Que frio!

Okej. Nu far det vara nog. Ge mig tillbaka min van solen, tack. Barcelona ar regnigt och kallt och jag sitter pa ett internetcafé med Riikke. So far har detta jobbet kanns som ett av de enklaste jag haft, trots att chefen sa innan jag borjade att "Here we work, not like in Andalusia where people just have fiesta and siesta all the time". Det var bra mycket hardare in Sevilla, vill jag lova.
Bor tillsammans med Riikke som ar finsk och en av de bolivianska killarna som ocksa arbetar i stallet. Samuel har egentligen utbildat sig till elektronikinjenjor, men maste istallet mocka skit och fodra hastar. Ratt orattvist tycker jag.

Por favor!

Hur oansvarigt ar det inte egentligen att bara lamna allt och istallet bara gora det man har lust med? Forut skulle jag haft varldens angest over hur jag beter mig, men det kanns som att alla manniskor ar tilldelade en varsin portion angest under sin livstid och min ar pa vippen att ta slut. Om den inte redan gjort det, jag har slosat alldeles for mycket med den under de senaste aren. Fuck angest.

Horde att det snoade i Sverige igar. Atminstone i Stockholm. Jag hade borjat att grina om jag befunnit mig dar, hatar den dar vita skiten av hela mitt hjarta. Har i Spanien ar det som ett september-sverige ungefar och ibland som ett augusti under dagar med sol. Tack. Tack Michelle for att du ar sa puckat impulsiv och gor saker som att fly landet. Men jag har upptackt nagra saker med den har sodra delen av europa. Mjolken smakar inte mjolk. Man far vanta galet lange tills rodljusen slar om och man kommer over gatan. Varannan reklam pa tv ar for en medicinsk produkt och resten for parfymer. Ingen har kommit pa varfor engelska ska vara bra att kunna. Fotboll ar heligt.

Valencia

Jag som hade tankt att styra kosan mot Alicante hamnade istallet i Valencia efter som det inte klaffade med bussar och dyligt. Kanns markligt att vara i Ivans hemstad nar inte han ar har, men pa sondag aker jag till Tarragona och halsar pa.
Gudomligt skont att bo ensam efter att ha delat rum alla manader pa Yeguada Westfalia. Har bara strosat runt i denna underbara stad, suttit i solen pa torget, handlat for lite for mycket, totalslappat pa hotellrummet och zappat runt bland spanska kanaler for att hitta bade grym fotboll (Barca!) och Pippi Langstrump som helt plotsligt har lart sig ett nytt sprak.
Nu, dags for mer sol och people-watching. Hasta luego!

Sommarens sista smak..

Det ar ganska fascinerande hur musik och en viss lat kan paverka en fysiskt. Hur minnen ploppar upp som svampar efter regn. On. Ont i magen. Angest. Off. Krampen slapper. On. Magont igen. Tankar. Off. Off. Bast med off. Men kan inte lata bli anda. On.

Hanger pa Youtube, Bukefalos och Facebook alldeles for mycket. Kan ju inte vara med de andra uppe i stallet hela tiden. Vill att ryggen ska bli battre! Och inte behover jag packa om en fjortonde gang heller. Vilken javla potatis man har blivit. Men imorgon bar det av.. Alicante, Valencia och Barcelona. Gora nagot vettigt.

Barcelona

Varje gang jag har satt mig ner for att forsoka printa ner nagot vettigt och intressant, ar det som att nagon blast ur min hjarna med en sadan dar maskin som man far bort lov och blad fran gatan med. Inspirationen kommer som oftast igen nar jag sitter och rider eller springer en runda, men sedan ar det forsent nar jag sitter framfor datorn igen.
Min resevaska har statt oppen i flera dagar nu, jag har forsokt att packat lite smatt. Men av nagon underlig anledning finns det alltid sjutton andra viktigare saker att gora (som att sitta pa youtube eller blogga). Men nu ar jag pa vag igen. Det kanns bra. Jag kanner mig alltid som lyckligast nar jag ar pa vag nagonstans. Jag hoppas att min rygg ar bra igen innan jag borjar pa det nya stallet i Barcelona, det har gatt tva veckor nu sedan Chillon bestamde sig for att jag passade battre pa marken an pa hans rygg.

Restless

Mot oandligheten och vidare

Lilla drommen ar lika vacker som den stora

Harom dagen, nar jag satt och red Little Dream pa utebanan sa slog det helt plotsligt till. Boom! En valdig kansla av total lycka. David och Mariachi galopperade pa andra sidan, solen sken, det var oerhort lugnt pa garden och jag och Little Dream kandes som en och samma varelse som ville precis samma saker. Ofta nar jag har sadana har stunder sa borjar hjarnan att tanka pa hur mycket jag kommer att sakna det har nar jag inte langre lever det har livet, nar jag ar nagon annanstans. Men jag forsoker numera att sla bort de tankarna och istallet totalt njuta av att bara fa kanna sa har. Visst kommer det att komma jobbiga stunder och perioder da livet inte kanns lika behagligt. Men da kan jag plocka fram den dar dagen nar jag svavade fram med ett busigt litet sto en varm formiddag i november.

Hello. My name is Bruise.

Det ar en bit in i november, men enligt mig sa kanns det snarare som svensk augusti. Me like. Very much. Runt sju nar man skrittar av sista hasten sa riktigt kanner man den kyliga doften som tranger upp i nasborrarna och kan lika garna vara en varkvall i maj eller en sensommardag.
Jag har ont. I hoger kna. I vanster armbage. Runt hela hogeraxeln. Mitt vanstra pekfinger ar lite halvt deformerat. Min nacke kanns den med. Jag har fatt dille pa att aka av hastarna den senaste tiden. Lancero leder ligan, men Chillon ar inte langt efter. Jag har varit sa nara manga ganger pa honom, han ar en riktig jakla segpropp men ratt som det ar sa bara exploderar han och jag ar lika forvanad varje gang jag sitter kvar. Men inte alltid som sagt. Sist for vi in i ridhusvaggen och gick omkull och jag skrapade upp hogerarmen. Jag ser ut som en riktig streetfigher, som David sa. Den markligaste var Chevere, som var inne i ridhuset for forsta gangen i hans treariga liv. Han ar en krallig hingst med varldens nacke och brukar vara ganska cool. Men dessa hinder som stod inne pa banan var extremt farliga och han reser sig, och som i slowmotion gar vi omkull. Det gick sa langsamt att jag hann till och med hann kika efter landningsplats.

A(i)nt it just the way

Veckans lediga dag och orken att aka in till Sevilla fanns liksom inte, sa jag promenerade bort over hagen och genom halet i staketet. Satte mig vid kullarna dar faren betar och El Garrobo ligger nedanfor med sina vita hus och den gamla kyrkan som star som en overvakande gammal herde over den lilla byn. Jag la mig pa en av stockarna och njot av solen, som ordnade en alldeles lagom temperatur at oss. Nedanfor mig gnetade och stretade en hel arme av myror som flitigt irrade fram och tillbaka pa sin stig. Jag undrar hur de organiserar allting. Vem bestammer vem som har vilka arbetsuppgifter? Hur kommer det sig att just den lilla myran maste bygga upp stacken och inte passa aggen? Far de semesterersattning? Vad hander om en stackare blir sjuk och maste stanna hemma? Kanske betraktade de aven mig. Funderade pa vad den saten ligger dar och skuggar hela vagen for. Kanske tanker pa hur lyckligt lottade de ar som ar en myra och inte en manniska. De klumpiga tvabeningarna som inte inser vad livet gar ut pa. De som skapar sina egna problem och forstor for varandra. Det kan inte vara latt att vara en manniska, sager de till varandra och skakar pa sina antenner. De lever hela sina liv utan att se. Fast kanske lagger de inte ens marke till mig. Kanske pinnar de bara fram och tillbaka och ar helt nojda med att bara vara myror. Vid kullen betade faren, ratt tillfreds med att vara just far.

"Ser du stjarnan i det bla.."

Det ar lite for stenigt underlag. Och egentligen lite for morkt. Men jag alskar anda att springa om kvallarna, under stjarnorna. Musiken som pumpas in i kroppen och ger mer energi till cellerna i benen och fotterna. Run, run, run. Tre varv brukar vara lagom, nagon gang fyra om jag kanner mig extra rastlos. Jag tycker om kanslan som kommer efter ett tag, att jag skulle kunna springa till varldens ande om jag skulle vilja. Men vem vill hamna dar?
Efterat lagger jag mig pa en slags harv som star bredvid ridhuset. Den ar i perfekt form for att ligga och betrakta stjarnhimlen som ar maktig nog att till och med fa kungen att kanna sig extremt liten och betydelselos. Hjartat slar fortfarande som en trumpinne efter den galet harda sista backen. Tycker om nar det kanns som att det nastan ska hoppa ur brostet. Det liksom kanns mer att man lever. Samma sak nar jag dricker kaffe, da pickar det pa som tusan. Vad gor man inte i brist pa annat som far hjartat att sla..

Bergochdalbana a la Michelles strupe

Den har dagen har varit helt galen. Medardo skulle antligen fa vara ledig for en gangs skull, eftersom han har hela stallet sjalv nu nar Ivan ar hemma i Ecuador pa semester. Sa jag, Linnea och David fick ta hans jobb ocksa, utover att rida alla vara hastar. Jag ljuger inte nar jag sager att vi har jobbat i fjorton timmar, i strack. En yttepytte paus for att slanga i sig nagot som ska kallas atbart, upp till stallet igen och slita vidare. En trost ar ju i alla fall att hastarna gick nagorlunda bra allihopa. Chillon (aka Harry) fick inga tokryck, Lancero latsades inte bli radd och bralla ivag, Chirivita var inte lika mycket bitch som vanligt och ja.. you get it.

Igar nar jag visade min unghingst (som tydligen heter Chevere, har jag fatt veta nu) for en klient, satt jag dar med andan i halsen eftersom vi inte kunnat galoppera pa utebanan riktigt ordentligt forut. Men han var helt okej och jag andades ut, men fick nagot annat i halsen forutom andan. En disorienterad satans fluga kravlade runt dar och jag som inte kunde stanna eftersom koparen skulle se hur fin hasten ar fick fint svalja skiten, le och galoppera vidare. Mums.

Little dream ar antligen bra igen. Har ska busas!

Den fjortonde oktober tjugohundranio

Det ar ingen konst att vara modig om man inte ar radd

Dos meses

Pa lordag har jag varit har i Spanien i tva manader. Tiden har gatt fortare an vad jag forvantade mig, sa mycket jobb som det har varit. Vi har gjort mycket, jag har varit mycket. Jag har varit uppe, jag har varit nere, jag har varit forstord, jag har varit hog pa livet. Jag har varit kontrollerad, jag har slappt allt.
Jag trodde jag skulle langta atminstone en gnutta hem till Sverige och det livet jag hade i lilla Huddinge. Men det ar smasaker som jag kanner ett sting av begar av. Som Plattan-Icas kaffe. Aka tunnelbana och titta pa manniskor. Min exellenta loprunda. Lyssna pa morgonpasset i p3 nar jag mockar.

