. Då och då skriver jag upp saker som är otroligt enkla att utföra, bara för att få ta ner någon i alla fall när man inte orkar med de större sakerna.
Ibland flyttar jag bara runt på lapparna. Vet inte varför, men kanske för att säga till dem att "Ja, jag har lagt märke till er och ska". Ska göra. Rastar dem lite genom att låta dem byta plats. Lånar mig lite mera tid.
Det är märkligt. Tid är egentligen det enda man verkligen har. Det spelar ingen roll hur urfattig, fånig och utblottad man på riktigt är. Det finns egentligen inte saker du måste göra, bara sådant som man själv väljer. Men väljer man att bara sitta i ett hörn och spela på läpparna så kan det ju bli lite klurigt längre fram.
Eller om man typ väljer att raka sig med en osthyvel. Aj.

Däbbt i däsan på jopped

Äntligen får man något vettigt gjort.
Kryper ut ur mitt kyffe och börjar bli lite mer mig själv igen.
Häst och hundhuset. Otroligt lugnt, folk har inte så mycket slantar nu såhär dagen innan löning antar jag. Rita påsar till grisöronen. Plocka bland borstar och kratsar. "Ded blir sjuddiodre kronor". Packa upp handskar och västar. En sån vill jag ha. Två sådana. Damma av hyllor. Leka med världens minsta och vindögdsaste Chiuaua-valp som kommer in (jösses Amalia, de är ju yttepytte som små ekorrar). Prata med folk som känner folk där man har ridit och jobbat. Bråka lite med kassaapparaten som inte är min bästa vän. Det var skönt att jobba igen. Göra nytta.

Jag har funnit märkliga blåmärken på knäna efter måndagen. Har inga minnesluckor, inte vad jag minns i alla fall. Men en promenad in the middle of nowhere mitt i natten efter att någon hojtat till på nattbussen och tyckt att det var ett lämpligt ställe att kliva av på. Men det var trevligt. Fick dock världens förkylning. Mindre trevligt.

Hästarna imorgon.
Hittar min förlorade hälft igen.
Min anledning till att andas. Äta. Leva.

Sommaren som försvann

Näst sista helgen nu.
Vart tog säsongen vägen?

Har knepat och knåpat och sytt och pysslat till en kostym till avslutningsfesten nu. Fyra söndertrasade maskinnålar och X antal blodiga fingrar senare.
Men det kommer att bli grymt.
Hela festen kommer bli galet rolig, får vi hoppas.

Det bankar.

Livets pussel

Har man blivit smått beroende när man vaknar klockan fyra på natten och sätter sig och spelar Quadra Pop på mobiltelefonen?
Så skönt att koppla bort allt annat en stund.
Fisk passar med fisk.
En till.
Stjöstjärna med stjöstjärna.
Där passar de bitarna.
Plopp.
Så är de borta.
Om och om.
Det är lite som livet faktiskt. Man måste lägga alla bitarna rätt för att man ska kunna fortsätta. Nya problem kommer hela tiden och ibland blir det för mycket, då får man vara snabb och se vad som kan tänkas bli nästa drag.
Pussla ihop livet. Bit för bit. När man tagit itu med en sak, så försvinner det.
Men till slut blir det ändå för mycket och man kan inte hantera situationen.
Problemen har staplats på varandra upp till gränsen.
-Game over-

Men kanske så hamnar man på high score-listan?

Tillbaka in i bubblan

Men.
Jag orkar inte med det här igen.
Michelle vs kroppen.
Förbannat också!

Det är kallt ute nu.
Hittade min Berga-jacka.
Den sitter som den alltid har gjort.
Luktar som livet vi hade.
Åh..
Vill hem.

Like they do on the Discovery Channel

Otroligt vad man får lära sig genom televisionens högre makter. Jag har nu, så här mitt i natten, fått reda på hur man tillverkar elgitarrer, airbags och jellybeans. Nu slipper jag ligga och grubbla mig sömnlös. Visste ni att man vaxar gelébönor i stora cementblandare?

Har proppat i mig vitaminer och honung. Vill inte bli sjuk. Vill inte. Vill inte. Inte nu. Har nästan fått in hjulen på banan igen.
Händer en del runtomkring som borde påverka mig mer. Men känner att jag är väldigt egocentrerad för tillfället. Vill få rätsida på röran både i kropp och knopp.
Eller ska man leva efter vad Einstein sa.
Ordning är bara för idioter, genier behärskar även kaos.

Villkommen zu mich!

Nu har jag ju en fungerande lur och till och med börjat få ordning på hemmet. Slå en pling och kom och hälsa på vettja! Jag har massor med kuddar, ett fint bord och nya tenypor.
Hörrö!

Okej. Face it. Nu är det höst.
Mössa. Vantar. Helt lugnt.
Bara den där förbannade snön håller sig borta så länge som möjligt, annars måste jag rymma igen. Förstår inte riktigt varför jag tycker det är så hemskt med snö, men jag får rysningar bara av tanken på att halka omkring på det där vita, knarriga.
Dock så är det oerhört mysigt med julmarknad.
Tusentals små underbara lampor över hela parken.
Få arbeta i långa, lurviga luvor som man kan snurra runt halsen.
Långkalsonger och människor som är lättare att glädja än vanligt.
Kramas med folk som är som en extra-familj.

Michelle är kontaktbar igen

Jag har lyckats komma över en mobiltelefon nu. Underbart skönt att komma ut ur isoleringen och kunna bli kontaktad och kontakta folk igen. Så alla som ser någon anledning i att jag ska kunna nå dem kan ju messa mig något fint eller slå en pling.

Grönan imorgon igen.
Tänker inte erkänna det, men det är nästan så jag har haft lite abstinens.
"Mååste... riva ..biljetter"
"Måste.. spänna fast folk"
Man får passa sig så att man inte tar hallmattan och kastar i sopnedkastet.

Bränner broar som inte ens är färdigbyggda

På något sätt.
Undermedvetet.
Så måste jag älska att sabotera allting för mig själv. Så förbannat jävla självdestruktiv. Jag bygger upp och har en sådan perfekt bild av hur allt ska bli, men kommer aldrig så långt.
Jag skulle bli så bra.
I min värld var jag redan bäst.
Men jag raserar och bränner gång på gång. Det känns som att det är för sent nu.
Det blir så uppenbart när säsongen lider mot sitt slut och man ska återgå till ett normalt liv.
Bah. Mitt liv har inte varit normalt någonstans.
Inte hemskt på något sätt. Jag saknar det jag hade. Saknar det jag har slängt bort.

Har i alla fall ett hjärta som vaknat till liv.
God morgon.

Varje litet steg

Har suttit här och försökt att skriva någonting vettigt i evigheter nu. Men hur jag än skulle printa ner orden och placera ut bokstäverna skulle det bli fel.
Så fel.

Jag får behålla allt i bröstet och låta det virvla omkring hejvilt där inne. Men det får inte riktigt plats och jag funderar på att sticka ut och ta en rejäl språngmarch så kan jag låtsas att det är därför hjärtat pumpar till tusen.