tisdag 22 oktober 2013

Maggie Tulliver

Har precis varit och städat ur lägenheten igen, jag börjar få rutin på det där nu. Ett steg närmare Chile. Ett steg närmare min dröm. Ända sedan barnsben har det varit en av mina högsta önskningar, och trots att jag har rest runt mycket och detta även i sydamerika - så har mitt öde aldrig fört mig dit. Men nu, nu är jag så nära. Mitt magiska Chile.

Är så trött i kroppen, men på ett skönt sätt. Förkylningen börjar att släppa sitt grepp, med hjälp av mycket te med ingefära, citron och honung. Dunderkuren nummer ett. Så jag har varit ute och tränat Maggie i regnet. Hennes nya dressyrsadel gör underverk med henne, hon kan röra sig utan att bli hindrad, hon är stabilare och villigare. Öppnorna och skänkelvikningarna i traven flyter på och hon kan samla sig bra mycket lättare. Fina tjejen!

 

Vamos a Chile, amor mio.

Kallt och ruggigt är det. Och kallare och ruggigare blir det. Två månader kvar i detta mörka land innan planet tar oss över atlanten. Jobbar häcken av mig för att kunna göra vad jag vill i Chile och inte behöva tänka så ekonomiskt hela tiden. Snålt, om ni vill kalla det. Så jag inte upprepar min hemresa från Kuba, där jag höll på att inte få lämna landet då jag behövde betala en extra summa för att mitt visum hade passerat en dag. Jag hade noll kronor. Noll dollar. Noll CUC. Jag stod lamslagen. Frustrationen steg. De tänkte inte släppa igenom mig. Jag skulle inte kunna komma hem. Och som alltid när jag blir frustrerad - då gråter jag. Mitt på flygplatsen tränger sig tårarna ut. Efter en stund ser en rödlätt man mig och frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar situationen och han tittar medlidande på mig. Sedan fiskar han upp den summan som behövs, jag tittar storögt på honom och tror inte mina öron. Jag frågar vad han kommer ifrån, han svarar Spanien. Jag kramar om honom, säger att jag älskar Spanien, rusar iväg för att i sista stund kliva ombord på mitt plan. Men det är inte alltid man har en räddare i nöden, så denna gången ska jag ha med mig en stadigare summa. Innan dess väntar en hel del dagar på Lush, och en hel del dagar bland hästarna. Perfekt kombination.

onsdag 2 oktober 2013

Long gone summer

Sommaren är borta sedan länge och den kalla vinden tårar mina ögon. Den gröna parken är stängd och hästarna leriga. Men inne på Lush är det varmt och doftar underbart. Jag är tacksam över mitt nya jobb, som jag kombinerar med privatlektioner och rida andras hästar. Perfekt.
Älskade sommar, älskade vänner. Vi ses nästa år. Tack för att ni finns och gör livet så mycket bättre.