Tack

Hade antligen huset for mig sjalv och njot av att mitt ego fick ta sin valbehovda plats igen. Hade nastan borjat kla av mig for sangen nar jag blev overtalad att hanga pa in till Sevilla istallet. Vad gor man inte. Sa var det med den ensamma kvallen.
Satt och tittade igenom gamla bilder och vid vissa krampar liksom hjartat ihop sig av saknad. Saknad av en person eller varelse. Av en plats. Av en tid. Av ett liv som inte langre gar att atervanda till. Saknad av den person jag var just da. Men jag sager aterigen till mig sjalv att inte kanna nagon sorg over det forlorade, for det resulterade i nagonting annat. Nagot minst lika bra. Var tacksam over det som en gang var, att man fick uppleva den platsen, den personen, den tiden.. Ingen sorg. Var tacksam over minnena som skapades. De som gar att dra fram sadana dagar man behover paminna sig sjalv om att livet ar underbart.

If you can't beat them, join them

Buss, Göteborg

Några fjortistjejer har lagt upp fötterna på sätena. Bussen stannar på en hållplats och en tant ~70 kliver på. Hon betalar turen och ser sedan på tjejerna.
Tanten (högt till chauffören): Får man ha fötterna på sätena?
Busschauffören (leende): Ja, idag får man det.
Tanten blir stum och går därifrån. Hon sätter sig på platsen bredvid tjejerna. Efter en liten stund lägger hon också upp fötterna på sätena.

The world in a stable

Det finns manga hastar har pa garden, bade unghastar och de som har kommit langre i sin utveckling och ar valmusklade och utbildade. Aurelios fina tavlingshastar far specialfoder, sina benlindor utbytta konstant, tacken fastan det inte ar ett dugg kallt om natterna, de skrittas extra lange och tas om hand om pa allra basta satt. Sen ar det de som vi rider som sjalvfallet tas om hand om, men inte med det dar lilla extra. Det finns aven ett par som gar ute dygnet runt och blir atkastade mat ett par ganger om dagen. Jag funderade pa detta nar jag skrittade Joy (hur kul har man nar man maste skritta en hast i 45 min), och kom fram till att det ar ungefar sa det fungerar ute i varlden ocksa. En del har allt och lever i overflod, medan det finns manga som lever pa det lilla.

Men pa nagot satt, sa tror jag anda att det ar de som inte har allt som anda har dragit det langsta straet.

"Nar trollmor har lagt de elva sma trollen.."

Ridning ar en ratt sa fascinerande sak att pyssla med. Jag har sett sa manga smaflickor grata av radsla innan ridlektionen ska borja, anda hoppar de upp pa hasten och genomlider denna timme. Bara av ren karlek till hastarna. Att gang pa gang gora nagonting man ar livradd for, ar det mod eller bara ren dumdristighet?
Nar en manniska blir radd slapper det parasympatiska nersystemet ut adrealin i kroppen sa att man ska kunna springa fortare fran faran. Fast nar man sitter dar uppe, behover man inte det. Man bara skrammer upp den stackars hasten annu mer.
Jag kanner mig valdigt trygg pa hastryggen, men de fa gangerna jag ar radd for att trilla av ar det for att hastrackaren ska springa nagonstans och bryta benen av sig. Speciellt nar det inte ar ens egna hastar och speciellt nar de ar varda manga nollor. Har fatt order om att skritta en av Aurelios fina hastar och han ar inte riktigt funtad som normala hastar. Han kan verka hur cool som helst och sen gor han en tvaromvandning med en massa studsar efterat. Sa jag sitter dar och sjunger svenska barnvisor for honom, de hjalper faktiskt. Bara det att spanjorerna verkar undra vem som ska hjalpa mig in pa mentalsjukhuset.

Mi amigos

'Relax, relax. No push, no push. Goood boy'

Siesta. Nu igen? Me like siesta, borde vara lag pa det i Sverige. Vi har precis varit inne i Sevilla och atit lunch, nu laddar vi infor nasta omgang hastar och Medardo star och tvattar och skurar sin kara bil som vanligt. Men idag blir det lite lugnare an vanligt, David och Aurelio har akt ivag till tavlingen och vi kan ta det lite mer tranquilo.

Det ar svart att beskriva hur mycket karlek jag kanner for hastarna utan att jag sjalv kanner att jag later som en nyfralst liten ridskoleflicka. De har gett mig och ger mig sa mycket att jag inte har en aning om vem jag skulle vara utan dem. Jag blir alldeles nykar i dem varje dag och har flera anledningar till det. Luminaria ar en underbar parla som har en fantastisk installning till allt. Little Dream och jag kom inte sa bra overens i borjan, men hon har lart mig mycket och det ar jag tacksam for. En annan goding ar en av Davids yngsta hastar som jag fatt rida vid namn Potra Alazana, en liten toka men lika stor del klok. Nar hon blir radd for saker och ting hoppar hon till, men ska efterat alltid fram och titta pa det skrammande. Se och lar, face the fear.

Wooohaaaw

I natt sov jag. Som en stock. Forstod forst inte vad som hande nar alarmet ringde. Det kan i och for sig bero pa att jag inte sov ett dugg natten innan. Vi var ute i Sevilla och nar jag dricker sover jag annu samre an vanligt. Skont att fa sova nagongang i alla fall, bara jobbigt om man nu maste kora det har varannandagssystemet.

Satt just och tittade igenom mina gamla Cuba-bilder. Jag saknar det och alla manniskorna dar sa galet mycket. Var tvungen att kika vad biljetterna kostar harifran och det ar billigare an fran Sverige hur som helst. Skiter det sig har drar jag tillbaka, eller nagon annanstans. Det finns ju en hel varld till godo.

Nar du far ovantat basok

Imorse knackade Medardo pa dorren, pekade upp mot stallet och forsokte forklara pa spanska. Men jag begrep faktiskt inte mycket. Vada sadlar, trans, ivag? Men nar vi gick upp till stallet och jag sag att Aurelios dyra tavlingssadlar, trans och en massa annat var borta forstod jag att vi maste ha haft besok inatt. Sa javla lagt!(men inte lika lagt som glocalnet). Skamt asido. Vi tror att det ar en kille som varit har ett par ganger och sagt sig vara intresserad av rida. Men inget ar helt hundra. De hade lamnat vara sadlar som vi anvander till unghastarna, men tagit stigbyglarna fran dem. Por que!? Kastrering av varenda javla sadeltjuv, sager jag bara.
Det faniga ar att jag har haft sa svart att sova varje natt att jag mer eller mindre varit vaken till och fran hela natterna. Ibland varit ute pa en promenad. Men just denna natt, nar jag borde ha varit uppe sa sov jag som en stock.

Vatten ar sjukt underskattat

Jag tror att jag aldrig nagonsin har alskat vatten sa mycket som jag gor nu. Det ar sjukt underskattat, trots att den ar upphovet till allt liv. Vet inte hur manga liter jag haller i mig om dagen eller hur manga jag svettas ut. Drick mer vatten vettja!
Red just Luminaria och jag ar sa kar i den hasten att jag nastan spricker. Hon ar bara fyra ar, men sa klok och sa rolig. Jag litar pa henne fullstandigt.
'Mi amooor Luminaria, en mi corazon' sa jag och Medardo fragade om det inte fanns plats for honom ocksa. Men jag svarade att hon ar sa stor att det inte finns plats for nagon annan.

Jag forstar verkligen inte varfor jag har bott i Sverige i tjugotre jakla ar. Som det kanns nu ser jag verkligen inte nagon anledning till att aka tillbaka. Visst saknar jag vissa personer som betyder mycket for mig, men man maste klara sig ensam ocksa. Det gar att vara lycklig pa manga stallen med manga olika personer.

Quattro caballos mas

Siesta igen och Linnea och David ligger och sover. Borde jag ocksa gora, men jag maste satta igang lite tidigare an de andra idag. var tvungen att hoppa Little Dream langre an vanligt och sen kom den trevliga veterinaren som behovde hjalp. Sa jag ligger lite efter med fyra av mina hastar kvar. Lancelot, Chririvita, Big Hope och Harry..eh..forlot, Chillon.
Snart har jag varit har i en manad, josses amalia, tiden bara flyger ivag. Jag tycker inte att jag gor annat an att ga och lagga mig, sa fort gar det. Ikvall spelar Ungern-Sverige i VM-kvalmatchen. Da blir det fight har hemma mellan David och oss. Mohaha.

Somnlos i Sevilla

Jag forstor inte varfor jag far sadana har perioder nar jag absolut inte kan somna. Ligger och vander och vrider mig och tankarna kommer farande en efter en och jag kan inte varja mig fran dem. Vid halv tretiden i natt gick jag ut pa en promenad, manen lyste klart och asfalten var fortfarande varm under fotterna. Somnade till en stund vid fyra-fem, men drommer en massa konstigheter. Just nu ar jag sa trott att jag skulle kunna grina och jag har mina tre varsta hastar kvar att rida. Men jag ska inte klaga. Livet ar bra anda.
Fast jag ar bitter over att Hakan Hellstrom spelar pa Grona Lund idag och jag missar det. Hans konsterter ar alltid oerhort bra.

Que pasa, guapa?

Snart slut pa siestan och jag borde ha sovit sa att jag orkar rida resterande hastar. Little dream har a andra sidan energi sa att det racker och blir over. Aurelio sager att vi inte kommer overens helt eftersom vi ar lika envisa bagge tva, 'you have to much character!'. Vet inte om jag ska ta det som en komplimang istallet.
Jag tycker om alla har oerhort mycket. Jag forstar inte hur han orkar, men Medardo ar ALLTID glad och skojar konstant. Det ar bra att nagon kan rycka upp oss nar vi andra haller pa att sega ihop.
Det borjar att bli lite svalare nu, men sover fortfarande med alla fonster oppna och ett eller tva isblock i sangen. Dags for en kalldusch och sen ar det bara att borja rida igen. Adios!

La vida es muy, muy bueno

Nu ar David tillbaka fran sin semester hemma i Ungern och vi ar nastan fulltaliga i stallet igen, om bara Ivan vill bli frisk snart. Han fick aka in till sjukhuset haromdagen, sa jag och Linnea fick ta och bade rida alla hastarna och fixa stallet hela helgen.
Idag har jag varit helt hog pa livet, var varldens harligaste stamning i stallet imorse och alla mina forsta hastar gick toppen. Men sa tyckte Aurelio att jag skulle hoppa Little Dream, men hon maste ha statt och pimplat energidrycker hela natten for hon gick som ett jehu. Vi fightades lite hon och jag, men Aurelio sa till mig att bara lata henne ga. Sagt och gjort, jag tror att vi galopperade runt dar i minst en halvtimme innan hon ens saktade ner pa farten. Mina ben varkte och jag ville bara rinna av hasten i mitt svett. Men da skulle det hoppas! Lag dar och rullade runt i galopp minst en halvtimme till. Behover jag ens namna att vi var ratt sa sjoblota bagge tva after det?

