På min garderobsdörr har jag fullt med post-its där jag har kladdat ner saker som jag måste, eller bör, ta tag i att göra. De som är mest akuta flyttar jag drastiskt över till spegeln bredvid min minimala hall, där jag klatchar upp dem i samma höjd så som ögonen och ansiktet så de inte går att ignorera. Inte utan att flytta på dem och då har de ju redan bevisat att de existerar. De sticker och irrirerar tills jag rycker tag i mig själv att börja med det som de beordrar mig att göra.
När man får rycka ner en och riva den (av någon anledning viker jag alltid ihop dem och river dem på mitten. Som en.. grönanbiljett.. hrm) så är det som att man blir lite lättare om hjärtat. Även om det bara är vikten av en post-it så är det ändå inte lika tungt längre. Då och då skriver jag upp saker som är otroligt enkla att utföra, bara för att få ta ner någon i alla fall när man inte orkar med de större sakerna.
Ibland flyttar jag bara runt på lapparna. Vet inte varför, men kanske för att säga till dem att "Ja, jag har lagt märke till er och ska". Ska göra. Rastar dem lite genom att låta dem byta plats. Lånar mig lite mera tid.
Det är märkligt. Tid är egentligen det enda man verkligen har. Det spelar ingen roll hur urfattig, fånig och utblottad man på riktigt är. Det finns egentligen inte saker du måste göra, bara sådant som man själv väljer. Men väljer man att bara sitta i ett hörn och spela på läpparna så kan det ju bli lite klurigt längre fram.
Eller om man typ väljer att raka sig med en osthyvel. Aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar