"Ser du stjarnan i det bla.."

Det ar lite for stenigt underlag. Och egentligen lite for morkt. Men jag alskar anda att springa om kvallarna, under stjarnorna. Musiken som pumpas in i kroppen och ger mer energi till cellerna i benen och fotterna. Run, run, run. Tre varv brukar vara lagom, nagon gang fyra om jag kanner mig extra rastlos. Jag tycker om kanslan som kommer efter ett tag, att jag skulle kunna springa till varldens ande om jag skulle vilja. Men vem vill hamna dar?
Efterat lagger jag mig pa en slags harv som star bredvid ridhuset. Den ar i perfekt form for att ligga och betrakta stjarnhimlen som ar maktig nog att till och med fa kungen att kanna sig extremt liten och betydelselos. Hjartat slar fortfarande som en trumpinne efter den galet harda sista backen. Tycker om nar det kanns som att det nastan ska hoppa ur brostet. Det liksom kanns mer att man lever. Samma sak nar jag dricker kaffe, da pickar det pa som tusan. Vad gor man inte i brist pa annat som far hjartat att sla..