Tie små havremoppar

Jag har fått tio hästar tilldelat mig att jobba med, men under en dag hinner jag rida ungefär en sex-sju stycken. Några himla trevliga, samt några..hrm..mindre roliga. Men hej, det är dem man inte kommer så bra överens med som man lär sig mest av. Men den som ligger mig närmast hjärtat är fyraåriga Luminaria, som är läskigt lik Falconi där hemma. Både till utseende och hur hon fungerar i huvudet. Det tycker vi om. Sedan har vi min lilla svarta hingst, även kallad Lancelot och är lite småtokig ibland, men på ett kul sätt. Och så Charasca som är en trevlig fux, Little dream, Chorlito, Liron, Big Hope, Chirivita.. den bitchen, Lancero och sist men inte minst Chillon vars namn jag aldrig kan uttala rätt sa jag kallar honom Harry.

Dagens lärdom

Kaktusfrukter har taggar. Många.

Det tar evigheter att pilla ut. Och de gör ont.

Plocka inte.

Viva la España

Me gusta

Siesta is the shit!

Keep on swimming, keep on swimming.. like they say in Finding Nemo

Nu är det bara 37 grader och vi har våran dagliga lilla siesta som jag älskar. Jag håller mig inomhus för att inte totalt rinna bort, men David, den andra ryttaren som är från Ungern ligger precis här utanför på en madrass i solen. Han är galen.

Vi körde världens drive på förmiddagen och red igenom de flesta hästarna, så nu har vi bara två hästar var kvar på eftermiddagen. Woho! Jag trodde att kroppen skulle bli helt totalt slut efter första dagen, men om man bara äter och sover ordentligt så går det. Jag är så tacksam gentemot mig själv att jag la ned så mycket tid på min konditionsträning de sista månaderna innan jag åkte, det har troligtvis hjälpt mycket.
Jag ska bara aklimatisera mig och hålla ut ett tag, så ska det nog gå vägen. Tack alla där hemma för massvis av grattishälsningar, kram på er.

Det som inte dödar, det härdar.. Bah!

Det har varit en lång och svettig första arbetsdag här nere i Sevilla. Tanken var att jag redan skulle varit framme igår, men sista bussen hade redan gått. Så det fick bli en trevlig kväll med pizza och en övernattning i Malaga istället. Lärde känna en spanjor på bussen som precis hade varit och arbetat som skådis i London.
Hämtades upp på stationen och när vi kom fram var det no mercy at all. Bara slänga på sig ridkläderna och upp på första hästen på en gång. Vid ett har vi siesta på grund av värmen, det är helt galet hett! När man duschar hästarna får man passa på att ta sig själv på en och samma gång. Efter en sväng in till den lilla byn med diverse inhandling av mat slocknade jag totalt och sen vid fyra var det bara att sätta igång igen. Red ett par hästar och nu är jag helt, totalt utmattad. Mer vatten. Mat. Sova. Sova mer.

No more insomnia här inte.

Insomnia

Känner mig ändå inte helt slut trots att det just slog över till några minuter över fem på morgonen efter en natt med obefintligt med sömn, bara mina ögonlock känner av tyngdlagen en aning lite mer än vanligt. Ibland kommer inte min kropp och jag överens om när man borde sova och inte. Fast å andra sidan så är det ju så att vi båda egentligen innerst inne tycker att det är ett nedrans slöseri det där med att vara försänkt i sömn. Att ligga rakt upp och ner och vara i en form av medvetslösenhet. Att vara omedveten om omvärlden är vi ju så länge ändå innan vi föds, så varför ska vi behöva vara det även under det korta liv vi har?
Min säng har blivit ockuperad av min kära tokiga syster och min minst lika tossiga barndomsvän Tuss. Inte nog med det så övernattar det en spanjor och en grönalundare på mitt golv bland kuddar och allehanda filtar. Jag själv tog min flykt till en trevlig plats med lite mera space. Muchas gracias.

Livet är så skört, så skört.. Lasse, Lasse liten..

Åkte just ifrån ett tomt och sorgset Berga. Knappt några lärare på gården och bara några få elever. Kan fortfarande inte slå ifrån mig känslan av hur hemma det är för mig varje gång jag kommer dit, det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan gångerna. Min kropp tycker om Berga.
Men idag var det ännu tommare än det någonsin kan bli, trots människorna som fanns där rent fysiskt. Ingen Lasse att åka hem till. Det är otroligt vad livet är bräckligt ändå, så ostadigt och föränderligt. Det tar emot att dra upp den gamla klichén om att fånga dagen, men det är ett faktum som vi inte kommer ifrån. Vi måste, måste leva idag. För någon gång kommer den dagen när vi inte får en till morgondag. Skjut inte upp. Vänta inte. Lev.

Rensar bort, rensar upp och rensar ut

Otroligt vad mycket skit det får plats i en liten tjugoåttakvadratare! Jag samlar på mig så mycket otroligt onödiga saker eftersom de kan ju vara bra att använda någon annan gång. Bullshit. De ligger bara där och tär på utrymme och kraft hos en själv rent mentalt. Det var otroligt skönt att bli av med allt gammalt. Man börjar om på nytt och sanningen att säga så behöver man inte så mycket prylar. Man behöver dem egentligen inte alls.
Sex dagar kvar nu, rätt så exakt eftersom mitt plan går vid två-tiden. Har slitit en hel del i butiken de senaste månaderna, så jag har tagit mig friheten att ge mig en tidig födelsedagspresent till mig själv i form av ett par Cavallo-stövlar. Gaah! Älskar dem. Okej att man inte kan hitta lyckan genom materiella ting, men jag är kär i mina stövlar och av kärlek bli man glad. Kommer ju praktiskt taget att leva i mina ridkläder, så då behövs det riktiga saker.

Dags att börja städa igen. Mjäk.

Falconi ur en annan kamera

Foto: Joel Alvarez

Halva sydamerika helt tillbucklat

Promenerade genom Solna med Aslan hem till bror igår och på vägen bredvid ett hyreshus låg det en hel hög med trasiga saker som troligtvis skulle slängas. En tvådelad stol, kartonger, gardinstänger och mitt bland allt låg en gammal jordglob. Jag är alldeles för kär i kartor och världsbilder för att låta den gå ett sådant öde till mötes så jag plockade på mig världen för att rädda den från en säker död. Det verkar inte vara den senaste modellen eftersom sovjetunionen fortfarande breder ut sig i väst, men jag tycker om den nästan mer för det. Kanske kan den ligga på vinden tills jag kommer hem igen.
När jag kliver av pendeltåget bokstavligen vräker regnet ner och jag kommer på den brilljanta idén att slänga ikea-kassen över huvudet och ta globen under armen. Folk stod kvar under taket medan jag vandrade rakt ut i det blöta. "Suckers!" tänker jag och går i rask takt i riktning hemåt. Hinner ett par meter innan jag tror att jag blir nedslagen och tappar nästan luften av smärtan. Inser snabbt att det inte är någon person utan stolpen på en telefonkiosk. Brutalt ont gjorde det och min jord fick sig en stor buckla som breder ut sig ända från Bolivia ner till Antarktis.
Är huvudet dumt får kroppen lida.
Tydligen hela världen också.

Love of the week

Drink coffee - do stupid things faster with more energy

En sådan skylt satt på ett hak Marre och jag var på häromdagen. Tror jag måste trycka upp en t-shirt med samma text, den är så jag. Som kan bli både hög och full på kaffe och blir alldeles uppfylld av känslor och hela världen.. vem behöver droger?

Om tretton dagar tar jag mitt pick och pack för att bege mig nedåt till Sevilla. En trevlig prick som är skolfotograf har hyrt min lägenhet och jag har slängt upp allt jag äger och har på vinden. Packar bara med mig mina ridkläder och annat behövligt tjafs med mig ner. Ska bli toppen att bara lägga all fokus på ridningen och hästarna. De är egentligen allt jag behöver, så som jag känner nu. Kan bli alldeles rörd när jag tänker på hur mycket de betyder för mig och har gjort skillnad för mitt liv. Kan nästan bli lite tårögd och alldeles uppfylld av känslan, till och med utan kaffe.

Falconi

Viva España!

Nu slår jag massor av flugor i en enda stor smäll.
1. Jag slipper Sverige ett bra tag
2. Lär mig kommunicera på Spanska bättre
3. Får hålla på med hästar hela dagarna så att jag blir bäst.
4. Förändringar är alltid bra.

Love

Your buddy the body

Alla har ett förhållande till sin kropp. Eller med sin kropp, vare sig man vill eller inte. Jag försöker att tänka på den som en vän - en följeslagare. Det gör det lättare att ta hand om den och du är egentligen faktiskt aldrig ensam. Du har alltid din kompis med dig. Förse den med sol, skratt och drömmar och choklad så kommer den att ge dig så mycket mer tillbaka i form av känslor. För tänk om vi inte skulle känna någonting, hemska tanke. Jag tror att vi är ibland lite för rädda för att känna efter, det kan vara svårt och det kan göra ont. Men kanske ska man försöka vara tacksam för att man överhuvudtaget KAN känna det man gör.

Mot Sevilla

Tog mig just i kragen, plockade upp telefonen och ringde ner till Spanien. En bedrift med tanke på att jag inte alls är särskilt förtjust i att tala i telefon. Jag tror att det är något med att inte kunna se den som man har en konversation med. Hur som helst, mannen i fråga heter Aurelio och har ett stall med hopphästar nere i Sevilla. För ett tag sen fick jag ett erbjudande om att arbeta med honom och träna hästarna, bara rida och inget mockande eller annat "skit"-göra. Allt är inte hundra procent bestämt än, men det är det här jag vill. Det känns rätt och då ska man följa det.

