A(i)nt it just the way

Veckans lediga dag och orken att aka in till Sevilla fanns liksom inte, sa jag promenerade bort over hagen och genom halet i staketet. Satte mig vid kullarna dar faren betar och El Garrobo ligger nedanfor med sina vita hus och den gamla kyrkan som star som en overvakande gammal herde over den lilla byn. Jag la mig pa en av stockarna och njot av solen, som ordnade en alldeles lagom temperatur at oss. Nedanfor mig gnetade och stretade en hel arme av myror som flitigt irrade fram och tillbaka pa sin stig. Jag undrar hur de organiserar allting. Vem bestammer vem som har vilka arbetsuppgifter? Hur kommer det sig att just den lilla myran maste bygga upp stacken och inte passa aggen? Far de semesterersattning? Vad hander om en stackare blir sjuk och maste stanna hemma? Kanske betraktade de aven mig. Funderade pa vad den saten ligger dar och skuggar hela vagen for. Kanske tanker pa hur lyckligt lottade de ar som ar en myra och inte en manniska. De klumpiga tvabeningarna som inte inser vad livet gar ut pa. De som skapar sina egna problem och forstor for varandra. Det kan inte vara latt att vara en manniska, sager de till varandra och skakar pa sina antenner. De lever hela sina liv utan att se. Fast kanske lagger de inte ens marke till mig. Kanske pinnar de bara fram och tillbaka och ar helt nojda med att bara vara myror. Vid kullen betade faren, ratt tillfreds med att vara just far.