Chicken-run

Jag är egentligen en riktigt feg jävel, har jag insett nu. Istället för att stanna upp och försöka lösa saker och ting så lägger jag benen på ryggen och försvinner. Bättre fly än illa fäkta, är det inte så?
Bevisen radas upp ett efter ett och multiplicerar jag ihop allt så ser jag så klart och tydligt mitt mönster. Jag kan inte ta att jag gör någonting dåligt och då är det så lätt att ta den enkla vägen genom att bara lösa upp sig själv och låtsas som att det regnar. Men nu när jag samlat på mig för många av dessa liknande händelser så orkar jag inte se. Det är så glasklart att det är smärtsamt.

Dagen då världen stod stilla

Hamnade på bio igår och glodde på "The day the earth stod still". Den handlar om varelser som anländer till jorden för att rädda världen från oss. Vi som saboterar det värdefullaste vi har. Eftersom det inte finns många planeter som den här och den är rätt så värdefull. Tycker dock att den slutade lite snörpligt, vi skulle ju dö allihopa och världen kan börja andas igen! Skulle lätt kunna offra mig om det skulle göra någon nytta. Tror att djuren skulle sköta den mycket bättre än vad vi någonsin kommer att kunna göra.

Huh?

Jul? Nä, det har jag inte hört om. Däremot blir det sommar om 18 dagar!

Fina klappar och farlig tråd

I skrivande stund är det exakt nitton dagar kvar tills mitt plan lyfter mot Havanna. Julen och allt annat tjaffs tar inte upp så mycket plats i den övre delen av kroppen som kallas hjärna, då jag har siktet inställt på en förhoppningsvis underbart spännande ö med många fantastiska människor och upplevelser. Visst är det mysigt med all julstämning som fladdrar runtomkring och över en, men det känns som att jag lever i min egen lilla bubbla. Älskar dock att ge bort julklappar så det ska jag ändå försöka att få klart mellan allt hästande och jobbande i butiken. Om jag hade obegränsat med de små lapparna med siffror på så skulle jag ge presenter till varenda människa jag tycker om. Nu är fallet tyvärr inte så.

Igår när Falconi och jag var ute på en runda i skogen tyckte jag att jag hörde någon som skrek i skogen, så jag styr honom rätt in bland träden. Tänkte om det var någon som druttat i sjön och behövde hjälp. Lyssnar och letar, men hittar ingen. Efter en stund dyker några grönklädda män upp och det var tydligen de som fört liv. Ingen som är i livsfara med andra ord. Hittar en ny liten stig och tror att vi är i riktning mot den vanliga vägen. Men icke, rider runt där och för en stund får jag lite halvpanik över att jag inte ska hinna in till butiken. Till slut kommer vi ut och när vi nästan är ute på vägen igen hör jag hur det skramlar till vid hans bakben. Jag kastar mig av honom när jag inser att det är någon jubelidiot som lämnat ståltråd mitt i skogen! Falconi står där med intrasslade ben och jag försöker att hålla honom helt stilla eftersom att om han känner att han sitter fast kommer han att få panik. Håller i tyglarna samtidigt som jag försöker att trassla ut honom med mina fötter, han hoppar runt lite och som ett under kommer han till slut loss. Fy fan! Inga skador på benen i alla fall. Puh! Arg som ett bi och lite skakig i benen hoppar jag upp igen. Mongot som lämnade skiten där borde skjutas.

In till butiken nu och slå in massvis med julklappar. Är förvånad över att jag inte tröttnar, tycker det är barnsligt roligt.

Skrammel och kramar som hjälper

Den senaste veckan har jag varit med Röda korset tre pass i deras kram-kampanj som de arbetar med just nu. En av gångerna stod vi på en kryssingsterminal och där var det relativt lätt att få med folk på noterna. Träffade många goa och glada människor, men så skulle de ju iväg över havet och supa skallen av sig också. I Ringens centrum var det betydligt svårare och jag blev chockad över hur folk kan bete sig. Utan att få det att låta för egocentriskt, så är jag absolut inte van att bli ignorerad på det sättet! Visst kan jag förstå om man inte har lust att bidra med något, men bemöt ändå oss som står där helt frivilligt med någorlunda respekt i alla fall istället för att vända bort blicken och totalt skita i om någon ställer en helt vanlig fråga. Skäms på er folk! Nästa vända var på fältöversten på östermalm och där hade jag inte väntat mig några mirakel heller. Men jag träffade många underbara ungar som knackade en i ryggen och när man vände sig om fick man ner ett par kronor i bössan. Även om det inte är mycket så värmer det att de yngre ändå försöker.

Nu ligger nedräkningen endast på tjugosju. Tiden kommer att rassla iväg, bäst att pre-packa lite redan nu om jag känner mig själv rätt. Jag tycker faktiskt att det är lite småtrist att jag bara ska mellanlanda i Madrid. Jag fann det rätt underhållande att hamna på olika platser i olika länder och träffa människor man aldrig skulle ha mött annars. Jag älskar flygplatser.

Tiden blir till ord

Jag känner mig som en bok
Fast bara några få ord skrivna
resten är inte givna
Du har svårt att tyda mig
svårt att läsa och förstå min bok
Men det gör ingenting
Tids nog kommer sidorna vara klädda med vackra ord
och du som följt mitt skrivande
Kommer minnas mina ord

Det bästa i livet är inte alltid gratis

http://www.kram.redcross.se.space2u.com/

Helt enkelt

Sambucus rasimosa..

.. betyder druvfläder på latin. I ettan på gymnasiet pluggade vi trädnamn på det latinska språket så hårt att de fortfarande sitter i skallen. Någon annan som minns dem?
På tal om Berga så hade de en monter på Globen i helgen, precis brevid Tinas om centrerad ridning. Har träffat så mycket människor både från gamla jobb och stall och vet inte vad. Såg küren och ibland ryser det till i hela knäna för att det är så ruskigt bra. Dock var helgens pudding Fredrik Perssons svarta förlöpare i hans fyrspann. Jösses! Vilken häst! Vilken trav!

I lördags efter jobbet i butiken fick jag helt plötsligt informationen om att Lasse skulle spela på södra teatern, bara några timmar innan det började. Det var det värsta! Drar med mig Martin och får ändå se spelningen som Röda korset hade arrangerat, en en aidsgala där även Emilia och diverse andra artister var med. De hade dock inte gjort den ultimataste reklamen för evenegemanget då det inte var så väldigt mycket folk. Roligt ändå, trots att det blev rätt mycket väntan innan Lasse började spela. Han är ju så övertrevlig och kramig att jag blir alldeles glad!