Buss 709

Den bussen jag åker med ut till stallet på mornarna är en sådan som inte behagar gå oftare än en gång varannan en och en halv timme. Så människorna som åker med mig är i stort sett detsamma. Inte många, men alltid samma. I morse slog det mig hur vi, med ljudlös kommunikation, har bestämda platser där i bussen. Alltid sitter byggkillen längst fram vid mittdörren, den gleshåriga mannen snett till vänster om mig som har min favoritplats allra längst bak till höger. Tänk om man skulle sätta sig på någon av deras plater nästa gång.Rubba världsordningen lite.
Men det är roligt att titta på människor. När jag var yngre ville jag bli en sådan som satt och stämplade biljetter i spärren, då kunde man titta på folk hela dagarna. Fast jag ville ju bli arkeolog också. Ser alla passera förbi och så brukar jag fundera hur deras liv har sett ut och vad de har varit med om. Deras livshistoria. Man har ingen aning. Inte den blekaste. Någon som ser ut som att de har glidit på räkmacka hela livet kanske har fått kämpa sig fram. Eller den som ser hur glad ut som helst egentligen ligger och gråter om kvällarna. Kanske är inte alls den där tanten så ensam som hon ser ut när hon skraltar fram med sin rullator, det är möjligt att hon fördriver nätterna med att spela poker med sina vänner. Eller den där typen som ser så elak och bitter ut, han kanske har uträttat både små och stora mirakel för världen.
Titta på folk, men döm dem inte.

"Passa på att ha roligt nu, man vet aldrig när det blir roligt igen"

Klev ut genom porten vid sex i morse och kände hur skönt det var att världen blev som alldeles nytvättad av det välbehövliga regnet. Pollen och annan skit i luften försvinner och det betyder mer mat åt hästarna också.
Hittade förvånande nog Brita vid bussen, hon hade släpat sig upp ännu tidigare än mig. Väl framme drog vi fram några hinder på ridbanan och studsade med kusarna. De tyckte nog allt att det var lite kul, Willy brukar ju mest gå och bara vara. Inte den eldigaste springaren diekt. Med inköpt bröd och hummus hamnade vi därefter vid hornstull för att ta oss ett dopp, skölja bort smuts och hästpartiklar. Får lite halvt om halvt halvpanik när jag simmar runt där ute i vattnet, men man ska ju göra en sak varje dag som skrämmer en. Även om det är något så simpelt som att bada i böljan blå.

Hästar. Nya människor. Spanien.
Ja, tack.

Say what?

Vad sitter du här inne för människa? Ut i solen med dig!

King Cool

Jag har alltid så många fina idéer om vad jag ska skriva här, de dyker upp när jag minst anar det. När jag sitter och rider, på tunnelbanan eller när jag ska sova. Men sen när jag står här framför datorn (ja, står) så är allt som bortblåst. Jag tänker inte tjata om att det är stekhett ute eller att sommaren är så underbar. Det är liksom så självklart och uppenbart att det inte behöver sägas. Bara slöseri på bokstäver.

Dagens stora händelse, the King of pop har kolavippat. Jag minns en dag då jag fortfarande gick på dagis, en annan liten tjej och jag står vid staketet i den stora rasthage vi släpptes ut i lite då och då. Jag frågar henne vilken hennes favoritmusik är och hon svarar efter en stunds fundering "jaa...jo...jag gillar Den sommartid nu kommer". Jag knycker på nacken och svarar högtravande att jag minsann lyssnar på Michael Jackson. Då var jag cool.

Mjuk och fin som smält smör i solen

Jag kan nästan garantera att jag är den enda i Sverige just nu som knallar runt med gummistövlar. Men jag har precis införskaffat ett par nya så här lagom till solen behagar dyka upp igen, och de måste ju användas. Jag känner mig faktiskt mycket ballare i mina mossgröna stövlar än i det enda paret högklackade små sakerna jag har hemma. De står för övrigt längst in i garderoben och har använts två gånger, vi hör liksom inte riktigt ihop. Sånt kan andra larva sig med och vingla runt på.

Falconi gick gudomligt bra idag, han var mjuk som smält smör och han gjorde vad han skulle innan jag knappt hann tänka att jag skulle be honom göra det. Måste ha varit gårdagens mysiga kvällshoppning i en av sundbyhagarna. Vad fiiin du ee, Falconi.
Nu ska jag hem och duscha, borsta håret och dra mig in mot stan. Filosofera med Marre om allt och inget. Vi löser nog världsproblemen idag, ska ni se.
Kanske får gummistövlarna hänga med de också.

Död åt röda dagar

Jag har funderat lite angående gårdagens inlägg om Martinus kosmologi och homosexuallitet. Som min kära vän Helen påpekade så måste det ju istället handla om bisexualliet, eftersom könet inte ska spela någon roll alls om man har funnit båda sina poler. Och förhoppningsvis ska målet för sin kärlek gjort detsamma. Men det är en knepig ekvation och tåls att funderas mer på.

Sitter just nu i västerhaninge och väntar på bussen ut till stallet. Jag känner en stark avsmak för helgdagar och röda dagar och allt vad det nu heter. Bara att det är sommartidtabell gör mig skogstokig. Hur har de egentligen tänkt? Ska vi betala fullt pris för att knappt kunna ta oss runt alls?
Midsommar. Blommor och björkblad. Svenska flaggan och en midsommarstång. Sill. Med potatis till. En nubbe, kanske två. Ta en till. Öl, öl, öl i stora lass. För att förtränga alla känslor av att känna sig kass. Mera öl. En nubbe till. Så mycket skit som händer i spritens kölvatten. Tänk om alla kunde tänka till både en och två gånger innan man häller i sig giftet, så skulle världen bli en lite bättre plats.

Homosexuella. Ett strå vassare?

Jag är inne på min andra omgång av en bok som heter "Så här är det" och är en introduktion till Martinus kosmologi. Den tar upp allt mellan himmel och jord och vidare ut i universum och är skriven i en dialogform mellan en äldre man och hans yngre släkting. I ett kapitel talar de om väsendets två "poler", den maskulina polen och den feminina. I vissa öron är det möjligt att det här kan betraktas en aning flummigt, men jag rekomenderar att läsa hela boken för att förstå sammanhanget.

Kosmiskt sett är alla väsen i grund och botten tvåkönade, men i den fysiska världen sker redan i växtriket en "uppspaltning" i två skilda kön. Hos somliga väsen börjar den maskulina polen att växa och blir så kallade "han-kön", på bekostnad av den femenina och hos de andra blir det tvärtom och blir "honor".
Många människor känner en tomhet och har en känsla av ofullständighet, som gör att de skapar en relation med någon av det andra könet för att få sig att känna kompletta. Alla vill alltså få jämvikt mellan de båda polerna.
När vi för länge sedan levde som grottmänniskor var det viktigaste att söka föda och att föra arten vidare. Tiden som följer står det i fokus att bygga upp en stor familj med många avkommor, även idag är ett äktenskap med barn livets mål för många. Martinus talar om att i ett senare utvecklingsskede sker en gradvis utjämning, att den latenta feminina delen av mannen börjar växa och likadant hos kvinnan där det maskulina tar mer plats. I detta skede blir inte mannen och kvinnan lika beroende av varandra som könsvarelser, utan våldsmentaliteten och den starkt egostiska parningsdriften avtar och en vidgad kärlek tar istället form - inte enbart till könet som sådant utan till medmänniskan. Nutidens civiliserade människa befinner sig alltså i ett övergångsstadium. I detta skapas många slitningar mellan könen, i form av många olyckliga relationer och äktenskap. Med individens växande engagemang i livet utanför äktenskapet följer en livligare och intimare samvaro med personer av det egna könet, med vilka man ofta har stora gemensamma intressen och livsuppgifter.
Han gör en skillnad mellan den fysiskt betingade kärleken mellan könen, den så kallade "förälskelsekärleken" och den andra som är den absolut osjälviska kärleken till medmänniskan oavsett kön. Den förstnämda är mer eller mindre egoistisk och fodrar ofta gensvar och uppväcker begär som vill bli tillfredsställt. Det ger upphov till bland annat svartsjuka och rivalitet (det känner nog många igen sig i). Den "högre" kärleken är fri från alla sådana själviska drag och ger utan att förvänta sig något i utbyte.
När jämvikten mellan de båda sexuella polerna har uppnåtts hos en människa, har hon åter blivit en "hel" varelse. Hon känner alltså inte längre något inre krav på att utfylla sitt livs "halvhet" med en motparts kompletterande del.

Rappakalja eller sanning?

Mi amigo P3

Vilken timing jag har. När jag har arbetat några dagar inne i butiken kommer syndafloden och vill skölja bort allt det onda och nu när jag är tillbaka hos hästarna tittar våran vän solen fram igen. Tack.
Vad jag än gör så lyssnar jag alltid på P3, har dem i lurarna på bussen och radion står alltid på i stallet. Ibland även ut med på ridturen om det är en relativt lugn häst som jag sitter på (är det någon av unghästarna så är det bäst att ha någorlunda koll på omgivningen). De spelar min typ av musik och programledarna är toppen. Vissa stunder lite väl flamsiga och tramsiga, men ibland skrattar jag högt för mig själv så att folk undrar vad jag egentligen går på för tabletter. Men de har ofta intressanta gäster och imorse var Lotta Grey där och pratade om sin cancer, jag tycker det är starkt gjort. Jag ringde in och pratade med henne och nu när jag lyssnade på programet i efterhand så hör jag hur mycket hovklappret stör i bakgrunden. Sorry P3! Vad märkligt egentligen att höra sig själv sådär, men det är nyttigt.
Jag var nyss inne på Lottas blogg och läser om hur ens liv kan vändas upp och ner vilken dag som helst. Tänk vilken lycka en vanlig dag egentligen är. Ta vara på livet.

Närmare naturen

Foto: Joel Alvarez

Sommarkort. En stund på jorden.

Människan har existerat i omkring 276 000 år. Är det inte så rätt så fascinerande att vi inte har enats mer med varandra. Hur kommer det sig att vi inte har ett enda världsspråk? Att vi inte har ett sätt att tillbe våra gudar eller kanske den ateism som skulle uppstå. Varför har vi inte funnit en väg som de flesta människor kan ta till sig och tro på. Vi tycker att vi har funnits länge. Men om man tänker på alltings existens som ett dygn, alltså tjugofyra timmar - då skapades vi mänskliga varelser bara några sekunder innan klockan slog tolv.
Med det tankesättet så förstår vi att vi är under våran utvecklings begynnelse, vi kan bli något så mycket mer. Något så mycket bättre. Jag grämer mig över att jag inte kommer att få följa människan tills någon revolutionerande förändring sker. Mitt liv här är bara som en flämtning, som ett kort hjärtslag.
Det suger.

Igår stod blodbussen vid plattan, och jag som inte hade något bättre för mig efter biblioteket tänkte att jag kunde göra dagens goda gärning och knallade in. Fick formulär och information, men så insåg jag att jag inte får lämna blod eftersom man måste väga några kilo till för att få göra det.
Det suger också.

Absolutamente

_____________

________

__

Hellre ett intressant misslyckande

än en medioker succé

__

________

______________

Strider i Peru

Peru är ett av de latinamerikanska länderna där den indianska urbefolkningen utgör hälften av människorna, men de har inte mycket makt och lite att säga till om vad det gäller det ekonomiska och politiska. Landet har under de senaste åren haft stor tillväxt och de fattiga minskat drastiskt, de som lever på inkomster som är otillräckliga för att tillfredställa sina grundläggande behov är nu "bara" omkring fyrtio procent.

I fjol fattade regeringen ett beslut om regnskogen och om hur dess känsliga områden ska sparas och skyddas. De sades att urbefolkningen inte behöver vara orolig för att de ska förlora mark som tillhör dem, men president Alan Garciá säger att viss exploatering av landets naturresurser är nödvändig för landets ekonomiska utveckling. Folket befarar miljöskador som att fiskbestånd och viktiga plantor dör ut. Nu planerar Garciá att lätta på restriktionerna för gruvor, oljeborrning, skogsavverkning och jordbruk i Amazonas liksom att tillåta utländska bolag i exploateringen.
Sedan två månader blockerar fem tusen personer från 60 olika peruanska folkgrupper land- och vattenvägar i Amazonasregionen där de har hindrat olje- och gasutvinning. I urskogen drabbade polis och demonstranter samman och över trettio människor dog. Protesterna har fortsatt i andra städer där även fackföreningar och människorättsorganisationer deltar.

Jag beundrar dessa människor som slåss för att rädda sitt land och sin natur. Jag önskar att vi kunde visa mer respekt för våran planet och alla som lever här.

Foto: Joel Alvarez

Envis som en åsna

Jag valde helt rätt dag för att inte arbeta i stallet, känner jag nu när jag kikar ut genom fönstret och betraktar hur blommorna och träden nästan dukar under för de tunga regndropparna. Kände hur det eskalerade när jag var ute och sprang, det var en alldeles kvävande värme och molnen tornade upp mörka och hotfulla. Hann precis in under tak.
Under gårdagen red jag Ior igen, vilket jag inte gjort nu på ett tag. Vi hade ett par rejäla duster och hon stod på bakbenen lite då och då när hon inte alls tyckte att hon skulle göra som jag ville. Men hellre en häst som reser sig upp än en som exploderar åt alla håll och kanter, så som Falconi och Fergie kan göra. Efter ett tag kom vi faktiskt överens och hon liknar mer och mer sin syster, alltså Pip. Jag tror att hon kan bli riktigt fin hon också.

Parque central

Ibland poppar människor upp i mitt inre, sådana som jag inte har sett eller pratat med på länge. Eller vissa som jag bara har träffat någon enstaka gång någonstans.
De veckorna jag bodde i Havanna, brukade jag gå ner på mornarna till det lilla torget efter att ha gått förbi bageriet och köpt lite av det gula brödet. Där satt jag på någon av stenbänkarna och såg staden vakna till liv. Kubaner gå till arbetet och kuskarna sitta i sina kärror, väntandes på turisterna som snart invaderar staden från de stora bussarna. Antingen läste jag i någon bok eller bara satt och var lycklig över att få vara där jag var. En morgon kom en gammal man fram och frågade som många andra var jag kom ifrån, "Suecia", svarade jag. Han pekade på en av de stora turistbussarna där det välde ut något som liknade bleka tyskar med sina kameror i högsta hugg och frågade på hyffsad engelska om jag hade kommit med dem. Jag skrattade och sa att jag tyckte att de liknade en flock apor från zoo, för att de hela tiden går intelligensbefriat efter varandra i grupp. Han tittade på mig och fick något annat i blicken och sa "I think I have to sit down and talk with you for a moment". Så vi satt ett bra tag och pratade om Kuba och hur livet har förändrats och inte har förändrats för dem, om världen och annat som jag inte längre minns. Spännande hur vissa saker vaknar till liv igen. Fast å andra sidan, tänk hur mycket som bara försvinner ut bland universums vågor.

Me gusta

Puff out

På gymnasiet fanns det en lärare som jag såg upp till oerhört mycket. I början var jag väldigt naiv och beundrade allt hon gjorde, i mina ögon kunde allt som var värt att veta och hennes ord var lag. Döm min förvåning när hon tog upp en cigarett och tände på. Det är ju inte så att hon egentligen är sämre på vad hon gör bara för att hon väljer att röka, men hela min bild av henne förändrades.
Jag förstår ju att ingen människa är fullkomlig och att alla har fel och brister. Fast jag tror inte på riktigt att någon med alla cornflakes i paketet fortsätter att röka sina äckliga cigaretter. Som rökare får du jobba dubbelt så hårt för att över huvud taget vinna någon någon som helst respekt hos mig.

När dessa jobbiga, intelligensbefriade typer kommer i min väg på stan eller vid busskurer, (där de absolut ska stå under taket och ge även alla omkring cancer) drar jag i mitt inre fram ett automatvapen och mejar ner dem. Fast det ska jag kanske inte avslöja högt, för då knackar väl farbror polisen på min dörr snart.

Alla luktar fisk

Jag blir förtjust över att se hur uppspelta och lyckliga hästarna blir när de får komma ut i de större hagarna. Få gå tillsammans och vara hästar. Hur vi än vrider och vänder på det så är det inte naturligt för fem öre för dem att stå inne i sina små boxar, som vi så generöst tilldelat dem..

Hamnade inne i stan med Marre och satt på konserthusets trappa, där vi beskådade människor i alla former, storlekar och möjliga (och omöjliga) exteriörer med alla tänkbara varianter av utstyrslar. Allvarliga herrar med blanka skor och en viktiga portföljer i handen, bittra tanter med pudelfrisyrer som hänsynslöst mejar ner alla som kommer ivägen med sina kräkfärgade rullatorer. Kanske en och annan latte-mamma med sina fräsiga barnvagnar, långbenta flickor som med milimeterhårsmån visar skinkorna under sina små tygstycken till kjolar och så har vi de förvirrade turisterna med sina kartor och kameror, som vi alltid försöker lista ut varifrån de kommer. Fast när vi ser två killar med backpacker-ryggsäckar och vandrarkängor suger det till i våra magar av längtan ut i världen.
Studentflaken rullade förbi ett efter ett. Stackars satar som står och huttrar under all blaska av öl och något billigt bubbel. Se till att göra något vettigt av era liv, vill jag skrika till dem. Kanske kan dessa människor använda sitt förstånd och göra tillvaron bättre för sig själva och andra som behöver det.

En hand i himlen

Nedrans dönickar, vakna tack

Jag kan inte hjälpa det.
Inom mig växer ett förakt som jag inte kan hejda. För det mesta är jag en positiv person och anser att det finns hopp om att alla kan bli bättre, men på sistone har jag insett att vissa figurer aldrig kommer att kunna förbättra sig och inse faktum. Jag är inte guds bästa barn heller, jag har gjort klandervärda saker och kommer även att göra mina felsteg i framtiden. Men jag lär mig och vågar förändras. Just nu är jag bara med och håller kontakt med sådana som hjälper mig att bli den jag vill vara, inte drar mig tillbaka till någonting jag inte vill ha med att göra.

Jag känner mig rätt hjälplös när jag möter alla dessa kväljande människor som får mig att vilja gå hem och dra något gammalt över mig tills jag kan kika ut igen och världen går att andas i igen. Antagligen är jag inte ensam om det här och måhända kommer alla till en punkt i livet när de inser hur vi våldtar våran värld. Eller möjligtvis inte.

För att

~~

Jag kommer aldrig att bli vuxen. Bara äldre

~~

The unknown rebel

Jag är inte rädd, jag kan flyga..

Den här hemska händelsen med det försvunna planet från Air France har påverkat mig starkt. Jag är inte alls flygrädd, egentligen, jag tycker det är rätt fantastiskt att sväva där ovanför molnen och luta min panna mot det lilla fönstret och se dem färgas av solen. Jag älskar både själva flygningen och att befinna mig på en flygplats. Men att planet bara har försvunnit utan ett spår gör att jag får rysningar ända ut i fingerspetsarna. Det är en sak om det havererar och kraschar, men just att ingen vet någonting om vad som har hänt. Som Marre sa, det kanske har försvunnit in i en annan dimension..

Jag bara önskar, att det som genom ett mirakel, ska ha nödlandat på en fin ö i havet med gudomligt snälla invånare som bjuder dem på kokosnötter och grillad fisk.

Den som söker, han finner.

Om man inte hittar meningen med livet någonstans, då kan man ju alltid söka på Wikipedia. Där finns svar på allt.

Inom nihilismen så finns det ingen mening med livet. Tillvaron är i princip meningslös och slumpen regerar, det finns inga högre makter och du praktiskt taget göra som du vill eftersom moral inte existerar.
Ser vi på existentialismen, så säger man att det inte finns någon mening men det går att skapa en. Som individ gör jag egna val och handlingar som påverkar vad som blir mitt mål, man har en frihet som människa att påverka sin situation. Vi lever i en absurd värld utan några normer och värderingar. Vi är inte bara ansvariga för våra egna handlingar, utan också för dem som väljer fatta samma beslut som vi.

Så finns det ju dem som säger att det finns en gudomlig plan eller en universiell kosmisk lag, så som karma. Att genom vårat sätt och hur vi följer våra plikter i ett liv, bestäms vad vi ska återfödas som i nästa. Man kan till exempel vara en larv och om man samlat god karma kan man bli något bättre i nästa liv. Det lägsta man kan vara är en insekt, kon är högt upp i rang för att i Indien anses den vara helig. Det skulle kanske vara trevligt, bara äta gräs hela dagarna - spy upp det - och sedan fortsätta tugga.

Ett alternativ är att bara vara människa och leva i nuet och fullt ut, i harmoni med andra och med omvärlden. Det tycker jag låter som en bra deal.

Company

Den här musiken fanns i en Ipod jag fick av en vän och den har följt med min världen över. På stränderna i Florida, med mig i all väntan på flygplatserna, när jag låg vaken på nätterna i Bolivia och försökte förtvivlat luska ut hur man skulle kunna hjälpa de stackars barnen med de smutsiga händerna och sorgsna ögonen..

Gör något varje dag som skrämmer dig

Idag är det galet varmt. Redan när jag satt på busshållplatsen vid sju imorse så blev kuren som en liten bastu och hästarna blev svettiga av att bara skritta fram. Så när jag ridit, grejat och fått en fika så bestämde jag mig för att gå ner till sjön en sväng. Drog av mig ridkläderna och låg där en bra stund innan jag kikade mot vattnet och funderade på om jag skulle försöka ta ett dopp. Försöka alltså, de som känner mig vet att vatten inte är min starka sida. Speciellt inte sådär från en svensk brygga när vattnet är lite grumligt och dant. Jag stod där säkert en tjugo-tjugofem minuter med tårna över kanten och velade fram och tillbaka, hoppa i.. inte hoppa i. Men så kom jag och tänka på låten av Rickard Wolf, som heter Solkräm och han mer pratar än sjunger. Men jag tycker om den och han säger i en mening - "gör en sak varje dag som skrämmer dig". Så jag skrämde mig själv rejält genom att dyka i, men jag lyckades hålla paniken borta och var mäktigt stolt över mig själv.


Solkräm

Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det vara, solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare,
medan resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga erfarenheter.
Jag ska dig mina råd nu.
Njut av styrkan och skönheten att vara ung.
Nej förresten,du kommer ändå inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar. Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och minnas,
på ett sätt du inte kan föreställa dig idag,
alla möjligheter som låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut.
Du är inte lika tjock som du tror.
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig.
Men kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådan du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med,
såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag.
Gör en sak varje sak som skrämmer dig.
Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor.
Tolerera inte nån som är vårdslös med dina.
Använd tandtråd.
Slösa inte tid på avundsjuka.
Ibland ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked.
Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv.
De intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle göra resten av livet.
Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk.
Var snäll mot dina knän.
Du kommer att sakna dom när dom är sönder.
Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när du är 40,
kanske dansar du fågeldansen när du fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket,men var inte heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter.
Alla andras också.
Njut av din kropp.
Använd den på alla sätt du kan.
Var inte rädd för den, eller vad andra tycker om den.
Den är det mest fantastiska du någonsin kommer att äga.
Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet.
Läs instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.

Lär känna dina föräldrar.
Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon.
Dom är den bästa länken till det förflutna och troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att minska avstånden både geogarfiskt och i huvudet,
för ju äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk.
Res.
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar:
priser kommer att gå upp.
Politiker kommer att luras.
Även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung,
då var priserna rimliga, politikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre
Räkna inte med att någon annan ska försörja dig.
Kanske kommer du att ha sparpengar, kanske gifter du dig rikt,
men du vet aldrig när det ena eller andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid 40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi.
Att dela ut dom är som att gräva fram det gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen

Bibliofilen talar

Har just tagit min tillflykt upp i kulturhusets bibliotek, jag flyr undan folkhopen med människor där nere med personer som röker och äcklar sig med sådant som bara våran art gör.

Tacka vet jag att slänga sig in i böckernas värld för ett tag.

I natt drömde jag om Peru..

Råd från hjärtat av Dalai Lama

"Till dem som är olyckliga

Det finns två sorters tillfredsställelse. Den första är den som baseras på sinnlig njutning, den andra är den som har sin grund i vårt sätt att tänka.
I de industrialiserade länderna är det gott om olyckliga människor. De har det materiellt bra. De har tillgång till alla det moderna livets bekvämligheter, men är likväl missnöjda med sin lott. De är olyckliga av avund eller av alla möjliga andra anledningar. En del av dem är ständigt rädda för en ny syndaflod, andra tror att världen snart kommer att ändas av en asteriod eller på annat sätt. De här människorna frambringar sitt eget lidande genom sin oförmåga att tänka på sunda sätt. Om de kunde ändra sina tankesätt, skulle deras plåga upphöra.

Men det finns också människor som lider av verkliga själ. De är personer som är sjuka, utfattiga, råkat ut för naturkatastrofer eller fallit offer för grova orättvisor. Men när det gäller dem kan många göra något åt sin situation. På det materiella planer kan de vårda sina kroppar, dra dem som misshandlat dem inför rätta, begära skadestånd och dubbelarbeta för at få pengar nog till mat och kläder till sig själva och sina familjer. På det mentala planet kan de anamma en positiv attityd.
Det är oftast våra mentala attityder som avgör hur mycket vi lider. Om man exempelvis blir sjuk är den enda nyttiga reaktionen att använda allt man vet och göra allt man kan för att tillfriskna: man kan konsultera en läkare, genomgå en behandling, träna och arbeta med att återuppbygga skadade kroppsdelar. Men i allmänhet komplicerar vi saker och ting genom att plåga oss med tankar om varför just vi drabbats. Därmed lägger vi ett mentalt lidande till det kroppsliga lidande vi måste stå ut med. Om den sjukdom vi drabbats av är allvarlig uppfattar vi den oftast utifrån dess mest negativa aspekt. Det finns människor som lider mer än vi. Det är en stor dumhet att klaga som om vårt eget lidande vore värst i världen.
lyckligtvis kan vi anamma den motsatta attityden. Om vi har förlamade armar kan vi tänka, att mina ben är det minsann inget fel på. De kan jag använda. Sådana enkla saker kan vara tillräckliga för att få oss att känna oss bättre.

Kort sagt gäller att oavsett vilken situation man än befinner sig i, så är det alltid möjligt att uppfatta den från en positiv synvinkel. Det gäller i synnerhet i vår tid eftersom all teknik ger oss möjligheter som inte fanns tidigare.
Det är viktigt att ni analyserar ert lidande och försöker att finna dess upphov. Därmed har ni en möjlighet att få det att försvinna. De flesta människor tror att de själva inte har något att göra med hur de mår. Vi klagar på vårat livs omständigheter, men allt vi gör då är att lägga till ett mentalt lidande till våran ursprungliga smärta."

Lilla snigel, skynda dig..

Utanför stallet passerar det dagligen snäckor, sniglar med bärbara hus, vilket har fått mig att börja fundera. Hur känns egentligen en sekund för en sådan varelse som tar sig fram så otroligt långsamt? Det måste vara enormt frustrerande att se målet men veta att det kommer ta en halv dag att ta sig dig, eller förlikar de sig med tanken och bara glider runt med ro?
Kanske är en sekund för dem är som en timme för oss människor? Men de, liksom andra djur, har inte behövt göra sig själva en kalender för att hålla reda livet. De gör allting som de bör och ska med hjälp av hur kroppen reagerar och vad naturen berättar för dem genom ljuset och årstiderna.

Men även som människa är tid någonting väldigt personligt, vi uppfattar detta fenomen olika beroende på vem vi är och vad vi är med om. Vad jag känner om hur fort det senaste året har gått är inte ett dugg av samma mått som en person som kan ha gått igenom något svårt och upplevt att tiden nästan stått still. Eller den som tycker att de senaste fem åren har försvunnit som i ett trollslag. Jag finner detta fascinerande.
Vi säger ju att tiden går fortare när vi har roligt, borde vi då inte tråka ihjäl oss för att få livet att kännas så långt som möjligt? Vi som i dessa tider är så rädda för att sitta still och göra absolut ingenting. Måhända borde vi våga vara lite mer som sniglarna, ta tiden med ett rofyllt lugn och glida fram genom livet.

Veronica bestämmer sig för att dö

En bok som jag läste för ganska länge sedan, men kommit och tänka på igen är en av Paulo Coelho´s fantastiska böcker, som handlar om en ung kvinna som inte vill leva länge och bestämmer sig för att begå självmord. Jag förändrade min syn på livet efter denna och tar upp den och läser lite i den ibland bara för att påminna mig själv om att leva.
Den som inte har läst Alkemisten ännu borde även leta fram den på närmsta bibliotek.

Världen i mina händer..

Ibland kan jag knappt somna för att jag ligger och tänker på allt omkring i alla olika länder på våran blåa planet och hur jag så sjukligt mycket vill sätta mig på ett plan igen och resa till världens alla hörn och kanter. Jag kan lika gärna träffa kringresande nomader i mongoliet som att tala med en konstnär i Paris. Jag vill och ska se allt.

Det knepiga är ju att jag inte bara vill uppleva det nya, utan även tillbaka till det jag redan upplevt. Hur ska det då bli när jag sett dubbelt så mycket och mer därtill?

Bojkotta Aftonbladet

Ibland hamnar jag på Aftonbladets hemsida, men varje gång lämnar jag den med en besvärande äckelkänsla i kroppen. Dagligen pumpas artiklar ut som skriker åt oss - mig, dig och alla andra i samhället - hur vi ska spara in på kalorierna, hur vi tappar fem kilo med GI, hur du ska träna för att få beach-kroppen, hur du ska få slanka lår med mera, med mera..
Min tanke med detta är inte att vi ska sluta träna och vräka i oss rulltårtor och jello. Tidningen har inte fel i att vi ska träna för att må bra och att det absolut finns mat som får våra kroppar på topp. MEN (som Tony Irving skulle ha sagt), det är inte så att alla behöver den här informationen. Varför tar Aftonbladet för givet att deras läsare är överviktiga och ens vill förändra sina kroppar. Jag personligen mår bäst både i psyke och kropp när jag känner att jag har lagom mycket muskler och inte allt för mycket hull som gör att jag kan röra mig utan problem i mitt arbete. Men det står för mig och det finns andra människor som också trivs med hur de ser ut. Jag har inte alltid gjort det, det vet många som känner mig och kanske är det på grund av hur jag har mått som detta berör mig mycket.
Jag tänker på de människor, ofta yngre, som inte alls har så stor insikt om sig själva. De förses dagligen med information som den på Aftonbladet, om hur de ska tappa kilon för att blir lyckliga och älskvärda (i deras föreställningar).
Både i min vardag och det arbetet jag hade som fritidsledare träffar jag flickor, även en del pojkar, som ofta kastar ur sig hur tjocka och pluffsiga de tycker att de är. Både de som verkligen tänker så om sig själva och de som "bara" vill höra från mig och sina kamrater att de faktiskt ÄR slanka och smala. Ungdomarna är på väg mot vuxenvärlden och tar ständigt in intryck för att utvecklas. Allt från hur du och jag beter oss, hur de behandlas av sin familj, till vad media pumpar ut. Jag förstår att alla påverkas olika mycket och jag beundrar dem som redan från unga år står vid sin tro och inte låter det runtomkring påverka en allt för negativt.

Jag tror att vi skulle bespara många mycket lidande om tankesättet kring detta kunde förändras. De läser artiklarna och löpsedlarna och förstår hur viktigt det är med smal midja och sexiga kroppar. Låt dem istället få fokusera på att bli goda medmänniskor och hur man blir tillfreds med livet genom att uppfylla sina drömmar.
Nu är det ju inte endast Aftonbladet som har dessa smalhets-artiklar, men jag har tappat all tro på dem som en seriös tidning. Hur ofta ser vi en löpsedel "Så gör du en medmänniska lycklig" versus "Så går du ner tre kilo till midsommar"?

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp

Barack Obama

Han verkar vara en oerhört klarsynt och insiktsfull man och han kläcker ur sig en hel del klokheter. Det är förvånansvärt hur hela min syn på Amerika ändrades "bara" för att det har skett ett maktbyte vid presidentposten. Jag är imponerad av hur han inspirerar människor och blåser liv i mångas drömmar igen. Han är redan historisk och jag är övertygad om att allt det goda bara kommer att fortplanta sig som en kedjereaktion och expandera över hela världen.

"Vår politik är som bäst när den handlar om att vi känner igen oss själva i andra. och vår politik är som sämst när vi betraktar invandrare, kvinnor, svarta, homosexuella eller mexikaner som något annat, något skilt från oss själva."

"Det var fritt fram för mig eftersom jag inte utsattes för en massa negativ riktad publicitet. Och det var ingen som trodde att jag skulle vinna. Så jag fick vanan att säga ungefär vad jag tyckte. Och det fungerade. Så jag tänkte att jag lika gärna kunde fortsätta med det"

"Jag har en tro som tillåter lite tvivel"

"Det kommer alltid att finnas konflikter i en demokrati. Det här är ett stort land. Demokrati är rörigt. Och mycket av det är hälsosamt."

"Jag kommer alltid att vara uppriktig mot er om de utmaningar som vi står inför. Jag kommer att lyssna på er, i synnerhet när vi inte är överens"

Dålig koll på EU-valet?

Vill tipsa om den här sidan som är bra om man känner att man inte har den bästa kollen på vilka man ska rösta på eller om man nu inte har tänkt att rösta alls överhuvudtaget.
Jag tycker att du ska engagera dig - eftersom det är ditt, dina vänner och andra kära i din värld som påverkas till slut.

http://www.europarl.europa.eu/elections2009/whyvote/default.htm?language=SV&reasonId=1

"Om man äter sniglar behöver man inte vara snabb"

Medan jag röjde undan i lägenheten - diskade och dammade bort grådammet från bokhyllan (det är bara att inse att man måste göra sådant även om man nu kan ligga med tårna i gräset och kanske bada näck från en bro), så stod tv:n på och jag halvt och halvt lyssnade till ett av alla naturprogram som finns när jag sopade upp russinen som hamnat i hörnen. Men en mening fick mig att börja fundera, "denna lilla ödla är inte snabb, men det behöver man inte vara om man äter sniglar." Jag insåg när jag upprepat meningen högt för mig själv, att det verkligen är sant. Det borde vi förvridna människor ta till oss, vi som så ofta försöka vara någonting vi inte är och fånga saker vi inte behöver. I dessa prestationstider då vi ska vara störst, vackrast och bäst på allt. Man ska hänga på de fränaste ställena och klä sig som de bland fashionista-eliten tycker att vi ska göra. Känna pressen från familj och bekanta att göra något av sitt liv och kanske motvilligt börja plugga ekonomi eller media bara "för att" när vi hellre skulle sätta oss med en duk och några penslar.

Varför försöka att springa efter trollsländor när vi kan promenera ikapp sniglarna som vi är ämnade för att äta?

Inte utan

Create your own luck

¤

Framgång beror bara på tur,

fråga de som misslyckats.

¤

Obama lättar på Kubas blockad

Det var på tiden. Obama väljer nu att börja öppna upp handelsembargot mot Kuba, vilket även gör att exilkubaner får lättare att besöka sitt hemland. Presidenten vill öka kontakten mellan USA och ön i karibien, så att bröderna Castro får mindre inflytande över det kubanska folket.

Min respekt för denne man bara växer desto längre han sitter på sin post, om det är någon som kan styra allt åt rätt håll är det han. I femtio år har kubanerna varit halvt om halvt isolerade från omvärlden, vilket märktes väl när jag var där i början av året. Jag tycker att det är svårt att definera om Kuba är ett fattigt land eller inte, de har alla bostad och ingen svälter. Sjukvården är av högsta klass och de unga får utbildning, men många av kubanerna jag pratade med såg framtiden som rätt hopplös. De äldre kan jämföra med hur de hade det innan revolutionen 1962, då Batistas regering störtades. Men de yngre i min ålder jämför sig med de turister som nu kan besöka landet och känner sig brutalt fångade på sin ö när vi berättar om hur vi reser runt i olika länder. Många av dem trodde att vi var oerhört rika med våra mobiltelefoner och kameror, det finns inte en chans för en medelkuban att köpa elektronik och prylar liknande våra.

All arbetskraft på Kuba är anställd utav staten och lönen motsvarar omkring tio dollar. Vem kan leva på en sådan lön? Flera har mer än ett arbete och många försöker livnära sig på turisterna eftersom dricks från en enda person kan ge mer än vad de tjänar på en månad. Detta gör också att brottsligheten ökar, fast trots det kände jag mig väldigt trygg när jag reste runt i landet som ensam tjej. En del av befolkningen vågar knappt prata med oss utlänningar för att de är rädda för att bli tagna av polisen. De svenska tjejerna jag hittade i Havanna berättade att när de umgicks med sina kubanska vänner blev de stoppade av polisen åtta gånger! De misstänkte att killarna var så kallade "jinateros" som lever på att lura turister. När man väl satt sig in lite hur människorna funkar lärde man sig vilka man skulle undvika..
Trots att människorna på Kuba har haft det och har det svårt så är det ett underbart land med många vänliga människor med musik och salsarytmer i varje hörn..
De förtjänar att få leva fria tillsammans med oss i den övriga världen.

Ur Livets längtan efter sig självt

En vän till oss vandrade längs en öde havsstrand i Mexico medan solen var på väg att gå ner. Där han gick började han skymta en man på avstånd. Allteftersom han kom närmare märkte han att mannen, som tillhörde lokalbefolkningen, ideligen lutade sig ned, tog upp något och kastade ut det i vattnet. Gång på gång slungade han ut föremål i oceanen.
När vår vän kom ännu närmare, märkte han att mannen plockade upp sjöstjärnor som hade spolats upp på stranden och lät dem singla ut i vattnet, en i taget.
Vår vän blev förbryllad. Han gick fram till mannen och sade "God kväll, min vän. Jag undrar vad du håller på med"
"Jag kastar de här sjöstjärnorna ut i havet igen. Just nu är det lågvatten, förstår du, och de har allihop spolats upp på stranden. Om jag inte hyvar dem tillbaka ut i vattnet, dör de här uppe i sanden av brist på syre".
"Jag förstår", svarade vår vän, "men det ligger säkert tusentals sjöstjärnor längs vattenbrynet. Du kan omöjligt hinna med allihop. De är helt enkelt för många. Och inser du inte att samma sak troligen händer på hundratals stränder, överallt utmed kusten? Begriper du inte att det omöjligt kan göra någon skillnad vad du gör?"
Mannen från trakten log, böjde sig ned och tog upp ännu en sjöstjärna, och medan han kastade den tillbaka ut i havet svarade han: "Det gjorde skillnad för den där".

Som balsam för själen

Fritt fall

Här står jag bland böckerna på biblioteket nu igen och stinker, förlåt.. doftar häst. Men vad ska man göra när man inte har internet i lägenheten. Har inte möjlighet att fixa det just nu, vet inte ens om jag vill det. Ödslar för mycket tid vid den förståndsnedsättande plastlådan annars.

Är frisk från förkylningen nu och ska sätta igång med löpandet igen, har smygtränat lite men det var tydligen inte alls bra för luftvägarna. Men att springa är som terapi. När man kommer in i lunket och börjar tänka för mycket ökar man bara tempot så att man inte har kraft att känna efter när tankarna gör det rörigt för en.
Hela mars och delar av april var jag som hög på livet med drömmar som for runt i kroppen och blev sanna och när jag vaknade upp ur den där euforin föll jag ner till jorden igen. Hårt.
Det är lätt att vara obotlig optimist när man är i denna salighet, men den prövas hårdast under de stunderna livet inte är som lättast. Men för att använda den gamla klyschan, att det som inte dödar det härdar. Så mitt i allt så försöker jag att känna tacksamhet istället, kroppen mår så mycket bättre av det.

Nu ska jag befria dessa stackars satar här från mina hästmolekyler som svävar omkring mig. Hem till min kära lägenhet och hoppa in i duschen, dö en smula i sängen och sen in till stan för att dricka Chai latte med Marre. Mer Chai latte åt folket säger jag!

Man blir inte klokare bara för att åren går. Men man har chansen.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Gårdagen föll ur dina händer,

den kan inte få mer innehåll än du redan har givit den.

Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen idag, den har du.

Använd dig av den.

Idag kan du glädja någon.

Idag kan du hjälpa en annan.

Kanske dig själv.

Dagen idag är en märklig dag.

Den är din.

Pica pica

Att förlåta alla är lika stor synd som att inte förlåta någon

Seg i klumpen mellan axlarna och en hel del muskler runt om i kroppen. Försöker intensivt att intala mig att jag är frisk, go och glad. Frisk, glad, positiv och go och glad. Självklart. På fredag bär det av till ryttis på tävlingar, ska bli kul att komma ut och visa hur fin lilla tokan är nu.

Tack och lov för att det finns byggarbetare, det blir inte lika tomt i stallet när de härjar omkring där. Har ju kära morgonpasset att lyssna på men det är inte riktigt samma sak. I stallet vid stav finns det ju i alla fall mer folk, polacker och praktikanter och det är trevligt.
Blivit irriterad på det mesta idag utan min tillåtelse, kunde bara inte hjälpa det. Ville ta en torvbal att banka på och slå sönder. Men det skulle ta för mycket tid så det fick bli kniven istället. Rest in peace.

En ö i mitt hjärta

Jag tänker ofta på Kuba.
Inte alls för sällan spatserar jag fram på Havannas bakgator.
Någon gång varje dag möter jag de som fanns med mig just där, just då. Kvinnan mitt emot som enträget hängde ut nytvättade, vita kläder och lät dem svaja i vinden. Den gamle farbrorn som satt på trappen nedanför, log finurligt och vinkade upp till mig varje morgon. Janier som så tålmodigt väntade varje gång jag behövde slå upp nya ord i den spanska ordboken och lärde mig dansa på balkongen. Mannen som jag tyvärr glömt namnet på, som lät mig åka med i hästkärran och visade mig bergen. Mijail, som arbetade i bokaffären och hjälpte mig med allt från att ladda telefonen till att lära mig Kubas "do´s and dont´s". Jag sitter på det fallfärdiga tåget och gör en man överlycklig för att han får öva på sin dammiga engelska medan han åker de två och en halv timmarna från jobbet.
Jag blundar och känner hur vinden följer med vågorna in och slår mot Malecón. Satte på tv´n en söndagsmorgon nyligen och hamnade i ett program från Havanna och såg mina gator och torg igen, vilket var en sorgligt nostalgisk, men härlig känsla.

Detta gör livet så mycket härligare

Lev. Eller något.

Börja med efterrätten. Följ ditt hjärta. Lev efter dina drömmar. Ha olika färg på strumporna. Älska ditt inre barn. Ge dig själv presenter. Gunga i månskenet. Tag en texi ett kvarter. Lita på livet. Säg att du kommer från en annan planet. Njut långsamt. Klä upp dig till frukost. Överraska dig själv. Be människor på gatan om hjälp med fickparkeringen. Prata med blommorna och förvänta dig ett svar. Gå till jobbet i pyamas. Krama träd. Skicka ett kärleksbrev. Sätt ut gröt till utomjordingarna. Välj ljuset. Sök din galenskap. Sitt vid en eld och berätta sagor. Småprata med främlingar. Ligg naken på ett fårskinn. Förlåt dig själv och andra. Släpp taget. Kasta bort stenarna du bär på i din ryggsäck. Sjung högt för dig själv. Uppskatta det du har. Klä ut dig. Ta en ledig dag. Håll inte igen. Släpp in. Kasta måste-listan. Det finns ingen skuld. Undvik rea. Sprid ditt ljus. Bränn inte ut dig. Ha tröjan bak och fram. Avstå inte. Du är bra som du är. Campa i trädgården. Njut av din kraft. Drick solsken. Uppskatta din kraft. Våga något nytt. Gå barfota. Tänk att du har semester varje dag och tänk att du arbetar frivilligt. Stå vid havet när det stormar. Förvänta dig det bästa. Bryt rutiner. Fråga inte om lov. Gör det omöjliga. Det finns hopp om framtiden. Universum ger dig det du vill ha. Prutta när du behöver det.

Taggad och pepp inför Nalen

Stallet avklarat och tänkte plinka ner några rader innan jag ska hem och vila upp mig inför kvällen. Falconi kändes otroligt trevlig idag, känns som att vi hittar takten mycket bättre nu när vi fick tips om att sänka tempot en aning. Toppen!
Den åttonde och nionde ska jag och Pip tävla inne på K1 och jag är laddad som sjutton. Ska bli roligt att få visa vad den tokan kan, om vi nu sköter oss vill säga.

Jag får inte in att det faktiskt redan är maj. Det är nu som livet är, vi behöver inte hålla ut längre. Vänta inte på att få börja leva, gör varje dag till en värd att hålla kvar hjärtat och plocka ut när du till slut sitter där med darriga knän och knappt kan ta dig mellan kaffekoppen och tofflorna i hallen.

Nu hem till mina stökiga tjugoåtta kvadrat och vänta in Helen. Vi ska fira värmen med champagne och stora vårskriket. Fira livet. För oss och alla andra som lever med oss här och nu bland skator, vårkåta hundar och blommande körsbärsträd.

Presentation - Helen Larsson

Jag tycker att vi fokuserar alldeles för mycket på oss själva, framför allt i våra bloggar. Det allra viktigaste här i livet är ju faktiskt möten mellan människor. Så jag tänkte att ni skulle få träffa några av mina absoluta favoriter. Jag börjar med min Helen.

Helen Larsson

Helen började på Berga ett tag efter oss andra men på något sätt hamnade alla inne på hennes rum i korridoren där jag hade rummet näst tvärsöver. Jag var så imponerad över att hon lyckades somna trots att det satt folk överallt på golvet och i sängen pratandes och stojandes.

Jag red en viss Sixten i stallet som låg granne med skolan och Helen flyttade dit islänningen hon hade då och vi kämpade oss ut tillsammans i ur och skur med våra bushästar. I tvåan flyttade vi ner tillsammans med tre andra galna vänner till en barack i utkanten av skolan och jag ljuger om jag säger att jag inte saknar den tiden.
Vi har gjort så mycket tokroliga saker att inte ens hälften kan nämnas och mycket bör nog hållas kvar i det dolda. Men Helen är inte bara bra att ha till hands när man vill ha kul, jag kan inte ens försöka räkna ut hur långt vi har gått på våra promenader där vi diskuterade allt möjligt viktigt och massor om ingenting. Det var henne jag behövde när jag hade det som allra jobbigast med min ångest för hon förstod bättre än någon annan.

När vi slutade på våran underbara skola förstod jag inte hur jag skulle kunna leva utan att ha kvar dem alla vägg i vägg. Helen med sin öppna dörr som man alltid kunde smyga in till (som jag för jämnan var tvungen att skjuta till på mornarna eftersom jag ständigt var uppe med tuppen). Men jag visste när vi stod på matsalstrappan där i april att jag alltid skulle ha kvar vissa av människorna jag funnit där bland halm, stalltjänster och mjukisbyxor. Nu bor vi i varsin del av Stockholm och ibland har det gått för länge mellan gångerna, då vi har haft mycket med vårat eget. Men det spelar ingen roll - hon har mig aldrig längre än ett telefonsamtal bort och hon finns alltid i mitt hjärta.

Älskar dig.

Vitaminchock och honung i mängder

För jag tänker vara frisk nu. Tänker inte ens nämna motsatsen trots att jag känner mig inte helt på hugget för tillfället. Men mango, äpplen, honung, te och Esberitox ska fixa det här på ett kick. Tog det rätt lugnt med hästarna idag, ut över stock och sten. Fjärilarna flög runt som confetti i luften och skogen luktade skolutflykt.

Promenerade till stallet i morse och mellan tankarna på hur mycket jag älskar tidiga mornar och psykningarna mot mig själv att jag visst är kry som en nötkärna kom jag att fundera på att varje dag så vaknar vi upp till en ny värld. De människor som fanns här igår, är inte alla med idag och det har till och med ploppat ut en hel del nya. Vi andra där emellan förändras ständigt. Varje cell i kroppen förnyas med rasande fart och bara för att du tror att du alltid har varit på ett visst sätt betyder inte att du kommer att vara så för evigt. Du är bara den du vill vara.
Det finns ingen i världen som jag skulle vilja byta liv med. Kan inte säga att precis allt perfekt och guldglittrande hela tiden, men gud så trist det skulle vara.

Vissa dagar vill sig inte alls

Idag är en sådan dag. Vaknar vid fem och ger upp det där med att somna om efter ett par försök, gnuggar ur ögonen och tänker att jag kan lika gärna stiga upp. Inser att jag ligger på tvären i min säng men tänker inte fråga mig varför, får troligtvis inget vettigt svar. Ingen mat i kylskåpet så jag drar på mig ridkläderna och går ner till bussen. Busskortet ligger hemma på bordet inser jag när jag är nere vid kuren, så det är bara att vända tillbaka. Väntar i kylan på nästa röda stora farkost som ska ta mig ut till stallet. Knegar på och grejar och rider. Falconi gick faktiskt riktigt bra. Som vanligt ska jag baaara sopa lite till så att jag får springa till bussen, hinner precis fram i tid med inser att jag bytte jacka i stallet för den andra var för tunn och där i innerfickan ligger också busskortet. Vad sjuttsingen! Kan man få limma fast det i pannan istället?
I haninge är pendeln försenad. Helt okej tänker jag, jag har ju min musik. Men då pajjar hörlurarna och jag får ett mindre psykbryt. Efter mycket om och men kommer jag till slut fram till nästa stall och får ut Pip också. En tröst att hon går som en klocka i alla fall. Bara min rygg som strejkar lite.
Nu har jag fått klaga av mig för döva öron och det känns lite bättre. Eller nåt.

Öppna upp själen och låt strålarna ramla in

Jag uppfattar mig egentligen som en person som har väldigt lätt för att släppa in folk i mitt liv. Men mer och mer faller bitarna på plats och inser att jag bara kommer halvvägs. Jag försöker verkligen, men det är inte det lättaste att hacka sönder väggen. Kanske kan jag banka fram några ynka sprickor och så får någon hjälpa mig att pulverisera sönder resten.

Har så märkliga drömmar i perioder, ofta nu när jag har en sådan här vakna-tidigt-fas igen. Jag undrar verkligen vad man får allt ifrån och om det betyder någonting. Men skulle man börja fundera på det och försöka analysera varenda konstig tågresa och omtumlande, halvskrämmande upplevelse med baby-valar skulle man väl bli alldeles kollrig.

Brita lyckades vara i stallet samtidigt som mig för en gångs skull och det var mysigt med sällskap istället för att rida ensam mesta av tiden, även om det kan vara trevligt det med. Kom bort till tippen och satt och drömde oss bort till vårat Cuba igen.
Nu ska jag på råd från en vän stänga ner här och börja bege mig hemåt. Göra te, stupa i sängen och inte röra mig därifrån förrän jag ska upp till hästarna imorgon bitti igen.
Kärlek till alla.

La la laa...life is wonderful

Tänk att man blir lika förvånad och glad varje år våren gör entré. Det är som att världen föds på nytt och vi med den. Titta! Grönt gräs! Åhå, en vitsippa! Man finner nya, fina, små mirakel varje dag.
Hade galet trevligt i fredags på Nalen med Tommy och hans överförfriskade vän och såklart Lasse och en Josefin. Kom hem och i säng runt tre. Jag undrar varför fåglarna ska ha vilda konserter vid den tidpunkten sådär mitt i natten. Vaknade runt femsnåret och kunde inte somna om, vad är det för fel på min mat och sov-klocka!?
Arbetade i butiken under lördagen och söndagen var en total degar-dag då jag bara umgicks med mig själv. Satt och kollade på världs-cupfinalerna i dressyr och hoppning från Las Vegas. När någon gör en riktigt vacker ritt så ryser det i knäna på mig och jag får ont i magen av längtan att bli lika bra och få vara en del av allt det.
Jag säger bara, Isabelle Werth och Satchmo!

Looisa "Pip"

Ser du stjärnan i det blå.. allt du önskar kan du få..

Det är inte förrän du förstår att du verkligen kan få det du innerst inne drömmer om som du kan börja att leva på riktigt. Gå inte runt och tro att det här bara är livet och inget mer. Intalar du dig själv att ditt liv är värdelöst och tråkigt så är det allt du får!
Inga önskningar eller drömmar är för stora eller osannolika. Att leva på hoppet är faktiskt rätt fantastiskt det också, en dag står du där med ditt innersta överallt omkring dig med tårar i ögonen för du minns personen som en gång inte trodde på det omöjliga.
Många av mina förhoppningar har besannats men jag skapar nya hela tiden. Det spelar ingen roll om det är en ny gitarr eller om du vill att en grön meteorit ska falla ner från himlen. Gör det dig lycklig så är det värt allt.

Det är inte förrän våra drömmar försvunnit som vi verkligen kan kallas döda.

Tokälskar tok-Pip

Jag är mör i kroppen som en ihjälbankad kycklingfilé. Var ute och jobbade i stallet i morse, mocka och motionera Falconi, för att ta mig in till vackra Djurgården (vinkar hej hej Grönan). Red där också, en bastant dam vid namn Madonna. Träffade Jenny, Kim, Isabelle och annat roligt folk. Åkte sedan ut till Pip, hon fick nya dojjor och tänkte ta det lugnt för att de inte skulle flyga av. Men det ville inte hon, fina fina lilla tokan. Så mycket häst i en sådan liten kropp.

Stod vid busshållplatsen i morse och det slog mig när jag såg bil efter bil åka förbi. I varje fordon satt en ensam man. Någon enstaka gång var det en kvinna bakom ratten, men inte många. Visst har jag hört förut att männen är mer miljöbovar än vad vi är, men har inte riktigt trott på att det är sant. Men visst är det så. Mer buss för penis-folket!